Det finns ett enda lopp som fått mig att tvivla på min förmåga. En enda gång jag helt ärligt tänkt att det här kommer jag inte att överleva. Nu tänker ni 75 km ultra men det är fel. Vi snackar St Hans Extreme. Light-varianten. Fem ynka kilometer.
Banan är kuperad från start till mål. Det finns knappt en meter som är flack och just därför är det lätt att hitta. Springer man flackt vet man nämligen att man är fel ute. Man börjar längst ner och tar sig direkt upp till högsta punkten. Taskigt uppvärmd är mjölksyran ett faktum redan efter några steg och det var precis det som hände. 2007. Första året jag sprang där.
Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker tillbaka på loppet. Någonstans vill jag ha revansch på eländet men jag hittar oftast bra undanflykter. En hägrande mara, eller 45 km trail i benen och behov av återhämtning…
Men dottern har ingen undanflykt. Därför blir det hon som får ta revansch åt mig ikväll. Och jag ska vara den mest ihärdiga hejaklacken. Gasa runt som en gasell och heja på så många platser som möjligt. För sån är banan. Undviker man höjderna hinner man heja typ överallt. Det är min plan för kvällen.
Ha kakan och äta den. Eller typ få kakan men slippa baka den. Ja ni fattar.
6 Kommentarer
Camilla 33 år och 10 barnsmamma
26 maj, 2016 kl 16:08Härlig bild?
Joanna S
27 maj, 2016 kl 08:29Därför fick jag springa både dina 5 km och mina 5 km ???
Anna
27 maj, 2016 kl 13:12Nämenååå, jag såg ju aldrig dig! Då skulle jag ju ha hejat! Hur gick det???
Mia
27 maj, 2016 kl 08:58Det är bra att leva genom sina barn. Jag gjorde ju detsamma under Minivarvets 250 meter… :D Hoppas det gick bra för löparen och åskådaren!
Anna
27 maj, 2016 kl 13:13Löparen sken i kapp med solen. Åskådaren var lätt avundsjuk men försökte njuta ändå :)
Märta
27 maj, 2016 kl 21:33Jag blir trött bara av tanken på det loppet!