Årets Skanör Triathlon avklarat, och tro det eller ej: jag frös inte ihjäl!
Väntade in i det längsta med att kliva i vattnet. De 17 graderna brände i skinnet, och det kändes som hjärtsnörpen var nära förestående när jag doppade överkroppen. Simningen gick ok, men den känns alltid som en milslång transportsträcka till man får börja tävlingen ”på riktigt”.
Växlingen till cykling gick bra, tog det lugnt och metodiskt. Men en cykeltröja på en blöt kropp är ingen enkel match att få på. Blev korvigt och oskönt. Nästa år får jag återgå till att köra i topp.
På cyklingen fick jag häng på en grupp killar som körde i ett perfekt tempo. Lite för fort, men ändå så jag orkade haka på. Kändes jättekul hela vägen. Efter att bara ha spinnat den senaste tiden, var det skönt med lite fart.
Sen var det bara löpningen kvar. Mestadels på sand och ”mjuka” underlag. Och jag som föredrar asfalt…. Jaja, det funkade hyfsat och jag kom i mål 1,5 minut snabbare än förra året.
Och nu sitter jag här och glädjer mig åt att det är ett helt år till nästa gång. Att simma i iskallt vatten gör jag nämligen helst inte alltför ofta.
Inga kommentarer