Det fanns liksom inte på kartan att jag skulle åka hem härifrån utan att springa de 42,2 kilometrarna. Jag verkade inte vara ensam om den tanken. När vi kom till Central Park strax efter halv nio i morse kryllade det av folk med samma plan för dagen.
Starten i värsta bästa löpvädret. Kallt och soligt.
Här följer berättelsen som skulle handla om runners united, festivalstämning och en enda 42 km lång glädjeyra. Men temat för dagen blir annorlunda. Vet inte om det är min 5 veckor långa försoffningsprocess, eller den amerikanska frukosten som ska få skulden, men dagens 42 km var de längsta i mannaminne.
Trängselmässigt ungefär som Stockholm marathon. Och grymma supporters längs vägen! Ett långpass lite utöver det vanliga!
Jag kan inte peka på vad som är fel, men det går trögt. Vi springer jättelugnt men minsta uppförsbacke dödar mig. Och uppförsbackar är det gott om! Benen gör oförskämt lite ont, de är mer att de inte går att flytta på. Lite som död materia.
Utsikt över Jaqueline Kennedys reservoar. Och ytterligare en hejarklack!
Vi springer 4 varv i parken. De första två varven funkar, men hela tiden med inslag av halsbränna. Varv 3 börjar det bli långtråkigt och varv 4 är en enda längtan till mål. Kan tänkas att två 10-timmars dagar på stan, samt undermålig sömn inte är bästa uppladdning inför ett marathon, om än i långpassform. Inför sista varvet sätter jag mig ner och äter en energibar. Hade jag tagit mig friheten att blunda hade jag somnat direkt. Jag är trött.
Ont lite här och var efter 35 km. Passar på att stretcha…
I mål på 4:17. Trött och frusen!
Så här i efterhand är jag glad att det inte blev ett riktigt marathon. Jag hade inte velat slösa den upplevelsen på en sån här ringrostig kropp. Jag är dock nöjd med att jag trots den katastrofala uppladdningen kunde springa hela vägen.
Med tanke på hur många supportrar som var ute idag är jag mer än sugen på att uppleva the real thing. Jag hoppas att vi får möjlighet att flytta fram starten till nästa år.
Dags att börja spara pengar…
15 Kommentarer
Ingmarie
5 november, 2012 kl 00:14Fantastiskt bra gjort! Du ÄR en stålkvinna! Vilken häftig grej det blev trots allt. Och självklart är du med på ”det riktiga” nästa år. Jag också. :-)
Linatriathlet
5 november, 2012 kl 00:23Grymt bra gjort! Starkt som tusan! Du är fantastisk!
anneliten
5 november, 2012 kl 00:45Jo, jag misstänkte nog att det skulle bli något sådant! Vilken grej att vara med om! och den riktiga maran har du sparat!
paiste quilasfor
5 november, 2012 kl 01:47Ja, det var en helt galen upplevelse. Kul, även om ”the real thing” med all säkerhet blir bättre (nästa år får man hoppas).
Med Sverigetröja på var det magiskt med alla ”way to go swedes”, ”lookin good swedes”,…
Bra kämpat!
Daniel
5 november, 2012 kl 06:24Grymt bra jobbat och vilket väder vi hade idag! Själv tog jag en annan runda men hade också en fin förmiddag även om det inte blev något marathon idag.
annamarkelin
5 november, 2012 kl 08:42Vad bra att det blev någonting av löpandet, iallafall! Däremot är det väl kanske inte så konstigt att kroppen är trött – du har precis tillfrisknat från en lång och besvärlig infektion, du har inte kunnat träna och helt säkert hänger sjukdomen kvar lite även fast du mår bra. Jag menar inte alls att låta patroniserande, det är bara av omtanke som jag säger att jag är förvånad att du alls sprang, med tanke på vad du nyss gått igenom. Tunga ben, så känns det ju när man varit sjuk och inte tränat. Var rädd om dig och om kroppen, den är ingen maskin!
Nästa år blir en magisk upplevelse, helt säkert!
Sanna
5 november, 2012 kl 08:50Fint jobbat! Hoppas ni får en fin upplevelse i nästa år också :).
Sarah
5 november, 2012 kl 09:42En annorlunda upplevelse som faktiskt inte så många varit med om ändå. Lite mer rebelliskt och coolt än en vanlig NYCM. Kram till er båda!
Johan
5 november, 2012 kl 11:11Härligt jobbat. En unik upplevelse, helt klart!
Jenny
5 november, 2012 kl 12:34Grymt Anna! Att kroppen var trög är inte konstigt med din långa sjukdomsperiod, utan istället otroligt att du fixade ett så långt lopp tätt inpå. Tacka kroppen och ta väl hand om den:)
Snabba Fötter
5 november, 2012 kl 14:28Det blir skönt med lite välbehövlig vila efter säsongen. Bra sprunget i ala fall!
Ann
5 november, 2012 kl 15:08Starkt jobbat! Och jag ÄLSKAR hur du ser det positiva med att den inte blev nåt ”riktigt” lopp. Njut av tiden i storstan nu, jag är avis.
Josefin
6 november, 2012 kl 00:22Ritkigt riktigt bra jobbat ändå. Det är i de kämpigaste situationer man får använda huvudet istället för benen ;)
Gert
6 november, 2012 kl 09:23Roligt att det blev ett lopp i alla fall.Även om det riktiga blev inställt.
Hoppas du mår bra nu.Du hade ju precis varit sjuk.
Ha det bra.
Malin
7 november, 2012 kl 17:00wow vad häftigt! Ger en verkligen inspiration att öva mer på att springa som man själv kan göra något sådant en dag.