Det här var inlägget som skulle heta Trail på en torsdag men som jag pga omständigheter fick döpa om… (och det här inlägget är JÄTTELÅNGT, så ha tålamod…) 
Så fel det kan gå…
Minsta tjejen orienterar. I trettio minuter är hon ute i skogen med en skugga till hjälp i fall hon förirrar sig. Trettio minuter som funkar alldeles utmärkt att själv springa en runda på. I skogen.
Tänker mig 15 minuter åt ena hållet och sen 15 minuter tillbaka. Hur svårt kan det vara? Behöver inte ens telefonen. Fram och tillbaka klarar till och med jag. I alla fall på en asfalterad cykelraka i Kävlinge…
Första 15 minuterna är underbara. Springer på små stigar, över sand och kottar, i hästlort och på rötter. Kvällen är sval och luften frisk att andas. Njuter. Trail på en torsdag.
Vänder efter 16 minuter (tänker att det går fortare hem när jag fått upp värmen). Ganska tidigt delar sig stigen och jag är inte helt säker på vilken jag egentligen kom ifrån. Chansar på höger. Chansar fel.
Försöker rädda situationen genom att hålla vänster längre fram, men plötsligt befinner jag i bostadsområden jag aldrig tidigare sett. Solen har gått i moln och jag kan inte ta den till hjälp för att hitta väderstrecken. Börjar känna mig stressad…
Hittar en tant med hund och frågar om vägen. Hon ser chockad ut och säger att det är jättelångt. Hon pekar åt ett håll som jag ALDRIG hade gissat på. Jag tror hon är yr i mössan och fortsätter.
Lite längre fram står en kille i en trädgård. Jag frågar om vägen och han svarar att det är jättelångt. Sen pekar han åt samma håll som tanten. Klockan är 3 minuter för mycket och jag är minst 5 km åt fel håll.
Ser Alva för min inre syn. Ensam på en sten i skogen. Orolig. Ber att få låna telefon för att kunna höra av mig och berätta var jag är. Ringer alla nummer jag kommer på. Ingen svarar.
Killen i huset frågar om han ska skjutsa mig. Jag känner mig dummast i stan men har inget alternativ. Sitter i bilen och målar upp värsta skräckscenariot. 20 minuter sen kommer jag tillbaka. Ser Alva med en korv i handen. Inte det minsta bekymrad. Ju längre mamma är borta ju fler korvar hinner man ju äta liksom.
Slutet gott alliting gott. Jag ska aldrig mer springa utan mobil. Eller så kanske jag borde hänga med på orienteringen och lära mig ett och annat… Alternativt ha en skugga med mig!
17 Kommentarer
Niklas Gelkner
6 september, 2012 kl 22:50He, he, du har ju snurrat till det helt. Kul att du hade GPS klockan på dig så man fick se. Idag var jag inte med på Orienteringen då jag var på St Hans och tränade NMT men nästa vecka får jag nog följa med igen och antingen ”skugga” dig eller hålla dig sällskap :-)
Anna (orka mera)
7 september, 2012 kl 13:34Hur var NMT?? Planerar att åka dit och testa jag också! Nästa vecka behöver jag ingen skugga, då ska vi vara i Furulund och där hittar till och med jag … tror jag !
Niklas Gelkner
7 september, 2012 kl 22:25Well, är lite kluven efter första träningen. Ledare höjde knappt rösten en enda gång utan pratade lugnt och sansat, inte vad jag trodde när det handlade om ”Military training”. Menar inte att han ska stå och skrika på oss hela tiden men lite mer ”kom igen”, ”jobba” med lagom hög röst.
Lätt uppvärmning, sedan spurt stafett 3 varv och därefter 3 gånger upp för brantaste backen utan vila med 10 armhävningar på toppen varje gång (här stod han dock i backen och manade på med lite högre röst). Sedan förflyttningslöpning till nytt ställe för lite stationsövningar och lyfta stockar. Sedan lätt (läs lååååångsam) löpning tillbaka till starten.
Vi var 2 grabbar och 13 töser. Det är tur att en del övningar är individuella annars hade jag knappt blivit varm, nu blev det bra flås och benträning ändå. Ska testa på tisdag igen, får se hur det blir då.
Ingmarie
6 september, 2012 kl 23:03Jösses! Men skönt att Alva är en så cool böna och att du hittade tillbaks så du kan komma i morgon! :-)
Anna (orka mera)
7 september, 2012 kl 13:36Du får hålla koll på mig i helgen så jag inte förirrar mig fullständigt! Fast längs prinsens stig har man ju havet till hjälp… inte ens jag skulle komma på tanken att springa ut där…
Malin
7 september, 2012 kl 07:27varför använde du inte hitta-tillbaka-funktionen på gps-klockan? Den använde jag en gång när jag var lite vilse i skogen, fungerade bra.
Men jag blir glad över att läsa om så snälla människor som skjutsar en vilsen löpare/mamma. Mer sånt!
Anna (orka mera)
7 september, 2012 kl 13:37Dels för att jag inte vet var jag hittar funktionen, men nästan mest för att jag redan var 5 km bort när jag upptäckte mitt misstag, och jag inte hade tid att springa hela vägen tillbaka…
Pernilla Ljungkvist
7 september, 2012 kl 08:02Hehe underart! Ett sånt tillfälle då man blir så där extra stolt över sig själv…!!!
Jag gjorde nåt liknande i våras. Skulle köra ett eget litet triathlon tänkte jag. Parkerade bilen vid ett badhus och tanken var att springa en timme, cykla i gymet och sen simma. Gav mig ut i skogen och tog en stig där jag tänkte att jag vänder sen och tar samma väg tillbaka. Enkelt och bra! Jo tjena……
Tyckte jag hade järnkoll och i början hade jag nog det, men sen dök det plötsligt upp en stor hög timmer på ena sidan stigen. Insåg att SÅ fort kan de inte avverka och lägga på hög! Det hela slutade med tre timmars irrande i skogen och jag hann varken cykla eller simma.
Men så ÄR jag ju en vanlig löpare också, ingen triathlet…
Anna (orka mera)
7 september, 2012 kl 13:38Haha, TRE timmar. Där ligger jag liksom i lä… Skönt att du slapp simma, sånt är ju blött och kallt :)
Johan
7 september, 2012 kl 08:02Asså det är starkt jobbat att komma 5km fel på 30min, när man springer fram och tillbacka. Nästan så att man får anstränga sig, om man nu inte är en naturbegåvning förstås. :-D
Anna (orka mera)
7 september, 2012 kl 13:39När det gäller vilsespring är jag en naturbegåvning, talang och überproffs. Undrar om jag ska börja ge lektioner i ämnet…
Pernilla Ljungkvist
7 september, 2012 kl 08:09Hehe undebart! Ett sånt tillfälle då man blir extra stolt över sig själv…
Jag lyckades med nåt liknande i våras. Skulle köra ett eget litet triathlon var det tänkt. Parkerade bilen vid ett badhus och skulle springa en timme, cykla i gymet och avsluta med att simma. På det lite medhavd lunch.
Gav mig ut i skogen och sprang en stig och tänkte vända efter en halvtimme. Enkelt och bra! Jo tjena….
Tyckte jag hade järnkoll och det hade jag nog, i början. Då det efter ett tag dök upp en stor timmerhög på ena sidan stigen, som inte legat där förut, insåg jag att nåt var fel. För inte kan de avverka och stapla såå snabbt?!
Det blev inte alls som jag tänkt mig och efter tre timmars irrande i skogen och återseende av samma skylt tre gånger, började jag tappa tålamodet. Till slut kom jag tillbaka till badhuset, fick slänga i mig lunchen och åka hem för att hämta barn.
Men så är jag ju ingen triathlet heller, bara en vanlig löpare! :)
Fröken Fräken
7 september, 2012 kl 09:52Eftersom allt nu gick bra och dottern tog det hela med lugn tillåter jag mig att skratta gott! Särskilt över ignorerandet av damens pekande. Been there, done that.
Anna (orka mera)
7 september, 2012 kl 13:40Haha, jag känner mig lite elak så här efteråt… hon hade ju stenkoll!
Lotta
7 september, 2012 kl 19:40Hahaha, låter som något jag skulle kunna göra! Fast jag vet hur dålig koll jag har så jag skulle nog lita på den som pekade – kanske.. :P
Västgötskan
8 september, 2012 kl 15:56Hoppsan..Hihi! Tur att det löste sig och att Alva är lugnare än dig. ;-)
Jag springer för övrigt ALLTID utan mobil. Jag har tänkt tanken att jag är korkad. Nu tänkte jag den igen…… :-D
Elin
9 september, 2012 kl 12:17Så tokigt det kan bli, men vilka fantastiska medmänniskor vi har som ställer upp och räddar situationen!