Sveriges sämst utmärkta led…

Det skulle bli 20 km terräng längs Öreälvsleden innan lunch. Men vildvuxet gräs, myrmark och extremt snålt med färgmarkeringar gjorde resan längre. Och lunchen väldigt sen…

Efter 300 meter klafsar jag ner i ett djupt hål och blir genomblöt om fötterna. Äventyret kan börja.

Efter 400 meter trampar jag snett och stukar till foten. Ska jag behöva ringa efter hämtning redan innan resan börjat? Vis av stukningserfarenhet vet jag att det oftast går att springa vidare. Så får man ta smällen sen liksom. Haltar ett par hundra meter innan jag börjar småspringa igen. Det verkar funka.

Fördelen med att springa med stukad fot är att jag inte känner någon smärta i vaden. Ont kamouflerar ont.  Känner mig på g.

Det är svårt att följa stigen.  Ofta delar sig vägen utan att någon färgmarkering eller skylt visar vilken väg vi ska ta.  Lika ofta delar sig vägen och båda vägarna har markeringar…  Vid ett tillfälle springer vi ett par kilometer i cirkel innan vi kommer tillbaka till samma plats vi precis passerat!!!

Ett avsnitt av leden går precis utanför en kohage. Vi har 20 cm mellan staketet och ett stup.  Och precis på insidan av staketet spankulerar ett gäng kor. LÄSKIGA kor. Som mitt i alltihopa bestämmer sig för att göra fler kor. WHAT?  Är inte det förargelseväckande beteende så här inför publik?

 

Hittar en dånande fors och känner livet i oss. Fantastisk känsla i hela kroppen!

 

Skuttar vidare över kalhyggen, hallonsnår och halvt ogenomtränglig terräng. Kommer vilse gång på gång när markeringarna bara försvinner.

Håller modet uppe länge men när vi efter 23 km för fyrtiofjärde gången tappat bort oss och hamnat på landsvägen ger vi upp. Fattar beslutet att mata sista biten på asfalt för att inte riskera att missa lunchen helt…

29 km senare är vi framme. Med fotknölen lik en golfboll men i övrigt glad i hela kroppen. Terräng är spännande ting!