Idag var det dags för vår årliga backlöpningstradition: St Hans Extreme (nåja det var andra gången…). Skåne må vara platt men de få backar som finns verkar ha samlat sig på en och samma plats, nämligen på St Hans backar i Lund. Starten är vid foten av en extrem backe, ja det kändes väl som Mount Everest ungefär. Halvvägs upp var jag så andfådd att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag går ju alltid ut lugnt, så även idag, men när det lutar käpprätt uppför GÅR det ju inte att hålla pulsen nere! Så fort backen tog slut var det bara att vända ner igen. Ingen rast ingen ro, bara full koll på var man skulle sätta fötterna för att stuka dom så lite som möjligt. Att komma helskinnad nerför kunde man ju glömma… Ja, sen fortsatte det liksom så, upp och ner hela tiden.
Av erfarenhet från förra året tog jag light-varianten i år också, endast 5 km. Och jag lovar dig, jag hade inte orkat en millimeter till. 26:19 blev sluttiden. Ingen höjdare för ett 5 km-lopp men med tanke på nivåskillnaderna får man vara nöjd. Jag slog ju dessutom min tid från förra året med 1,5 minut. Och nästa år? Jag säger så här: om ni hör mig fundera på 10 km… lås in mig, gör vad som helst men låt mig inte ens försöka!
Som om inte själva loppet var en tillräcklig skräckupplevelse hade min pulsklocka mage att strejka när jag för en gångs skull måste ha varit så nära maxpuls jag någonsin kommer att bli. Hade varit intressant att veta vad pulsen låg på då jag längtade hem som allra mest i toppen av den grisjobbigaste backen precis innan mål. Men det får jag väl ta reda på nästa år….
Inga kommentarer