När allt som kan gå fel går fel…

Vi ska cykla från Sportstugan till Helsingborg för att äta lunch med bästa Ingmarie och Anders. Men det ska bli aningens mer äventyrligt än tänkt.  Idag har jag haft mat i brallan, gråtit i Västra Torup och nästan stampat sönder Fredriks Garmin i ilska och bottenlös frustration…

Vi har lunchdejten bokad kl 13 och är lite sena till avfärd. Därför vänder jag inte tillbaka in och hämtar mitt glömda spibelt. Tänker att jag kan ha telefonen och mina bars i Fredriks cykelväska. Så slipper vi bli ytterligare två minuter sena. Ett dumt beslut ska det visa sig…

Vi cyklar på magiska vägar, träden är ljusgröna och livet är på topp. Men Fredrik halkar efter. I varje motlut tappar han jättemycket och jag får stanna och vänta in. Efter sju kilometer konstaterar han att hans hjärta börjat flimra. Dubbelkollar med Garmins sprillans nya EKG-funktion och den är överens om diagnosen. Det här kan låta läskigt men händer ofta och vi vet hur det hanteras och vad som behöver göras. Men fortsätta till Helsingborg funkar naturligtvis inte med ett flimrande hjärta, jag får fortsätta på egen hand. Och nu börjar mitt äventyr.

Jag behöver min mobil men har ingenstans att stoppa den. Fredriks cykelväska är för stor för min ram, och min cykeljacka saknar fickor. Men kreativitet är mitt mellannamn och plötsligt har jag mobilen inklämd i höger byxben och två bars i vänster. Pappret runt energikakan river lite oskönt mot låret men tänker att jag ju kommer äta upp den om sisådär fem mil…

Banan ar inlagd på Fredriks klocka och han spänner fast den runt mitt styre. Jag har ett streck att följa, vad kan ens gå fel?

Börjar cykla. Efter 500 meter piper klockan till och berättar att den tappat kontakten med Fredrik telefon. Tro fasen, den är ju på väg hem!

Jag ser inte nästa meddelande på klockan. Texten är liten och tant är 50+ med mörka solglasögon. Troligen frågar den om jag vill navigera tillbaka till Fredriks försvunna telefon och troligen klickar jag bara nånstans för att få bort texten som ligger i vägen för min färdväg.

Plötsligt har jag ingen väg att följa men tänker att västerut blir bra. Men alla vägar slutar. Jag tvingas fatta nya beslut varannan minut. Lirkar ut telefonen ur brallan för råd. Försöker zooma på klockan. Inget funkar. Blir galen. Stannar. Startar om klockan och väljer banan på nytt. Utan resultat, klockan vill bara hitta sin telefon. Jag gråter en skvätt innan jag ringer Fredrik som inte hör telefonen och inte heller ser aviseringen på klockan som ju sitter på mitt styre.

Plötsligt ser det ut som banan dyker upp framför mig. Jag drar en lättnadens suck. Tills jag inser att den bara visar vägen till nästa öppning i mitträcket där den sedan vill att jag gör en U-turn tillbaka. Till den där jäkla telefonen som jag helst vill eliminera från jordens yta! Jag ger upp. Tar en aptråkig bilväg till Perstorp som jag tänker ligger åt rätt håll. Sen ringer jag Fredrik igen och ber honom skicka rundan så jag kan få in den i min klocka. Den som inte är så fasansfullt betuttad i en telefon.

Det gör han. På Messenger. En länk till Garmin Connect som jag inte kommer in på utan lösenord. Och kod.  Alltså hallå. Ingen aning vad jag har för lösen. Sånt är alltid förifyllt när jag går in. Nu har jag dessutom inget blodsocker kvar och min hjärna samarbetar inte nämnvärt. Fredrik får logga in på min garmin (med förifyllt lösenord) och lägga upp rutten där.  Jag ska bara ta mig till Ljungbyhed där han låtit den resterande rutten utgå från. Det är lätt, he says…

Fast det är det inte. Jag leds via Google Maps in på Perstorps fabriksområde, fram till grindar, vakter och taggtråd. Vänder och fortsätter irra…

Telefonen med vägvisningen är som bekant i byxbenet ochjag  behöver stanna och korva fram den typ varje kilometer. Lyckas aldrig komma ihåg mer än en sväng framåt och börjar bli otålig. Stackars Ingmarie kommer att svälta ihjäl!

100 år senare når jag Ljungbyhed. Läser in kartan i klockan och känner mig hoppfull. Skriver till Fredrik att läget är under kontroll. I Stenestad ska jag höra av mig så han vet när han ska köra hemifrån. Dit är det 10 km. Eller 18. Om man cyklar fel…

Jag har nu rätt rutt på MIN klocka på vänster hand. På styret sitter Fredriks klocka, något som ska visa sig bli förödande. För när jag började trampa är det den jag följer. Jag svänger första vänster och känner mig överlycklig att äntligen ha ett streck att följa. Att inte behöva gräva efter telefonen i byxorna, att inte behöva stanna. Grymmaste känslan!

Så visar klockan vänster igen och jag noterar skylten Perstorp 9. Kom jag inte precis från Perstorp? Fast jag är för trött för att reagera.  Trampar vidare och letar lite efter en ås i fjärran. Vet ju att det är en sån jag ska över. Och Kalle på Spången, visade inte kartan att jag skulle dit? Var är det?

Efter 4 kilometer tittar jag på klockan på armen för att se hur långt jag har cyklat. Jag ser ingen distans, men väl en karta. En karta???? Det är ju den klockan som har vägvisningen. Jag däremot cyklar efter Fredriks klocka som letar efter försvunna mobiltelefoner!!!  4 kilometer tillbaka till Ljungbyhed. Och Ingmarie blir hungrigare och hungrigare.

Det är nu jag håller på att slita av Fredriks klocka från styret och slänga den i ett dike, men jag nöjer mig med att vrida den ett halvt varv så jag inte kan förirras att titta på den. Först nu kan jag börja cykla på riktigt. Mot Stenestad!

Tar mig dit via den ökända Lotta På Åsen. En backe så brant att farten tar slut, hjärtat slår dubbelvolter och andningen hittar nya frekvenser. Men hallå, jag älskar känslan. Efter att ha stått still mer än jag cyklat, gråtit mer än jag varit trött, älskar jag att få upp pulsen och ventilera ut all uppdämnd frustration. UNDERBART!

I Stenestad kalasar jag på min bar men glömmer att slänga pappret. Därför åker det tillbaka in under byxan och fortsätter att riva mot mitt lår under hela resterande turen. Det är också i Stenestad jag råkar fickringa min mamma som såklart gör som mammor gör. Ringer tillbaka och undrar vad jag ville. Men jag hinner inte svara. Lunchrestaurangen kommer ju hinna stänga om jag inte cyklar nu. Men hon ringer igen. Och igen. Och varje gång kommer ett meddelande upp över hela urtavlan att hon ringer. Så att jag inte ser färdvägen…

Jag tror att jag är i balans men nu vet jag inte om jag ska slänga telefonen eller klockan. Eller båda.

Fredrik har låtit meddela att han redan kört hemifrån. Det hade visst tagit så lång tid för mig att komma till Stenestad att han trodde jag fått slut på batteri och därför inte hörde av mig. Han kunde ju inte veta att jag gjort en 8 km detour för att hans klocka inte kunde sluta tänka på hans telefon.

För att inte riskera att lunchen brinner inne blir jag upplockad på vägen och får inte cykla sista biten in till Helsingborg. Lite som att bli avplockad av banan precis innan målgången i marathon tänker jag.

Har flera gånger tänkt tanken att ställa in dejten. För att mitt humör nått botten och bara tanken på att vara trevlig känns oöverstiglig. Jag orkar inte. Vill hem. Sura i soffan.

Men så tänker jag om. Behöver ju ändå äta. Och Ingmarie måste uppenbarligen råkat ut för missöden i sin träning någon gång för hon har ALL förståelse för hur jag känner. En stor kram och jag är på banan igen.  

Vi äter gott på Linneaträdgården, tar oss ner till havet där Ingmarie badar och vi andra glassar solstol. Vi fortsätter hem till deras superfina lägenhet för kaffe och glass.  Ingen kan vara sur i dessa underbara människors närvaro!

Slutet gott allting gott alltså. Ett trekilometer långt inlägg som jag hoppas ni kan haft nytta av som godnattsaga.

Och kom ihåg. Navigera aldrig tillbaka till er telefon. Eller nån annans. Det är förödande för hälsan.