Jag bor 600 meter från en löparbana men har aldrig vågat mig dit. Förrän idag…
Programmet från Helsingborg marathon säger 4 x 4 x 400 meter och jag tänker att bana låter enklast. Speciellt som det blåser. Då får man liksom lite lagom vind från alla håll på varje varv. Vad vilan ska vara tvistar de lärde om. I receptet står 50s/40s/30 s. Jag får hjärnsläpp och programmerar klockan med det första setet med 50 sek vila, det andra med 40 sek och det tredje med 30 sek. Det är inte förrän under uppvärmningen det slår mig att det ju bara blir tolv intervaller. Inte sexton…
Slänger in ett extra set med 40 sekunders vila. Men kommer på att tanken nog var att varje set skulle ha en vila på 50 en på 40 och en på 30. Fast det saknas lik förbaskat en vila. Förvirringen är total så jag börjar springa. Orkar inte tänka mer.
Av allt som skrämt mig med löparbanor märker jag inget. Jag har tänkt att det bara springer snabba killar i split shorts på bana. Med räserskor. Och att jag liksom skulle komma in och störa. Springa åt fel håll och ta upp plats på fel bana. Som tur är har jag sett på OS och vet vilket håll jag ska. Tänker jag när jag ger mig iväg.
På plats finns en farbror utan tröja som går. En yngre kille som springer snabbt men försvinner hela tiden. Har aldrig koll på om han är framför bakom eller på toa. Det finns ytterligare en helt vanlig manlig löpare och två tjejer. En som verkar snabb och en som springer i maklig fart. Alla högst normala. Så jag smälter in fint och kan fokusera på arbetet.
Det är milfart på programmet men det känns för lätt. Speciellt i första setet som fått oförskämt mycket vila. Så jag ökar lite. Känner mig lite fräsig så där på en onsdag lunch. Och undrar varför jag aldrig gjort det här förr.
Förmodligen för att traktorer är rädda för fart. Och lite rädda för gaseller….
Men nu ska det bli ändring på det!
Inga kommentarer