För exakt på dagen 12 år sedan såg jag ut så här:
Resultatet av min något framträdande mage fyller idag 12 år och ser ut så här…
Det är helt otroligt vad tiden går fort. Det var ju inte länge sen hon var nyfödd. Det var inte ens speciellt länge sen jag själv var tolv år…
När jag var 12 år var jag ingen träningsnörd. Jag tränade faktiskt inte alls. Men en gång om året var det skidtävling på skolan, och där gick det riktigt bra, fastän jag aldrig tränade. Det fanns folk i min omgivning som tyckte jag borde börja tävla, borde gå med i en klubb. Men jag tyckte det fanns roligare saker.
På första plats i skidtävlingen kom alltid Anna. Hon tränade skidor på riktigt. Och siktade på OS-medalj. Sen kom jag. Flera minuter efter, men ändå – tvåa! (Senare började även Annas syster Jenny i klassen, hon tränade också på riktigt. Då fick jag nöja mig med bronspengen).
Hur som haver. Efter att ha kommit tvåa ett par år kände jag pressen på mig att jag MÅSTE komma tvåa. Men jag tyckte skidor var tråkigt och pressen gjorde det ännu värre. Tävlingsinstinkt och horn i pannan var inget jag hade då.
I årskurs 6 tyckte jag det hela blev jättejobbigt. Jag tog av mig skorna och sprang barfota i snön genom hela kvarteret. Varv efter varv. Med enda syfte att bli förkyld. För då slapp man vara med på skidtävlingen…
Men såklart blev jag inte förkyld. (Och nu är jag förkyld fast jag inte vill, men det är en helt annan historia…)
Som sagt åren går fort. Horn kan växa ut. Men det är mycket roligare att tävla mot sig själv än mot någon annan. För i tävlingen mot sig själv har man mycket större möjligheter att påverka utgången!
Även om jag inte sticker under stol med att det ibland är kul att slå andra också… Vissa roligare än andra. Ingen nämnd ingen glömd.
Vilken utsvävning. Jag som bara skulle säga GRATTIS till världens finaste tolvåring!
10 Kommentarer
Ann-Sofie
4 juni, 2011 kl 19:56Grattis tolvåringen! Åren går fort, här finns syssling som blir tonåring på fredag.. finns en risk att hornen går i arv..
Kram från Hässleholm
Johanna
4 juni, 2011 kl 21:24Din 12-åring är nästan exakt lika gammal som min yngsta bror. Han fyller 12 om 12 dagar :) Grattis till din 12-åring!
Andrea
4 juni, 2011 kl 22:09Grattis! Antar att jag själv snart är där, att 12 år snart har gått och Sixten snart är tonåring :)
Jonna
4 juni, 2011 kl 22:20Grattis! Fick du upp något skidåkarsug senare?
Ann
4 juni, 2011 kl 23:48Grattis till 12-åringen! Och du ser ju inte en dag äldre ut nu. Snarare tvärt om!
Snorkkis
5 juni, 2011 kl 08:21Grattis till 12 åringen! Söta som smultron är ni också!
Anna (orka mera)
5 juni, 2011 kl 22:48Ann-Sofie – haha, det är ju den tonåringen som är orsaken till vår 12-åring :) Du får gratta från oss!
Johanna – kul! Grattis till lillebror också!
Andréa – det säger bara PANG. Var så säker!
Jonna – nej faktiskt inte. Men jag är fortfarande ganska snabb för att aldrig träna. I alla fall uppför och på platten. Nerför är jag livrädd och bromsar allt vad jag kan.
Ann – haha, man tackar :)
Snorkkis – ja den ena av oss i alla fall :)
Anna
5 juni, 2011 kl 23:45Grattis till din fina tjej!!!
Och grattis till dig!!!
Ja jag kan förstå att det är skönt att slå vissa mer än andra, jag var likadan – tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, men idag är jag på en annna nivå precis som du.
Jag kommer också ihåg våra skidtävlingar men längtade efter dem. (inte visst jag att du var ute och sprang runt kvarteret – toka:-)!
Idag tävlar jag som du vet mot mina egna tider och mitt eget sinne. När jag var liten så var det bara första platsen som dög och som gjorde min dag och mig motiverad att fortsätta, men nu är jag nöjd om jag vet att jag gjort mitt bästa trots att jag ej persat…och du Anna, du slår ju mig med hästlängder på alla spinglopp idag…) Grattis till det!
Kram
Carina
6 juni, 2011 kl 01:39Grattis Anna!! Ja tiden springer på minsann. Men, haha, springa ute i snön för att bli förkyld och slippa :)!! Du e kul du!!
Krya på dig!!
Anna (orka mera)
6 juni, 2011 kl 07:27Anna – så mycket skönare att tävla mot sig själv. Och jag håller med dig, det är inte resultatet eller placeringen som räknas utan mer känslan i kroppen. Känslan av att ha gjort sitt bästa. Knyter man skorna två gånger i ett lopp (LUNDALOPPET!) blir man inte nöjd, oavsett tid eller placering… Har man sprungit som en maskin med en härlig känsla i kroppen, vågat ta i, vågat hålla ut när det blev jobbigt, då spelar det ingen roll hur många som kom före eller vad klockan stannade på. Och du, HÄSTLÄNGDER var väl att ta i! Du är i grym löpform!
Kram tillbaka!
Carina – ja eller hur! Och nu skulle jag springa precis var som helst för att bli av med eländet!!!!