Juli börjar med vandring. Fredriks ben löpstrejkar så vi har fått tänka om gällande vår löptur på Ishavsleden. Det blir en tvådagars vandring mellan Åmsele och Vindeln med övernattning EXAKT på mitten. Både vad gäller kilometer och höjdmeter…
Man kan tro att det var planerat, när man har med två siffernördar att göra, men det var slumpen. Vi hade tänkt gå längre men fegade ur pga regn… Och det blev inte bättre dagen efter...
Det är också i juli som jag gör min Parkrun-premiär och springer i från hela det enorma startfältet Umeå hade att uppbringa. Jag blir pepp på konceptet och tror att jag ska plocka parkruns på löpande band men det ska visa sig dröja ända till december innan jag får tummen ur…
Maxar långpassen när kalendern är tom, dagarna är ljusa och alla är lediga. Malin och Andreas släpar jag ut på ett galet långpass med långa fartinslag. Jag och Ingmarie tar det mer chill. Fotar, badar och njuter. Två olika pass men precis lika fantastiska.
Augusti blir litegrann av en copy paste på juli. Många långa sällskapliga pass i början av månaden, men sen är dags att trappa ner. Det börja lukta marathon…
September är en galen månad. När loppen avlöser varandra och formen peakar.
Först ut är Helsingborg marathon. Jag tänker att jag ska kunna göra mitt snabbaste Helsingborg. Har aldrig känt mig så här stark och dessutom är banan ändrad och lättare än tidigare. Så slår temperaturen i taket och i den 28-gradiga värmen orkar jag inte ens hänga med 3:30-ballongerna i mål. Jag är glad för mitt tionde marathon, stolt över den medalj som väger minst två ton, men nånting gnager. Är jag inte bättre än så här? Är det åldern som kommit i fatt mig? Om tre veckor ska jag veta svaret, men just nu är jag lite bitter. Den grymma tioårsmedaljen till trots.
Redan dagen efter står jag på startlinjen igen. Det är Vånga Mountain Xtreme som lockat med en startplats som jag inte kunnat tacka nej till. Värmen håller i sig och jag är helt urlakad innan start. Ångesten är monumental…
Men så går startskottet och vi sätter upp för Slalombacken. En bättre start kunde inte finnas. Eftersom alla går blir man uppvärmd i lugn och ro. När det väl är dags att springa är kroppen SÅ redo. Jag tar det lugnt och utmanar inget, ändå är det som kroppen vill springa. När jag kommer på målrakan känner jag mig minst sjumiljoner starkare än dagen innan. En grym känsla!
Jag har nu tre veckor på mig att ladda om till Odense marathon. Vet inte hur jag ska träna eller inte träna. Flummar runt lite och känner mig hyfsat opepp när det börjar närma sig.
Inför loppet stirrar jag inte alls. Blir inte hypokondrisk, äter som vanligt, går för långt på stan. Slarvar med sömnen, dricker för lite och glömmer resorb. På loppdagen har jag inga fjärilar, springer inte på toaletten sjumiljoner gånger, och äter en massa godis innan start. INGET är sig likt med den uppladdningen. Och kansker är det det som är grejen…
Jag startar med en önskan att gå under 3:30 för att bevisa för mig att jag fortfarande kan. För tre veckor sedan hade önskemålet varit 3:25 men nu är självförtroendet sargat. Jag ansluter till 3:30-ballongerna medan Sara kör efter egen klocka mot 3:25. Ändå springer ballongerna om henne. De har ingen koll alls. Vet inte om jag ska följa henne eller ballongerna. Förvirringen är total, men i rädsla att hennes klocka visar fel följer jag ballongerna…
Vad som händer sen vet ingen. Jag pratar med en dansk fast ingen av oss förstår vad den andra säger. I ett ögonblick av ökad förståelse í det danska språket lyckas jag höra att han säger vi har 3:25 inom räckhåll. Men alltså siffror på danska. Jag vågar inte lita på mina öron. Tuggar vidare, starkare och starkare för varje steg. Kommer in på stadion och klockan visar 3:21-nånting. Först nu slår det mig att mitt 13 år gamla pers är möjligt att slå. Spurtar varvet runt och går i mål 46 sekunder snabbare än någonsin. DET är den coolast känslan jag haft. Det minne jag tar med mig från året 2024! Man kan persa efter 50! Och med vilken crazy uppladdning som helst!
Odense marathon blir starten på en fem veckor lång loppstreak, som i slutändan bara blir fyra. Men mer om det sen…
Inga kommentarer