Idag fick jag det bekräftat. Man kan bli lika trött på 7,6 km som på ett helt marathon. Faktiskt nästan tröttare…
Coola rosa motocross-cyklar i bakgrunden…
Jag anmälde mig till dagens lopp utan att ha en aning om vad det innebar. Hade liksom aldrig sett en motocrossbana…
Nu vet jag allt om motocrossbanor. Här har ni rejs-rapporten från det coolaste loppet ever:
Startskottet går och fältet sticker i väg i 180 knyck. Kanske har de tankat med raketbränsle dagen till ära. Själv har jag andningen i halsgropen och frukosten halvvägs dit när jag desperat försöker hänga på. Vi hinner väl ett par hundra meter innan berg-och-dal-banan startar. Sen tar den aldrig slut.
Det går upp och ner HELA tiden. Ibland böljande och ibland mer som Mount Everest. Det suger i benen av backarna men kanske i ärlighetens namn minst lika mycket av underlaget. Motocross körs helt uppenbarligen inte på asfalt…
Vi springer i sand, modell sandstrand. Sjunker djupt ner i varje steg. För att spexa till det kryddas banan på sina håll av riktig geggamoja. Jag klafsar runt, tappar allt grepp och får hålla tungan rätt i mun för att inte göra ett magplask. (Här tänker jag mest på den stackars bil jag ska åka hem i, för själva magplasket hade nog varit rätt kul…)
Jag har sett den sista backen tidigare och vet att den är tokbrant. En sån där man kryper uppför. När jag närmar mig branten håller jag igen lite och laddar lite extra mental kraft. Men plötsligt svänger vägen och jag får en bonusbacke som jag inte alls är förberedd på. Minst lika brant. Dör en smula men laddar om. Bara för att hitta EN backe till…
Det här överraskningarnas lopp. Två bonusbackar blir det innan jag äntligen får äran att sätta tänderna (eller händerna!) i den gräsbeklädda backen. Kryper upp och rullar ner.
Tackar gudarna för nedförsbacken ner mot varvning. Det enda andningshålet på banan. Laddar sedan om för ett nytt spännande varv på samma bana. Denna gång med några portioner mer mjölksyra i benen. Ja ni fattar. Det var jobbigt. Men alldeles, alldeles galet kul.
Så nära motocross jag någonsin kommer. Men jag gör det gärna igen!
13 Kommentarer
Pernilla
7 februari, 2016 kl 16:08Vilken otroligt bra beskrivning av detta toklopp!! Kul att träffa dig i ”verkligheten”!!?
Anna
7 februari, 2016 kl 18:45Jättekul att träffa dig med! Så glad att ni vågade er fram :) Hoppas få ser i Stävie i mars. Det är platt som en pannkaka jämfört med idag :)
Pernilla
7 februari, 2016 kl 20:00Ja det låter allt lite frestande med Stävie!! Nu är man ju liksom lite uppvärmd?
Kari
7 februari, 2016 kl 17:29Vilket roligt lopp, det vill jag också springa! Jag har ju aldrig växt ifrån den där åldern när man tycker att det är roligt att hoppa i vattenpölar…
Anna
7 februari, 2016 kl 18:46Vattenpölar ÄR ju kul. Och lera. Kanske lite långt från Bryssel men en weekendresa till Tomelilla skulle ju kunna vara en höjdargrej :)
Peppe
7 februari, 2016 kl 19:44För två veckor sedan var jag i Belgien och sprang en extremt lerig och underbar halvmara. Trodde då att det var slut med de leriga loppen för ett tag i alla fall, men Winter Cross Run var nästan lika halkigt och jobbigt och underbart. Anmäld till fyra km, men det var tillräckligt! Bra rejsreport!
Anna
8 februari, 2016 kl 14:21Haha, jo jag var rätt trött redan efter fyra. Andra varvet fick jag koppla på autopiloten. Bra jobbat i leran :)
Lina
7 februari, 2016 kl 20:06Så Häftigt och ha ett löplopp där! Kan tänka mig att backarna sög rejält gott i benen :) vilken upplevelse! Bra jobbat!!
Anna
8 februari, 2016 kl 14:22Kul att springa något HELT annat än man är van vid. Utmanande på ett helt nytt sätt liksom. Och kul. Längtar redan till nästa år!
Rund är också en form!
7 februari, 2016 kl 21:52Herregud…!! Jag som VET att motocross inte går på asfalt… ;-) Det där låter GALET jobbigt! :-o :-D
Anna
8 februari, 2016 kl 14:23Galet jobbigt it was. Och nu VET jag vilket underlag man kör motocross på. Nästa år kommer jag vara förberedd som tusan!
Mia
8 februari, 2016 kl 10:42Oh ljuvligt! Påminner mig om ett kuperat och lerigt terränglopp jag deltog i för några år sedan. Hade förväntat mig 8 km typ Lidingöloppskaraktär och fick istället kräla. Jaja. Sjukt roligt blev det till slut! Bra kämpat! :)
Anna
8 februari, 2016 kl 14:25Det finns en tjusning att inte riktigt veta vad som väntar. Och så länge jag slipper bada så är det bara kul med överraskningar. Nu har jag ett år på mig att glömma bort hur en motocrossbana ser ut :)