När lilla tjejen fyller 18 om sex år vill hon springa halvmarathon i New York med mig. Känns som en födelsedagspresent jag supportar…
Årsmodell 2012 med lånad finishertröja. Nu vill hon visst ha en egen…
Igår vid middagsbordet kom frågan: när ska jag springa marathon?
Ehh. Funderar en stund.
– Vill du springa marathon? Det är liksom jättelångt…
– Mmmm. Men så svårt kan det ju inte vara. Du springer ju så långt varje år.
Okej dårå. Jag lyckas inte få mina barn att städa sina rum, men utan att ens försöka få dem att springa hamnar marathon på to-do-listan.
Barn gör uppenbarligen inte som man säger. Och jag föregår uppenbarligen inte med något bra städexempel…
11 Kommentarer
Sofie
24 augusti, 2015 kl 19:51Det måste ju vara en dröm när ens barn vill göra samma saker som man själv tycker är roligt! Och garanterat roligare att se tillbaka till ett marathon man sprungit ihop än att minnas alla gånger man städat sitt rum…
Anna
25 augusti, 2015 kl 08:49Haha, jo definitivt. Städminnena kommer nog inte högst på listan över roliga minnen i livet :)
Mia
25 augusti, 2015 kl 04:53Klart hon vill! Moa tjatar redan om att springa ”nummerlopp”. Älskar hennes sätt att effektivisera språket då det nog är nummerlappen på magen hon vill åt mest :D
Anna
25 augusti, 2015 kl 08:50Haha nummerlopp! Hon hade älskat loppet vi arrangerar på lördag. Då får man dekorera sin egen nummerlapp. Så att man får världens finaste nummerlapp :)
Mikael
25 augusti, 2015 kl 07:27Jag tror snarare jag lyckades avskräcka dottern efter att ha gått in i väggen efter ett långpass häromdagen. Får se om hon har glömt det till lördag :)
Anna
25 augusti, 2015 kl 08:52Ajajaj det lät inte bra! Jag höll på att trösta dig med att barn glömmer fort men det är ju inte sant. De glömmer ju ALDRIG :) Fast avskräckta blir dom inte så lätt.
Helena
25 augusti, 2015 kl 09:44Grattis!! Vilket fint kvitto! Jag har en plan att kuppa fram att min dotter startar i tjejvasan i år … jag vet ju att hon är himla nyfiken och har sagt flera gånger att hon skulle vilja testa men så blir det inte av. Jag hoppas så att hon tycker att det är kul.
Anna
26 augusti, 2015 kl 14:08Klart hon gör! I alla fall efteråt :) Heja heja!
mari
25 augusti, 2015 kl 15:22Självklart ska hon följa mammas spår =) hur går det för dottern i USA?
Anna
26 augusti, 2015 kl 14:14Det verkar gå bra! Men hon har insett att hon inte kommer äta ”fin” mat förrän hon kommer hem i maj. Det är tydligen Taco Bell som gäller. Och definitionen på hemlagat är macaronicheese på pulver….
Mari
27 augusti, 2015 kl 08:55ooh, se där! Ingen höjdare med andra ord, men säkert något hon vänjer sig snabbt med. Men tror dock hon längtar lite efter maj månad ändå =)