Jag hade lovat att följa med dottern på Body Attack. När hon sedan får förhinder har jag två alternativ: 1) fega ur och inte få någon träning gjord, eller 2) ta mod till mig och gå dit.
Jag har hört rykten av en annan instruktör på gymmet att det bara är 20-åringar med snyggaste träningskläderna som går på passet. Med håret uppsatt i en hög tofs. Jag kommer att vara en katt bland hermeliner. Eller en tant bland spänstiga ungdomar. Fast det där sista tänker jag inte. Tant kan jag inte göra så mycket åt, men i spänst ska jag allt ge dem en match. Om jag vågar gå dit.
Velar i det längsta innan jag bestämmer mig, och smyger in på passet tre minuter innan start. Blir emottagen av en ung instruktör, och höjer nog medelåldern en del i salen. Undrar om instruktören tänker ”hur ska det gå för den här gamlingen med alla hopp”…. Men jag ska visa henne att jag är born and raised Aerobic-hoppa. Jag vet allt om hur man hoppar.
Passet drar igång. Vi skuttar hit och dit, sparkar, kickar, flaxar med armar och gör jacks. Och jag älskar det. Känner mig som spänstmormor. Det finns ingen ände i min ork. Hoppar utfallssteg som om det inte fanns någon morgondag och älskar känslan när pulsen slår i taket.
Mina löpartights var kanske inte av senaste snitt och hårtofsen satt nog aningens för lågt. Men ingen kan klaga på att jag inte fixade biffen. Fjantigt glad går jag hem och säger åt dottern att hon måste hänga med nästa vecka!
Inga kommentarer