Söderåsen – svårt att motstå…

Klåveröd Trail kommer bli mindre än Stävie Trail och ordnas helt ideellt. Vi snackar Söderåsen, Sportident-pinnar, toaletter i ring och utomhusduschar. Först på agendan blir att reka banan och hitta de finaste stigarna, de roligaste rötterna och den mest omväxlande banan. Kartan är utskriven, tuschpennorna uppvärmda och skorna står redo i hallen. På torsdag tar vi en första rekar-runda. Ska bli roligt att få rodda lopp igen.

13 augusti it is. Save the date.

Det är kallt i starten och jag vet ärligt talat inte hur jag ska överleva utan min fleece och min dunjacka. Behåller den på så länge det bara går…

Planen för dagen är springa i en kontrollerad fart. Att inte ta ihjäl mig med tanke på loppet som väntar nästa helg, men ändå inte såsa runt fullständigt. Placerar mig en bit bak i startledet för att inte stressas i väg av snabba medlöpare.

Strax innan start upptäcker jag att jag skickat med mina energi-gels i väskan som åker bil till målet. Inte så att jag nödvändigt behöver dem men jag har ALLTID med in case of emergency. Nu är jag förpassad till sportdryck som jag naturligtvis inte vet vilken sort det är och var de serveras…

Starten går på gräs över en golfbana klippt med nagelsax. Det är lättsprunget och det känns coolt med havet så nära inpå. Vinden stör mig inte nämnvärt fastän jag vet att jag kommer att ha den blåsandes rakt framifrån i 21 km. Det finns många att gömma sig bakom även om löpare till sin natur oftast inte är väldigt breda.

Kommer direkt in i ett skönt flow och springer nog mer avslappnat än jag någonsin gjort. Hittar verkligen rätt i löpsteget från start och njuter. Ingenting gör ont, andningen är lugn. Fram till 12 km är livet en fest. Sen kommer sanden…

Sanden är bra mycket värre än motvinden. Den är mjuk, lös och djup. Under två hela kilometer sladdar jag runt innan det börjar dyka upp lite grästuvor att hoppa mellan för fastare underlag. Jag tappar lite av flytet i löpningen men direkt när vi kommer upp på asfalten vid 18 km kickar maskinen in igen.

Ser en bekant längre fram som filmar. Som den linslus jag är tänker jag att jag ska förgylla hans film, men kommer strax på andra tankar när ett, till perfektion knutet, skosnöre går upp. Hur är det möjligt? Tappar ett par hundra meter och det tar lång tid att jobba ikapp. När jag väl är framme är kameran nerstoppad och jag går miste om min filmkarriär…

En kille i orange kommer i fatt mig och ligger bredvid en stund innan han går förbi och lägger sig före. I skydd av hans rygg orkar jag hänga på i hans tempo utan att det blir jobbigare. Runner’s high slår mig med full kraft. Det här är riktigt coolt. I motvind på en fantastisk bana känner jag mig stark som ett troll.

Tills vi når upploppet. Ojämnt och gräsigt precis som alla andra år, och med en nittio graders sväng precis innan målgången. Plötsligt försvinner allt flyt men det är snabbt glömt. Tänker jag tillbaka är det bara ordet flow som slår mig.

Trots att jag inte sprungit några kvalitetspass eller långpass sedan februari är jag bara 30 sekunder sämre än förra gången på Sydkustloppet, och bara 50 sekunder från Sydkustlopps-pers (som båda gångerna sprungits i medvind…)

Jag fattar inget, men varför klaga?

Var det nya sleevesen som gjorde underverk?

Loppet blev en höjdare alltså, men nästan lika roligt var att läsa resultatlistan från Sportstiming, fullspäckad med rolig statistik.

Som åldersomvandlad tid så att jag kan jämföra mig med ynglingarna i mitt resesällskap. (Andreas, du slog mig bara med 32 sekunder. Varning för tanten liksom.)

Siffernörden i mig går bananas. Älska löpning och siffror!

Vi åt en brakfrukost. Den kommer att föräras ett helt inlägg. Den var så gudomlig att jag var beredd att hoppa över hela loppet för att kunna äta ett varv till. Mer om det sen alltså.

Med mat sprutande ur öronen beger vi oss mot Christinehof. Hoppas på en matsmältning i världsrekordtempo…

Att välja startfålla var dagens lättaste beslut. Jag körde rutinerat och Fredrik tog någon av vinnarskallarna. Den första tror jag…

När vi kommer till starten har jag ännu inte bestämt strategi. Ska jag sejfa eller chansa? När tre minuter återstår vet jag fortfarande inte svaret. Inte heller har jag helt bestämt mig om jag ska köra tights eller kjol och i tidsnöden som råder råkar det bli både och…

Plötsligt uppenbarar sig lösningen på alla problem. Jag behöver inte längre vela mellan att bryta och chansa. Nu VET jag svaret.

Jag vet hur jag reagerar på 11 km. Att bryta där gör mig inte klokare. Jag måste ju testa för att se. Jag har dessutom fått frågan om att följa med till Mallorca (bara sådär!) och springa nästa helg. Hur ska jag veta om vaden funkar om jag inte testar?

Jag bestämmer mig för att testa. Funkar det så firar jag på Mallorca. Spontanitet när den är som bäst.

Första 2-3 km snicksnackar jag mig igenom. Det känns som hela världen känner till min vad. Jag får pepp och frågor om vaden genom hela loppet. Har dom pratat om den på nyheterna eller…?

Anyway. Jag tar det slow. Lugnt och metodiskt. Min riktlinje är att jag varje gång jag kommer i fatt någon måste ligga bakom och chilla i 3 minuter innan jag får springa om. Ett sätt att bromsa mig som funkar klockrent.

I det behagliga tempo jag håller hinner jag uppleva varenda vitsippa, porlet i Verkeån, backarna, och den fantastiska naturen. Det här är verkligen det vackraste loppet som finns. Och vill du ha en bra anledning att åka till Österlen så boka in nästa års upplaga. Här kan verkligen ingen bli besviken.

Jag har klätt mig för varmt (hallå kjol OCH tights liksom!) och får sota lite för det men i övrigt är upplevelsen fulländad.

När jag passerar Vantalängan har jag 8 km kvar. Då bubblar det fram en tår. Lyckan är fullständig. Jag känner att det kommer att hålla. Jag älskar min vad.

Har ont i två rumpmuskler (jag lyckades ju dra på mig träningsvärk från gårdagens pass fast jag medvetet valde bort alla benövningar utom en…), och höger fot krampar. Trött i min friska vad men den andra säger inget.

Det här är mitt första långpass på nära två månader. Tro sjutton att det känns. Ändå försämrar jag mig bara med 4 minuter jämfört med förra året. Skuttar uppför trapporna och svär över kullerstenarna innan jag passerar målgången som sjätte tjej. Och med tanke på att Åsa på femteplatsen visar sig vara man, så räknar jag mig som femma.

Vad hände? Ska jag till Mallorca? Måste nog ha familjeråd…

Så dök Sylvesterloppet i Helsingborg upp med möjlighet till 10 km och då blev det plötsligt värt att byta om. Tänkte jag när jag anmälde mig. I morse var inspirationen bortblåst.

Finns miljoner löprundor jag hellre vill springa på årets längsta dag. I terrängen i vintersol. Långt och lugnt. Milen känns mest plågsam men jag gaskar liv i mig. Man får inte avsluta året som en mes.

10 km är en läskig distans i vanliga fall. Idag är den dessutom kryddad med träningsvärk efter TVÅ tabatapass igår. (Någon gång ska jag berätta om SALLY och på vilket vis hon kan döda ett par ben. Men vi tar det nästa år…)

Springer i kontrollerat tempo. Flyger i medvinden och får tvärstopp i andra riktningen. Hostar och snörvlar i den kalla luften men njuter ändå av lite fart efter veckor av slölöpning.

Ett bra slut på detta år. Ett bra slut på ett bra år. Kanske bästa på länge. Fast så säger jag varje år. Frågan om 2016 kan bräcka detta? Vi håller tummarna!

Och sist men inte minst vill jag på att önska GOTT NYTT ÅR till alla mina härliga bloggläsare. Både ni som kommenterar och ni som läser i det tysta. Jag hoppas ni hänger med mig ett år till!

Jag har dåliga minnen av loppet från förra året. Stressen av att stoppa upp människor som är snabbare i tekniska partier. Felspringningar och uteblivna vätskekontroller. Därför är förväntningarna låga och det är kanske det som gör dagen så fantastisk som den blev.

Startar långt bak för att slippa bli omsprungen av teknikexperterna. Första kilometern går ganska fort och innan vi passerar två kilometer har jag lyckats trampa ordentligt snett och stukat till högerfoten. Vet att jag kan springa på stukade fötter. Att det blir värre sen behöver jag inte tänka på nu. Blir omsprungen av några medan jag står och hoppar av smärta, sen ansluter jag till ett gäng som jag håller samman med resten av loppet. I de lättlöpta partierna springer de lite för sakta men jag bemödar mig inte med att springa om. Vet att de ändå kommer förbi mig när det börjar trixa till.

Håller träningsfart och hinner verkligen njuta av naturen. Andningen är lugn, luften frisk. Vi springer på barr, löv, grenar och grus, men bäst av allt är den illgröna mossan. Som att springa i en sagoskog. Tassa fram på en bädd av bomull.

När tre kilometer återstår blir jag sugen på lite puls. Lägger mig längst fram i ledet och drar upp farten lite. Det är en underbar känsla att känna sig pigg i slutet av ett lopp. När jag passerar skylten med “berg och dalbana” skrattar jag bara och taggar till av utmaningen. Lyckas trycka på i uppförsbackarna och känner mig stark.

Målrakan är en uppförsbacke. I vanliga fall hade jag tyckt det var elakt, nu tycker jag bara det är kul. Hör hejaklacken ropa “HEJA JENNY”. Eftersom jag tror mig veta att jag inte heter Jenny förstår jag att jag har en tjej precis bakom mig. För första gången i mitt liv har jag en spurt att plocka fram. I uppförsbacke.

I högtalaren hör jag:

Här kommer Anna Nystedt från piggelina.se. Hon ser PIGG ut.

Som omväxling är det inte skenet som bedrar. Jag känner mig pigg. Och glad. Banan var helt fantastisk och jag har upplevt den på bästa sätt.  Nu gör det lite ont att gå på högerfoten, men det får det vara värt.

Förra året sprang jag Wings for life i Zadar som en del av Crorunnings löparresa till Kroatien.  Ett otroligt roligt koncept där man jagas av en följebil, och där man från början inte vet hur långt man kommer att hinna. Ju fortare man springer ju längre blir loppet…

Trodde att det skulle bli en favorit i repris nästa år men Crorunning valde andra spännande resmål för året.

Men ett coolt lopp kan man inte missa, och eftersom det går samtidigt på över 30 platser kunde jag ju åka själv någonstans, typ Kalmar. Men Fredrik tänkte annorlunda.

Han såg en chans till Italiensk matresa och nu springer jag plötsligt i Milano. Kombinerat med en långhelg i området Emilia Romagna som ska vara den Italienska matens mecka.  Gissar att det slår vilket pastaparty som helst!

Klockan 9.30 släpps vi iväg efter en kort genomgång av banan. Jag har egentligen inget mål förutom att njuta av en hel dag i skogen och en halv dag vid fikabordet, efter 26 km. Jag är inställd på att få springa stora delar själv och så blir det.

Vi springer ganska samlat första fem kilometerna men sedan börjar fältet spricka upp. Jag är inte på prathumör idag och går ganska tidigt in i min egen bubbla. Tjuvlyssnar på andra och är nöjd med det. Benen går lätt men jag håller igen lite för att spara krut till bergsmassiven som väntar…

Den tyngsta biten är fram till 20 km då jag börjar nerräkningen mot fikat. När jag närmar mig vändpunkten möter jag de personer som ligger först. De som kanske ätit upp allt fika… Inser att jag inte möter en enda tjej vilket borde betyda att jag är först. Plötsligt blir det svårt att ta den där evighetslånga fikapausen. Jag har ju aldrig vunnit ett lopp. Det hade varit en mäktig känsla. Dessutom står ett par löparskor på spel. DET är ju aldrig fel…

Slänger i mig lite fika och fyller på vätskeryggan. Sen vågar jag inte slösa mer tid utan börjar jag gå tillbaka samtidigt som jag äter min medhavda hönökaka med skinkost. Alltså ärligt, det finns ingen godare långdistansmat!

Vägen tillbaka springer jag helt själv. Med min skumpande vätskerygga som jag glömt suga luften ur. Det blir ett meditativt ljud och jag går in i min egen värld. Inte så långt efter vändpunkten möter jag två tjejer. Bedömer att de är ca 5-10 minuter bakom. Det tappar jag fort om kroppsdelarna börjar protestera. Tänker att den där vinsten är i fara men gör inget speciellt åt det. Tuffar vidare i mitt traktortempo.

Vänder om med jämna mellanrum men det verkar lugnt. Ändå kan jag inte släppa tanken på att de ska komma med full kraft och bara glida förbi. Inte förrän det återstår 1 km känner jag mig lugn.

Sista kilometern börjar jag tänka på seger-gester. Sälen är inget bra, jag kommer aldrig upp från marken igen. Armen i skyn, ja kanske. Segertecknet känns lite mainstream. Hoppa! det hade varit coolt, men tänk om jag bryter benen.

När jag närmar mig mål söker jag efter mål-banderollen som fanns förra gången jag sprang. Den är tydligen SÅ 2010 och finns inte nu. Jag hittar liksom inte målet och all mitt fokus går åt för att leta upp mållinjen, diskret kamouflerad i gruset. Glömmer min segergest och får inga coola målfoton. Som vanligt.

Fast det hade jag ändå inte fått. För familjen fanns inte på plats. Jag hade sagt att jag skulle komma klockan 15.30 men kom 14.30. Antar att jag får skylla mig själv…

För första platsen vann jag alltså ett par löparskor.

Tävlingen BÄSTA NUMMERLAPP vann jag också. Pris: ett par löparskor.

Loppets snyggaste nummerlapp! Han klär i mustach Markus…

Någon som har en skohylla att donera?

Sydsvenskan skriver om Markusloppet idag och det börjar spritta i löparbenen. Hur mycket roligt låter det liksom inte? Terränglopp i mystempo. Kladdkaka och gofika. En trevlig dag i skogen…

Och vilket gäng sen:

“Det är framförallt medelålders löpare som har sprungit flera lopp tidigare. De flesta är akademiker från Lund. De är inte supervältränade på gym, vissa har kulmagar”

Motvilligt sätter jag “check” på medelålders men i kategorin kulmage känner jag mig inte riktigt hemma. I Lund har jag bott länge och universitetspoängen får CSN att gråta. Jag smälter nog in ganska bra, bristen på kulmage till trots.

Det läskigaste är ändå svaret på frågan “Är det lätt att springa vilse?”

“ Ja, de flesta springer åt fel håll någonstans. Man måste hålla koll på markeringarna. Någon gång har en person blivit hämtad med taxi och en gång var det en som inte kom till målet alls.”

I nästa års intervju lär det vara mig vi läser om i avsnittet om vilsespring, jag kan ju bara banan åt ena hållet!

Med risk för att fem mil blir sju är jag laddad till tänderna inför lördag. Det kommer bli en grym dag i skogen.

Två dagar to go!

Låtsas vara glad… men hur kan man vara annat än småsur?

Är otaggad innan start och sugen på att ta det lugnt. När startskottet går är det ändå svårt att inte dras med. Håller ansträngningen hyfsat under kontroll hela vägen även om benen stumnar lite i vissa av backarna. Känner mig stark på de flacka partierna och ibland hittar jag den där maskinfeelingen. I mål är jag nöjd. Jag slog min tid med två minuter från förra gången och landar på en åttonde plats. Sen träffar jag Fredrik och inser att han har gjort potatismos av min tid. Och plötsligt är jag inte så himla nöjd längre…

Fredrik och jag har olika motorer, han är raketen och jag är traktorn. Yddingeloppet mäter 12 km och där behövs lite raketmotor. Min traktormotor lämpar sig bättre för längre sträckor. Frågan är var gränsen går. På vilken distans kommer vi samtidigt i mål? DET är en spännande fråga värd att ta reda på. Han har slagit mig på Lidingö (30 km) men aldrig på marathon, där har jag typ 25 minuter tillgodo.

Finns det några 35-kilometerslopp? Jag måste ta reda på svaret…

Bilden brutalt lånad från Markusloppets facebooksida. Fotograf: Åsa Eriksson.

Kollar in på startlistan till Markusloppet. För att se vem som är med och hitta eventuella springkompisar som håller samma fart. Men mest för att jag är nervös att komma sist och liksom vill hitta någon som jag vet är überlångsam…

Hittar ingen sån. Hittar heller knappt några tjejer alls. Bara åtta stycken förutom mig. Varav en som jag vet inte kommer att starta.

60 killar. 9 tjejer. Hur kommer det sig? Är tjejer fegare eller helt enkelt bara mindre korkade? Just nu känns det som att just korkad var en egenskap man behövde för att anmäla sig. Och jag råkade visst ha den…

Efteråt kommer jag dock känna mig smartast, stoltast, kallast och hungrigast i världen. Ni vet den där känslan. Längtar redan!