Jag har skrivit om den riktiga löparen förr. Ni vet löparen som sprang även på nittiotalet, då vi andra höll på med aerobic. Löparen som tycker att slits-shorts är värsta fancy, men framförallt: löparen som mäter sina rundor i MINUTER och inte kilometer…
Idag praoade jag som riktig löpare. Fast utan slitsade shorts!
Jag går ut strax efter sju och det är fortfarande mörkt. Helt olikt mig har jag ingen aning om vilken runda jag ska springa. Har liksom inte hunnit tänka igenom det, i en helg som varit fullspäckad av aktivitet. Helt crazy och spontant bestämmer jag mig för att springa 120 minuter. På löparspråk. På svenska: två timmar. Jag vet inte vad som flyger i mig men just idag känns tanken helt revolutionerande och kul.
Jag vet exakt hur långa mina standardrundor är, i kilometer. I minuter har jag sämre koll. Jag får chansa och skarva för att få ihop det. Att springa på tid gör att jag inte ökar farten när jag börjar få hemlängtan. Jag kommer ju liksom inte fortare hem ändå. Det är bra. För jag övar på att springa långsamt. Ett måste inför ultran som väntar i sommar.
120 minuter senare står jag vid huset. Knäpper den fina bilden ovan. Klockan har stannat på 21.82 kilometer. Ajamen för fasen! Det funkar ju inte. 180 meter senare är jag nöjd. Att klockan står på 2.01.43 rör mig inte i ryggen!
Jag kan aldrig bli en riktig löpare…
16 Kommentarer
Mari
5 februari, 2017 kl 18:22Haha, känner igen det där. Jag springer alltid på kilometer. Men bra att du påminner, måste träna på att springa på tid :)
Anna
6 februari, 2017 kl 21:10Värsta knepet om man ska springa långsamt. Drar alltid i väg annars. För att jag blir hungrig eller bara längtar hem….
Staffan
6 februari, 2017 kl 08:52Haha, igenkänning, jag har ibland sprungit på tid också precis som du men det skaver verkligen i mig att gå in när sträckan blivit så ojämn :-) Precis som du alltså :-)
Anna
6 februari, 2017 kl 21:10Nej det gör liksom ont i magen med ojämn distans. Ojämn tid skaver inte alls lika mycket….
chicklitlove79
6 februari, 2017 kl 08:59Jag kör på tid ibland minsann. Aldrig distans om jag ska köra långpass. Att jag skulle vara en riktig löpare? Kors i taket!
Anna
6 februari, 2017 kl 21:11Grattis! Nu är det bara att skaffa slitsade shorts och R90 :)
Mia
6 februari, 2017 kl 09:02Alltså jag dör av skam. Kommentaren ovan är min och jag var visst inloggad i min gamla chicklitblogg som jag började skriva för X år sedan och inte har rört sedan dess. Dör… DÖR! Kan du ta bort kommentaren? Hahahahahaha…
Anna
6 februari, 2017 kl 21:11Nejmen den var ju dagens roligaste! Finns bloggen kvar? Den verkar spännande som attan ju :)
anneliten
6 februari, 2017 kl 09:56Vad är jag då? Nuförtiden… När jag sticker ut på en runda så blir den så lång (eller egentligen kort) som den blir och tar den tid den tar. Kanske kan jag numera definiera mig som mysjoggare?
Mycket imponerad över att du lyckades stänga av klockan så exakt – medan du fortfarande sprang…
Anna
6 februari, 2017 kl 21:14Faktiskt lite impad själv. Det var jättesvårt att springa med ena handen på klockan… blev gung på hela kroppen liksom. Men resultatet blev snyggt som tusan.
Daniel
7 februari, 2017 kl 13:53Springa långsamt behöver jag inte träna på !
Anna
10 februari, 2017 kl 12:04Jomen när man ska springa så där långsamt så man slår i fötterna i andra benets fotknölar. SÅ sakta. Det kan ingen utan att träna….
Hanna
9 februari, 2017 kl 19:08Jag vill också springa så långt. Jag önskar mig en pålitlig höft!
Anna
10 februari, 2017 kl 12:05Jag hoppas jultomten eller påskharen lyssnar! klart du ska ha en pålitlig höft.
Förvånad
12 februari, 2017 kl 11:49Fast det var väl efter 120 meter du blev nöjd. Hälsar en som kan springa av och an framför huset en stund för att få till ett jämt och snyggt tal (i kilometer och meter, that is).
Anna
12 februari, 2017 kl 17:43Neeej, på 21,94 är jag inte nöjd. Då är jag ännu mera onöjd :) Springer alltid runt huset. Grannarna måste undra….