Vätternrundan 2010

3 timmar efter målgång. Känner mig frusen, trött och i totalt avsaknad av hjärnceller. Hur jag ska få ihop det här inlägget är en gåta, men vi gör ett försök.

01.28. Jag vaknar av mig själv två minuter innan klockan. Hoppar i kläderna och trycker i mig en snabb frukost. Frukost smakar inte lika gott klockan 01.30….

02.56. Starten går. Startmattorna piper. Det känns tryggt…

Nedräkningen börjar när vi passerar skylten “29”. Vi har en lång väg framför oss. I regn dessutom. Termometern på Vivecas nya cykeldator visar 7 härliga grader. Det är förövrigt den enda funktionen som fungerar på cykeldatorn i fråga…

Målet för dagen är SUB1000. Mest för att det låter coolt. Hur lång tid 1000 minuter är orkar vi inte räkna ut… Fast helst vill vi ju hinna hem till bröllopet förståss. Dit är det 13 timmar. Vår strategi är att ta oss så snabbt som möjligt till köttbullarna i Jönköping. Vi hoppar därför över båda första depåerna och stannar istället en snabbis efter 6 mil för energipåfyllning. Viveca spanar friskt efter Martin Stenmarck som startade 36 minuter efter oss. Själv är jag mest nervös att hon ska se honom för då hade jag fått cykla själv resten av vägen. Med Martin Stenmarck framför hade Viveca lätt slagit världsrekord i Vätternrundan…

Köttbullarna i Jönköping är precis så underbara som förväntat. Pulvermosen också. Allt som inte smakar sliskig sportdryck är vid det här laget himmelriket.

Längs hela vägen blir vi omkörda av stora klungor i likadana kläder. De skriker, tutar och lever rövare. “HÅLL TILL HÖGER”  befaller de i enig stämma och det hade jag givetvis gjort om det inte var för att jag precis höll på köra om någon. Känner mig prejjad och överkörd. Blir sur. De kan väl lika bra vänta till jag har kört om som att jag ska vänta på någon såskopp framför mig? Eller?

Priset tar Spårvägen som med tutor och skrik blåser om och lägger sig före. Sen sänker de farten så vi får bromsa. Puckon.

Resan går bra och vi har humöret på topp ända till 23 mil. Då hjälper inga sånger i världen. 7 mil känns som en evighet. Jag får ont i knät (Ja DET knät, skitknät från förra sommaren) och knivarna är tillbaka i sidan. Vi stannar i varje depå och stretchar. Tiden går långsammare och långsammare och stundtals tvivlar jag på att vi överhuvudtaget ska komma fram…

Efter 12 timmar och 20 minuter är vi äntligen i mål. Med tanke på alla fikor är vi jättenöjda. Själva cyklingen gick i 28 km/h i snitt. I trettio mil.

Nu ska jag inte röra mig mer idag. Har dessutom en massage att inkassera hos maken, som gav mig massageolja med tillhörande massage i kom-i-mål-present. Bättre än vilken chokladmedalj som helst!

Fler bilder kommer i morgon…