På mindre än 24 timmar har Fredrik gått från hjärtflimmer till start på Hässleholmsloppet. Själv har jag lyft mig från mental härdsmälta till en fjärdeplats på samma tid. Men vi tar det från början…
Hässleholmsloppet är det finaste lopp som finns och varje gång förundras jag att inte fler verkar känna till det. Tävlingsområdet ligger vid Hovdala slott, bara tre-fyra kilometer från Sportstugan. Vi är på plats 40 minuter innan start och hämtar ut nummerlapp till tonerna av ”Just idag är jag stark”. Men idag är känslan faktiskt inte stark. Efter fyra månader av minimal löpning är formen inte på topp och när Garmin säger att träningsberedskapen efter gårdagen ligger på stabila 32, är det lätt att tveka på sin förmåga. Jag beslutar för att ta det som ett träningspass med nummerlapp. Inte slöjogga, men ta i lite lagom utan att dö. Fredrik vars hjärtflimmer gick tillbaka utan elchock ska ta det ännu lugnare och gå i backarna.
Starten går. Den första biten är på grus och jag håller igen. Vet att backen som snart uppenbarar sig fullkomligt dödade mig förra gången. Jag ska vara pigg när jag kommer dit och slöjogga upp. Skapa förutsättningar för en behaglig tur därefter.
I backen kollektivandas vi och hyperventilerar i takt. Det finns ingen som skuttar oberörd upp. Möjligen de längst fram som redan hunnit över krönet och försvunnit. Men vi andra plågas ihop. Jag hittar en rygg att spänna blicken i och är tacksam för att just den ryggen tar det lugnt och fint uppför.
Sen börjar bergochdalbanan. Det går ner och det går upp men det går väldigt sällan platt. Jag känner mig mindre stolpig tekniskt än sist det begav sig och känner att jag kan rulla på helt okej nerför. Ganska snart har jag funnit min plats i ledet och det är väldigt få ändringar av placeringar längs banan. Någon gång blir jag omsprungen och någon enstaka springer jag förbi.
Det är prime time för vitsippor och skogen är helt magisk. Vita sluttningar, en porlande å. Jag tänker att vi måste gå tillbaka sen och fota, för jag vill inte pausa och tappa flyt. För det flyter i alla fall ibland. I uppförsbackarna dör jag varje gång. Men jag springer, trots att backarna definitivt kvalificerar som gå-backar.
Banan är märkt till perfektion och det finns inte en enda gång jag tvivlar. Så skönt att inte fundera utan bara springa på. Speciellt som jag hamnat själv och behöver lite på min egen uppmärksamhet. Jag som tittar mest i backen och teoretiskt skulle kunna missa en elefant på stigen.
Sista kilometern är nerför. Då vet man att man överlevt den här gången med. Att resten är en fest. Jag blir omsprungen av mannen som legat mig i hasorna sista biten men orkar inte svara. Foten protesterar lite i de tokbranta nerförsbackarna och vill inte utmana den. Rullar ner, över slottsgården, in i målfållan och över de sista grästuvorna när jag hör mitt namn i högtalaren. Går i mål och får en medalj runt halsen, i kategorin ”kul att ta en bild med, men sen hamnar den mest troligt i soporna”. Loppets enda minus. I övrigt är det bara så fint!
En fjärdeplats och 52 sekunder fortare än 2023. Hur det nu gick till. Men nu behöver fossingen lite kärlek…
Nästa år hoppas jag vara redo för 21K. Och hoppas på lite fler kändisar på startlinjen. Jag kanske får locka med finkaffe i Sportstugan. Det borde locka även den som inte knockas av vitsippor!
Inga kommentarer