Måndag morgon är min träningsmorgon. Det finns inget härligare än att hoppa i löpskorna och sticka ut i en nyvaken värld där de flesta inte kommit ur morgonrocken än.
I morse var det extra härligt. Kallt, bara 1 grad, strålande sol och en mystisk dimma som fick mig att känna mig som mitt i en sagovärld. Min långpassrunda går över åkrarna där jag bor och man är verkligen ensam. Inga bilar, inga människor, bara natur och fågelkvitter.
Min kropp måste vara designad för morgonträning. Jag känner mig så himla pigg på morgonen. På kvällen har man ju använt kroppen hela dagen och löpningen blir inte alls lika avslappnad och skön. Första 18 kilometrarna gick jättelätt och benen bara sprang åt mig medan jag förberedde torsdagens kostföreläsning. Märkte faktiskt inte ens att jag sprang.
Nånstans kring 1 mil brukar jag fylla på med energi i form av gel. Har provat mig igenom nästan hela sortimentet och fortfarande inte riktigt vant mig. Gel är äckligt. Men energi är ju en absolut nödvändighet när man är ute i två timmar så det är bara att gapa och svälja.
Idag slapp jag det. När jag började leta i fickorna insåg jag att gelen inte låg där. Hade bytt jacka precis innan jag gick (efter en titt på termometern) och i all morgonyra glömt att flytta över min energi!!!
Jag klarade mig hyfsat långt på mina glykogenförråd men när 1,5 km återstod kom väggen mot mig. Benen blev tunga, men det som ändå är intressantast är hur hjärnan bara slutar tänka. Från att ha malt kostkurs i 1 timme och 50 minuter, övergick min tankekapacitet till att räkna steg…1,2,3,4….1,2,3,4…..
Även om det bara blev någon kilometer på slutet så är det så himla onödigt. Ska inte byta jacka fler gånger. Nu har jag ägnat förmiddagen åt att fylla på förråden. En gainer, 1.5 portion gröt och två mackor senare är jag nu redo att möta dagen. Och förhoppningsvis kan jag tänka ut något klokare än att räkna till fyra!
Inga kommentarer