Bortkommen löpare goes styrkelyft

Jag älskar all träning och känner mig sällan bortkommen oavsett vilket pass jag hamnat på. Genom åren har jag tränat en salig blandning av aerobics, kettlebells, bulgarian bags, afrikansk dans, slide, kangaroobics och army training. Ja ni fattar, det borde inte finnas något kvar som kan få mig känna mig helt vilsen…

Men det gör det.

Jag är bokad på cross cage. Det brukar innebära cirkelträning i och kring en bur. Stationer med pullups, snake rope, kasta medicinboll, hantelpressar och boxjumps typ. Och jag tänker att det värsta som kan hända är att det inte finns något gummiband till pullupsen och att jag får skämmas över att inte orka dra mig upp.  Men det som hände är betydligt värre.

Jag ser tavlan där passet är beskrivet. Jerks, hang cleans, front squats. Jag kan orden från när jag tränade kettlebells. Men nu ska vi jobba med stång. Och även om jag kan orden så var det länge sedan sist.

Första övningarna funkar. Annat bli det när vi över går till att pressa stången över huvudet samtidigt som vi hoppar och landar med ett ben fram och det andra bak. Jag trillar omkull bara av att titta på. Det är så mycket teknik att jag knappt vågar ha nån vikt alls på stången och därmed går därifrån nästan mindre svettig än jag kom dit.

Instruktören är supersympatisk och det är inte han som gör att jag känner mig helt vilsen. Inte heller de två superstarka tjejerna som jag hamnar i samma grupp som. De som peppar fast jag knappt gör nått vettigt alls.

Men jag är inte van att känna mig sämst. Att inte kunna tekniken. Att inte veta var mina armbågar är. Känslan är så främmande att jag bli obekväm. Och jag vet att det bli bättre om jag går dit igen. I alla fall om fem eller tio gånger. Frågan är om jag står ut med att vara bortkommen så länge. Eller om jag smyger in på body pumpen igen fast det inte ens är hälften så coolt.

Stay tuned för fortsättningen…