Asfaltprinsessan är måttligt road och förhandlar till sig en grusvägsrunda att roa sig med under tiden. Att hitta runda är plättlätt sedan jag ofrivilligt blivit betalande Strava-medlem. Så som det går när man glömmer att avsluta sin gratismånad…

Jag filtrerar på 15 km och det magiska ordet ”easy” – och får en fin runda helt utan rötter, stenar och annat bråte.

Vi säger tack och hej och drar åt varsitt håll. På sin silverbröllopsresa har man nämligen kommit så långt att man inte behöver hålla handen hela tiden…

Jag njuter av det springbara underlaget. Ser bergen underifrån som omväxling. Cruisar genom Svolvaer city och har det allmänt bra. Men något skaver. Och det är inte sport-bh:n!

För jag inser att jag inte ska få se världen uppifrån fler gånger. I morgon är hemresa och innan dess ska vi på båtutflykt. Den enda chansen är ikväll, och jag har span på Djevelporten.  420 höjdmeter efter kvällsmaten. Borde funka även med 17 kilometer löpning i benen.  Värre kanske för Fredrik som precis kommit ner däruppifrån…

Jag lägger fram mitt förslag. Viftar lite extra med ögonfransarna och ser jättetrevlig ut. Kan hända att jag lagt fram lite choklad också. Funkar. Han nappar. Och jag har fortfarande inte kommit över chocken! Hur gick det till liksom?

Efter resans förskräckligaste hemmamiddag är det dags. Det är inte jag som skuttar upp från sängen där jag råkar ha småslumrat lite. Försöker förhandla bort äventyret jag själv föreslaget, men Fredrik är fast besluten. Jag lyckas inte ens fördröja avfärden med en kopp kaffe. Det är liksom kört.

Vägen upp till toppen är 2 kilometer och beräknas ta 1 timme. Första delen består av trappor. Trappor med lite för höga trappsteg. Pulsen går upp och stannar där.

Trappor är skönt för huvudet men jobbigare för pulsen. För du matar på oavbrutet, helt utan de där pauserna som infinner sig när du behöver bestämma vilken sten eller gren du ska sätta ner din fot på.

Halvvägs upp tar trapporna slut. Bygg-sherpan har gått på kafferast och lämnat oss åt vårt öde. Förpassade till den norska naturen som precis här består av branta klipphällar.

Jag tar sats och rusar upp för att liksom inte hinna förlora fotfästet. Det funkar. La Sportiva trailskor har visat sig vara kungar i Lofoten. Förutom rullgrus finns det inget underlag som fått dem att vackla. Så tacksam!

När vi närmar oss toppen dyker trapporna upp igen, och vi kan hyfsat enkelt ta oss hela vägen upp.

Djevelporten består av ett stort stenblock fastkilat mellan två berg. En människa på stenblocket är såklart ett trendande instagram-motiv, men inget coolt foto i världen kan få mig att gå ut där. Jag nöjer mig med att fota andra. Får coolt motiv utan att riskera livhanken.

Men Fredrik, var är han?

Jag tror aldrig att han har gett sig iväg upp, han verkade för rädd för det. Men ändå, jag ser honom inte. Tittar lite noggrannare och ser honom intryckt i ett litet hörn bakom en sten. Där själva Djevelporten är helt dold för honom.

Medan jag har stått och fotat, har han tänkt ett steg längre och gömt sig själv för att slippa se någon som ramlar ner.

Som tur var ramliar ingen ner. Någon vajar lite i vinden. Någon hoppar lite kaxigt och jag blir nästan arg. Och en galning tar med mobilen ut för en selfie, och nu vågar inte jag heller titta….

Med det checkar vi av våra sista höjdmeter och hankar oss ner efter bästa förmåga.

Endast en båttur kvarstår innan vi flyger hem igen. En fantastisk resa på många vis. Men än är inte rapporteringen färdig här på bloggen. Jag behöver ju dela med mig av mina bästa tips från resan. Och svara på alla frågor jag fått via blogg och instagram. Är det för mycket turister? Hur undviker man dem? Hur reser man dit?Var är bra att bo? Var finns bästa kaffet? Är kanelbullar från Lofoten verkligen bäst i världen? Hur varmt är det i vattnet? Vad betyder søppelbøtte?  (Det kan hända att ingen frågat just det sista, men jag kommer att svara ändå..)

Stay tuned för mina bästa tips!

Vi har inkvarterat oss i en magiskt fin stuga och äter middag utomhus i väntan på avfärd. Först 22:30 tar vi våra första steg mot toppen 931 meter högre upp.

Jag har varit nervös under dagen. För branterna och om det ska kännas läskigt. Därför är det extra skönt att det börjar med asfalt! Men den lyckan varar inte så länge…

Stigen upp är förvisso hyfsat lätt att gå, men efter några flackare partier i början är det alltså nonstop brant uppför i två timmar. På bästa sovtid. Pulsen är hög men under kontroll.

På 700 meter når vi en platå. Allt är magiskt här. T o m vindstilla. En ensam tjej sitter på en filt och tittar ut över horisonten. Jag hade kunnat sluta här, men det var visst 200 höjdmeter kvar. Så vi går.

Planen är att stanna och fota när det börjar kännas jobbigt men alltså, vi är högt nu och här vill man helst inte stanna, och än mindre titta ner. Jag är oftast inte rädd på riktigt, men när Fredrik börjar undra om vi ska vända tittar jag ner.  Det skulle jag inte gjort. Nu är jag plötsligt rädd och klamrar mig fast vid de stenblock som finns att tillgå. Vi håller planeringsmöte på 700 meters höjd och beslutar oss för att fortsätta. Ett bra beslut då det värsta redan  visar sig vara gjort. Och ner kommer man alltid…

Jag får ofta frågan om det är mycket turister här. Och jag kommer att ha ett sammanfattande inlägg om sånt. Men som vägledning. På denna tur till toppen träffar vi tre sällskap på väg ner under våra två timmar upp.  Och toppen delar vi med ett par som dricker te och en ensam kille med proffskamera. På vägen ner ser vi ingen, utom våra nya får-kompisar som förgyller vår färd.

Uppe på toppen är det till en början vindstilla. Vad är oddsen liksom? Trots det börjar vi snabbt frysa och bylsar på oss alla medhavda kläder i form av fleece, dunjacka, buff, mössa och vantar.  Dricker en kopp te och äter vårt medhavda fika. Fredrik har köpt ”världens godaste kanelsnurr” på surf-cafét i byn där vi bor. Den väger typ 2 kilo och är stor som ett hus. Han får nästan hjärtklappning av sockerchocken och då var den inte ens god. Så nej. Testa inte den om ni råkar vara i krokarna. Mina Walkers, transporterade ända hemifrån, var hundra gånger godare!

Utsikten är grym, men tyvärr finns NATO-toppen som skymmer solen lite. Vi ser inte den magiska studsen mot horisonten. Och till NATO-toppen tänker vi inte gå. Det är förvisso bara 30 höjdmeter, men vägen beskrivs som ”luftig” som är det norska sättet att förklara sjukt läskigt och du slår ihjäl dig jättemycket om du ramlar ner…..

Det som också slår oss är att himlen ju är som vackrast precis före solen går upp och efter den gått ner. Ni vet det där röda. Just nu får vi varken. Samma plats om en månad är troligtvis snäppet ännu mer magisk!

Och nervägen? Rullgrus och risk för rump-pladask, men vi håller oss på benen hela vägen. Det som var läskigt på vägen upp känns okej nu. Jag är inte rädd men bara trött.

Klockan 03:00 når vi bilen igen. I något tält sitter folk uppe. Ett par börjar sin vandring uppåt. I landet där det inte finns något som heter morgon, kväll eller mittemellan.

Vi orkar inte klättra mer och böja fötter i konstiga vinklar. Vi orkar inte kämpa 45 minuter för en kilometer. Idag vill vi nå toppen på enklast möjliga vis utan att för den skull beställa helikopter. Vi tar berget med de 1978 trappstegen – Reinebringen.

Uppskattad tid till toppen är en timme men jag har uppdämd energi i kroppen som vill ut. Maskinen kickar in och vi tuffar på i stadig fart uppåt. Utan att stanna för utsikten, den kan vi ta på vägen ner. Vi kör om de som stannar och flåsar och känner oss starka som troll. En underbar känsla efter att ha krupit på alla fyra de senaste dagarna.  På trettio minuter har vi nått toppen och stannar till för den obligatoriska photoshooten.

Nerfarten är lite stappligare. Det är alltid jobbigare ner. Inte i flåset såklart, men i låren. Speciellt de med träningsvärk.

Reinebringen är en turistattraktion. För att du hyfsat enkelt når de fantastiska vyerna. Därför är det också mycket mer folk än på de övriga toppar vi besökt. Vi har ändå tur som kom upp så tidigt på dagen.  På vägen ner möter vi ett lemmeltåg av människor och tänker att det nog kan bli rätt fullt där uppe.

Dagsverket är avslutat på dryga timmen och resten av dagen ägnar vi åt förflyttning och mat.  Vi tar en god cappuccino på kaffebaren Bringen i Reine innan vi tutar vidare mot nästa destination, Ballstad.

Här har Fredrik av misstag råkat boka en ej avbokningsbar stuga, i ett samhälle som inte har så mycket att erbjuda. Utom en superfin restaurang. Eftersom vi ändå är fast på stället bokar vi vår silverbröllopsmiddag här. Chef’s table och oräknerligt antal supergoda rätter.

Här spisar vi gott i sällskap av ett par från Stockholm och två från Norge. Det blir en härlig och glad tillställning, många skratt och fantastisk god mat. Kan varmt rekommenderas den som har vägarna förbi Ballstad eller bara råkar klicka hem ett ej ombokningsbart boende!

I morgon vilar vi hela dagen för att ladda för midnattsvandring. Stay tuned…

Vad som sällan syns på Instagram är hur höga kliv man behöver ta och hur ful man är när man går rumpgång nerför berget. Men vi tar det från början.

Vi startar i Sörvågen med siktet inställt på Meraftestinden, Munkebu och, om fötterna och tålamodet vill, Munken! Jämfört med gårdagens hysteriska underlag börjar dagens vandring som en walk in the park. Vi tillryggalägger flera meter innan vi hinner blinka.

På de fina stigarna hade tom jag kunnat springa men idag är det vandring som gäller. Och snart hade löpningen ändå fått ett abrupt slut. Det är när vi klättrar på leriga stenbumlingar rakt upp mot himlen. Ett äventyr som dock är föredömligt kort och snart är vi ute på lättvandrad mark igen.

I världsmetropolen Kjölen får vi ta skydd för klädbyte. Vädret har gått från ”vi måste ta av oss jackan” till ” Vi måste ta på oss två jackor” på mindre än 5 minuter. Så som det verkar fungera just här.

Sista biten upp på Meraftestinden är brant uppför med brant nerför på båda sidorna om stigen. Det kittlar lite i magen och jag vågar inte titta. När jag ändå råkar titta, för att utsikten liksom gör det omöjligt att låta bli, känner jag mig svajig på fötterna. Höga höjder utan staket är läskiga ting och jag får fokusera på en sten i taget…

På toppen käkar vi vår medhavda focaccia från Bakeriet i Å. Om ni någon gång befinner er just i Å, så får ni inte missa den. Dunderbränsle för långa dagar på vift. Och med den här utsikten som krydda…

I Munkebu finns en fjällstuga för de som är på det humöret. För instabildernas skull borde den ha varit röd, men okej – den är ganska fin.

Hungern är i schack och låren har inte helt checkat ut. Vi bestämmer oss för att ta de sista dryga 300 höjdmeterna upp till Munken. Det är brant och lerigt. Jag går lika mycket med händerna som med fötterna. Försöker parera de värsta lerpölarna och drömmer om stavar. Med skakiga ben har jag liksom ingen balans. Går böjd som en ostkrok för att greppa tag om någon sten i markhöjd. Samlar poäng till ett kommande ryggskott, men hoppas jag inte får tillräckligt många.

Det är jobbigt men vi tuggar på. Och snart ska varje höjdmeter visa sig vara väl investerad. Vi har kommit till Instagram. Det ser likadant ut som där. Turkost, grönt, bergigt och alldeles alldeles underbart.

Vi njuter så länge vi vågar. För himlen börjar mörkna och vi vill inte sitta är om det börjar storma. Nedstigning påbörjas.

Fredrik alltid 20 meter före tant. Tant som var tredje steg behöver ta till tantgång. Sätter ner händerna och kasar på rumpan. Efter hand som jag specialiserar mig på rörelsen lyckas jag lyfta rumpan mer och mer och tillslut bara jobba med axlarna och armarna. Och därmed skona byxorna från revor och hål.  Men jag är inte den enda som utövar gångarten.

I vår lunchpaus sitter vi precis bredvid ett brant nerförsparti. Alla vandrare kommer i par och när mannen skuttat ner och kommit 20 meter, sitter frugan fortfarande på rumpan och kasar ner. I 100 fall av 100 i vår undersökning går det till på det viset. Rumpgång är för tanter. Tills en man blir tillräckligt trött…

Någonstans femhundramiljoner stenar längre ner ser jag det hända. Mitt framför ögonen på mig. Fredrik sätter i händerna och kasar på rumpan. Jag mobbar honom bara en aning för hans tilltag och sedan biter han ihop, och fortsätter vandringen som den man han är….

Typ 15 kilometer och 9 timmar. Det värker i muskler jag inte visste jag hade. Tur att det är en hel natt till i morgon!

Det regnar när vi tar våra första löpsteg. Världens bästa löparväska sitter fortfarande som en smäck och jag förvånas varje gång hur lite den känns. Joggar förbi några vandrare och känner mig spänstig.

Efter 400 meter slutar vår karriär som löpare. Det som i min fantasi varit en grusväg visar sig vara stenar, grenar, vatten och lera. Vi snackar kilometrar som går på 28 minuter, och då är det ändå platt. Men humöret är på topp ända till sjöns bortre ände där vi efter 90 minuter stannar för en frukost-focaccia. Då har vi kommit tre kilometer på vår ”lättsprungna jogg”.

I sällskap av två hungriga fiskmåsar inmundigar vi världens smarrigaste focaccia från Å bakeri. Fredrik tappar en liten bit fänkål som får fiskmåsarna att gå bananas. Vem kunde ana att fänkål var grejen för en fiskmås?

Vi ska nu lämna sjön för att ta oss upp över bergskammen och sedan ner på andra sidan. Det är 1 km upp till Stokkvikskaret och vi får stora skälvan när vi ser hur högt vi ska. Vi snackar 40% lutning men det är vi just då lyckligt omedvetna om.

Jag tror att jag ska skutta upp och att Fredrik ska komma släpandes efter och gnälla på att det är jobbigt. Som på Borgahällan för ett par år sedan. Men det blir inte så. HAN skuttar upp, och jag tycker det är jobbigt. Mest för att stenblocken formar trappsteg som är typ 1 meter höga. Min benlängd räcker liksom inte till och jag får ingen kraft i stegen. Det känns som jag har maxpuls men klockan visar 85. Och Fredrik pinnar på…

Varje steg är ett beslut. Var ska jag sätta ner foten? Var får den plats och var blir vinkeln minst konstig i fot och knä. Men så länge det går uppför är det ändå ok. Förtränger tanken på hur det ska kännas på nervägen sen…

Vi kommer ifatt tre brittiska killar. Den ena ser döende ut. De andra två väntar tålmodigt. Vi går förbi och får njuta av toppen ensamma ett par minuter innan de dyker upp. Fast nu ljög jag. Njuta är fel ordval. Det regnar, stormar och blåser småspik. Vi har varit skyddade av berget men nu möter vi vinden precis som den är. Hård och kall. Kliver till sidan och gömmer oss bakom en klippa. För att diskutera fortsättningen!

Vägen ner mot sjön kommer innebära vinden rätt i ansiktet. Det är dimmigt, grått och ruggigt. Vi fryser.

Det gör britterna också. De beslutar sig för att vända. Vi velar fram och tillbaka. För en sekund tittar solen fram och vi är på väg att fortsätta enligt plan. Men vi ångrar oss igen. Går tillbaka ner. Det var kanske århundradets bästa beslut.

Vägen ner är värsta tänkbara. Brant, halkigt, stenigt och eländigt.  Den som följt mig ett tag, vet att sånt kan få mig att tappa humör, och det gör det även idag. Jag hör mig själv sucka, men jag biter ihop. Sen börjar svära i mungipan. Jag som typ aldrig svär. Fötterna hamnar i sneda vinklar, det känns som jag smygstukar dem om och om igen. Samma med knäna, de pekar liksom åt olika håll, i vinklar som inte är normalt för ett knä. Bara för att de där jäkla stenarna är så sneda och vinda och omöjliga att sätta ner foten på.

Så pang. Jag ligger på rygg. Trots ett fenomenalt grepp i mina skor har jag halkat. Fredrik tror jag har slagit mig, för jag går inte upp. Men jag  tycker mest det är skönt att slippa gå.  Sen brister det och jag börjar böla på en sten.  Det här är inte kul. Bara elände. Jag vill se utsikter men inte behöva vricka fötterna i 4 timmar för att nå dit. Feedback till guiden inför morgondagens tur!

Hundra år senare når vi platt mark och det är dags för lunch. Jag har drömt om min lins-och couscousgryta sedan den sjuttifjärde fotvrickningen och nu visar det sig att Fredrik fått med sig chili med bönor. Anna 12 år tjurar en aning medan Fredrik tappar tändaren och för en sekund också tappar besinningen. Jag erbjuder honom nötter men han behöver starkare grejer. SÖTT ska det vara. Och fort.

Det här är en lektion i blodsocker. Och en kvart senare när maten landat i magen är vi båda på bättre humör. Vi tar oss fram sista biten längs den ”lättsprungna stigen längs sjön”, som dagen till ära mer framstår som en bäck än en stig. Vi stannar och dricker vatten i bäck och tvättar fötterna i sjön varje gång vi tror det leriga partiet är slut. Men det är aldrig slut.

När vi kommer ut på asfalt vill jag springa sista biten till vår hytte. Men det vill inte Fredrik. Och med tanke på att han väntat på mig de senaste 4 timmarna och 37 minuterna känns det elakt att springa iväg.

I morgon har jag beställt utsikt, och mer vandringsvänlig stig….

Dagens utflykt är reklamerad till ARN pga vilseledande marknadsföring av Reseledaren. Han blev dömd till att tvätta mina skor, mina strumpor, göra cappuccino och snoppa jordgubbar. Och ett vite på minst tre par snoffsiga löparskor.

Men det var en GRYM utsikt!