Tio dagars instruerande (i följd) har nått sin ände. Det har gått över all förväntan. Inte någon dag har jag brustit i ork eller motivation. Under sista klättringen på dagens spinning kände jag mig så oerhört glad över min kropp och vad den orkar och gör. Att den utan att vekna kört hårt, långt och fort, allt vad jag bett den. Att den hoppat upp i arla morgonstund för att springa bara för att det var den enda tiden som fanns ledig.
Och nu känner jag i hela mig, att min kropp (och knopp!) förtjänar vila. Att sitta i soffan och peta sig i naveln. Äta god mat. Titta på melodifestivalen. Två dygns vila framför mig och jag ska njuta varje sekund. På måndag drar verkligheten i gång igen!
Inga kommentarer