Kustpasset 2025

Jag har mycket att skriva ikapp men tuggar i mig elefanten i bitar och börjar bakifrån. Med Kustpasset och rapporten om löparlycka extra allt!

Jag har sparat mig hela veckan för att inte krascha foten och inte kunna träna alls. Men på resans sista dag kan jag inte hålla mig längre. Trots att  Naprapat-Hasses förmaningar om löpvila fått mig att vackla lite. Jag vacklar tillbaka, blundar och håller för öronen.  Tänker att det är värt att halta på flygresan hem för att få uppleva Seven hanging valleys en gång till!

Vi blir bussade till starten och ska springa 8 km till Carvoeiro. Här kan man välja att stanna eller fortsätta en loop på ytterligare 7 km.  Min plan är såklart att stanna där. Någon måtta får det vara på min inre löparrebell.

Den här delen av Algarve ser helt annorlunda ut jämfört med Monte Gordo där vi bor. Det är så vackert så man dör! Turkost vatten och alla sjuka klippformationer. Kameran går varm. Hur ska jag hinna springa?

Alla klagar på slitna ben men jag som sprungit ynka 5 kilometer under veckan är världspigg! Dessutom pumpar lyckohormonerna och jag hör någon kommentera vilka skruttiga steg jag har. Tro fasen, jag springer ju. Ler. Skrattar. Nästan gråter. Gåshud.

Framme i byn tar vi ett dopp innan vi tar raka vägen till glassbaren. Men glass i hand väntar vi in 15-kilometerslöparna och påbörjar därefter jakten på mat.

Solen gassar. Lyckan är total. Men än är vi inte klara. Det finns ett sista core-pass som också ska bockas av! På en gräsmatta under klarblå himmel plågar vi sönder våra stackars magar. En helt fantastisk avslutning på en annorlunda löparresa.

12:e gången and counting…