Det där med trail…

Jag vet att jag arrangerar traillopp och inte borde skriva det här men alltså…. trail kan verkligen vara det värsta som finns!

Jag ska ut på långpass i den fantastiska naturen kring Hovdala. Dagen till ära har jag valt en av de stigar som finns markerad, och som jag från och till lovordat här på bloggen – Höjdarnas Höjdarled. Det skulle visa sig vara fel val…

Det ligger två ton löv i skogen och förädiskt dolt där under finns både stenar, rötter, gropar och elände. Jag tassar fram i slow motion för att inte stå på öronen och bryta båda fötterna. Halkar på löven trots trailskor och tappar tålamodet fullständigt.

När jag varit ute i något som känns som åtta timmar känner jag att ilskan har tagit över fullständigt. Sätter mig på en stubbe och käkar medhavd bar. För att återfå tillräckligt mycket humör för att ta mig hem, och inte bara lägga mig ner och dö i en lövhög.

Löpning för mig ska vara flow. En stunds sällskap med mig själv när jag inte behöver tänka på något alls. Jag vill inte balansera på stenar, trampa fel i gropar, svära över utslitna ledband och att jag går mer än jag springer.

När jag kommer hem är jag på så dåligt humör att jag tvingar Fredrik att göra en OMEDELBAR cappuccino. Ur ett äktenskapstekniskt perspektiv är det säkrast för honom att lyda order. Så det gör han…

TIllbaka i sofffan med en cappuccino i handen tänker jag på alla hjältar som sprang Kullamannen i helgen. I den trixigaste terräng, mitt i natten. Hur stukar man inte fötterna där liksom?

Och jo. Jag älskar Hovdala. Jag älskar trail där jag ser stenarna och där de ligger med minst en fotlängds avstånd från varandra….