Sydkustloppet–1.36.50 och en pallplats utan pall

Jag fruktade motvinden, men det fanns något som var sju resor värre. Det stavas SANDSTRAND…

Trelleborg bjöd på 15 grader och sol. Och en isande vind åt fel håll. Det tog emot att plocka av sig kläderna innan start, och det var i sista sekund jag lyckades lämna ifrån mig min påse med överdragskläder. Pang så gick starten.

Vi springer på led över golfbanan. Dealen är att golfarna ska undvika att skjuta bollar på oss om vi i gengäld inte springer på deras greener. Fair enough.

Min enda strategi så här i början är att inte hamna ensam. Lämnar ingen rygg om jag inte har nästa inom räckhåll. Jag ska göra ALLT för att slippa vind. Känns ganska lugnt i början. Det är svårt att rejsa på gräs och det är skönt att slippa pusha det för mycket.

Vi kommer in i Trelleborg och där hör jag någon heja på mig. PÅ MIG?? Ser ett gäng ultralöpare på genomresa (genomlöpning) och blir glad för hejaropen. Fast det borde vara jag som hejar på dem, de ska ju springa MYCKET längre!

Inte ensam var det…

Snart är jag där igen. Ensam med en klunga framför och en klunga bakom. Som tur var är vinden inte så farlig som befarat. Inte än.

Första 10 är hyfsat lättsprungna och jag springer strax under 4:30-fart i snitt. Sen kommer det. Alltihop på en och samma gång. Motvind. Sandstrand. Smala stigar.

Kilometertiderna dalar. Och det är svårt att hålla tempo. Samtidigt har Coach F precis upplyst mig om att jag har 25 sekunder till tredje tjej. Och en pallplats låter ju lite lockande. Ger mig attan på att plocka in på  henne. Meter för meter.

Helt plötsligt SER jag henne och målet blir mer greppbart. Jag närmar mig. Snart ligger jag och flåsar henne i nacken. Hon springer sakta men jag springer inte om. Tänker lite taktiskt och vilar upp mig lite för att sedan springa ifrån henne. Tiden spelar ingen roll, nu vill jag bara slå henne.

Plötsligt tvärnitar hon och jag håller på springa in i henne. Hon kliver till sidan och jag tutar förbi. Jag vet att Ingmarie leder och att det inte finns någon chans att rubba henne. Men var är tvåan och vem är det?

Så närmar jag mig en tjej. Hon springer jättesakta. Jag lägger mig bakom och samlar lite kraft. Sen inser jag att hon inte är tvåan utan någon som är ute och joggar på egen hand. Förlorade sekunder i onödan. JÄKLAR!

Pinnar vidare. Den riktiga tvåan dyker upp lite längre fram. Fredrik säger att jag tar in och jag börjar fantisera. Tänk vilken fin bloggbild med både Ingmarie och mig på pallen. Värt att dra på lite.

Kommer upp och lägger mig bakom. Låter henne dra mig en bit uppför asfaltsbacken. Men det går för sakta, jag lämnar henne och tutar vidare. Hittar ett nytt mål med GRÖNA skor:

Har sprungit om honom en gång tidigare men han kom tillbaka. Vi springer jämnt. När Fredrik ropar att jag ska köra om, får killen såklart extrakrafter och spurtar. Ändå har vi någon kilometer kvar. Jag orkar inte svara. Han orkar inte hålla fart. Han tappar och jag är ikapp honom.

Jag tror att målet är nära och att det ska bli en asfaltspurt. Istället svänger banan ut på gräsmattan igen och i gräset är gröna skor snabbare än rosa strumpor. Han sticker och jag struntar i honom. Jag har ju ändå andraplatsen säkrad.

Men någon fin prispallsbild blev det inte. Det var bara ettan som fick pris. Så mycket ansträngning i onödan liksom

Glatt gäng efter målgång. Annelie slutade sexa, Ingmarie etta, Sara joggade till sig en femteplats och jag slutade tvåa. 4 bloggarvänner på 6 första platserna. Inte så pjåkigt.

På kvällen fortsatte kalaset i Malmö med god middag och trevligt sällskap!

Fredrik, Sofie och Anna

Sara och Daniel (som förövrigt knep tredjeplatsen i en rafflande spurtduell)

Annelie och Ingmarie

Summa summarum: en kanondag från början till slut. Ett perfekt arrangerat lopp, fint väder, vacker bana, trevligt sällskap. Me like!