Göteborgsvarvet 2012

Jag skäms nästan för att skriva min tid. Det känns som ni tror att jag medvetet mörkat. Men helt ärligt, jag trodde verkligen jag skulle ta det lugnt.

Med tanke på Sydkustloppet häromveckan visste jag att 1.35 inte borde vara omöjligt i teorin, men med tanke på halsen hade jag lagt ribban på 1.45, lugnt och fint.

1.35 har jag velat ta sedan 2010 då den plötsliga värmen satte stopp för mina planer. Att det skulle ske i år, med min förkylning och brist på uppladdning, fanns dock inte ens i min fantasi. Men när benen liksom bara studsade iväg kunde jag omöjligen hålla fast vid 1.45-planen. Sån är jag…

Någonstans efter milen bytte jag strategi från lugnt och fint till pb, och sen körde jag för allt vad tygen höll.

1.33.48 blev det. Här kommer den långa versionen (för er som har mycket tid över på en söndag…):

Del 1. Äventyret innan start.

På väg ut från nummerlappsutdelningen hittar jag en hemlig toalett inne i byggnaden. En riktig toalett UTAN kö. Den är så hemlig att nästan ingen har upptäckt den.

Med 30 minuter till start beslutar jag mig för att skippa bajamajaköerna och uppsöka min hemliga toalett igen. Lätt i teorin, svårt i praktiken. Hamnar vilse bland allt folk och helt plötsligt är jag inne på mässan. Med folk som slänger påsar, flaskor och broschyrer efter mig. Men hallå!???! Jag ska springa, jag vill inte ha en massa grejer. Vill bara hitta en toa. Hittar varken toa eller UTGÅNG och känner paniken smyga sig på allteftersom tiden går…

Med 20 minuter till start inser jag det omöjliga i att ställa sig i en bajamajakö. Uppsöker skogen men det finns inga träd att gömma sig bakom. Övertygar mig själv om att ingen vet vem jag är och sätter mig. Nöden har som bekant ingen lag…

Del 2. Loppet.

Sats värmer upp till EUPHORIA och jag går igång fullständigt. Benen spritter. Det är förväntan i luften. En tjej petar mig på axeln och berömmer mitt klädval!

Missar startskottet men stapplar iväg när resten av högen börjar röra på sig. Efter 300 m fastnar en sten i skon och jag får leva med ett KLONK-ljud under resten av resan.

Första km i 4:21-fart och jag konstaterar att jag nog inte är så sjuk. Försöker ändå hålla tillbaka lite.

Springer förbi lite olika band som spelar längs vägen. Viss musik triggar mig, viss musik är döden för springfeelingen. Pärleporten och Enter Sandman gör susen för trötta ben. Jazz funkar ingenstans!

Vid 10 km ser jag att jag har möjlighet att gå under 1.35 och beslutar mig för att göra ett försök. Bära eller brista.  Fortsätter i bra fart till 15-16 km då blåsorna under mina fötter börjar göra sig påminda. Så länge vägen är plan och väl-asfalterad går det bra. Minsta lutning i sidled skär som knivar i mina fötter. Minsta kullersten eller spårvagnsräls är en plåga.

Tappar fart men vill inte ge mig. Biter ihop och tuggar på. Jag ska under 1.35.

Sista kilometern är den längsta i hela mitt liv. Tror aldrig den ska ta slut men lyckligtvis gör den det. Ställer mig framför en tjej med blomspruta och låter henne spruta ner mig fullständigt.

Så glad att det höll hela vägen.

Del 3. Äventyret efter målgång

Hinner precis över mållinjen då jag inser att jag lämnat telefon och plånbok till en kompis som jag inte vet var hon befinner sig. Jag vet var jag ska träffa henne klockan 18.30, men vad hjälper det när klockan är 15.15…

Har inga pengar till mat och ingen telefon att efterlysa henne med. Inser att jag kommer att svälta ihjäl den 12 maj 2012.

Då dyker räddningen upp. Träffar Anna och hennes syster Maria i vimlet. Anna har också persat och är på strålande humör. Dessutom i kjol. (Ni börjar fatta nu, kjol är själva knepet!). Maria är med som serviceinrättning och i hennes väska finns ALLT. Maria är bättre än Skalman himself. Jag får en MER och en tunnbrödrulle med skinka och senap. Den smakar ljuvligt! Dessutom får jag låna en jacka som räddar mig från att frysa ihjäl. Vore dumt att både frysa och svälta ihjäl på samma dag.

Ur väskan fiskar hon dessutom upp två plåster så jag kan plåstra om mina blåsor. Man vill ju inte halta efter målgång, det ligger ju lite prestige i att kunna gå normalt…

Världens största tack till Maria och Anna för att ni tog hand om mig!

Knatar vidare till väskutlämningen för det börjar bli kallt nu. Jag har nummer 4002 men där 4000-väskor ska ligga är det TOMT. Inte en väska. Frågar funktionärerna som säger att de haft lite strul och att den kan ligga var som helst. Men om jag väntar tills folk har hämtat sina väskor så ligger den väl kvar någonstans…

Upplyser honom om att jag kommer att frysa ihjäl och han erbjuder mig en gratis torr t-shirt. T-SHIRT??? Jag vill ha dunjacka. Han erbjuder mig TVÅ t-shirts och jag antar att det är bättre än inget. För säkerhetsskull tittar jag vid 40000-skylten och hittar väskan där. En nolla hit eller dit liksom…

Slutet gott allting gott.

Hela resesällskapet (utom fotografen/chauffören). Nästan alla persade!