Asfaltprinsessan är måttligt road och förhandlar till sig en grusvägsrunda att roa sig med under tiden. Att hitta runda är plättlätt sedan jag ofrivilligt blivit betalande Strava-medlem. Så som det går när man glömmer att avsluta sin gratismånad…

Jag filtrerar på 15 km och det magiska ordet ”easy” – och får en fin runda helt utan rötter, stenar och annat bråte.

Vi säger tack och hej och drar åt varsitt håll. På sin silverbröllopsresa har man nämligen kommit så långt att man inte behöver hålla handen hela tiden…

Jag njuter av det springbara underlaget. Ser bergen underifrån som omväxling. Cruisar genom Svolvaer city och har det allmänt bra. Men något skaver. Och det är inte sport-bh:n!

För jag inser att jag inte ska få se världen uppifrån fler gånger. I morgon är hemresa och innan dess ska vi på båtutflykt. Den enda chansen är ikväll, och jag har span på Djevelporten.  420 höjdmeter efter kvällsmaten. Borde funka även med 17 kilometer löpning i benen.  Värre kanske för Fredrik som precis kommit ner däruppifrån…

Jag lägger fram mitt förslag. Viftar lite extra med ögonfransarna och ser jättetrevlig ut. Kan hända att jag lagt fram lite choklad också. Funkar. Han nappar. Och jag har fortfarande inte kommit över chocken! Hur gick det till liksom?

Efter resans förskräckligaste hemmamiddag är det dags. Det är inte jag som skuttar upp från sängen där jag råkar ha småslumrat lite. Försöker förhandla bort äventyret jag själv föreslaget, men Fredrik är fast besluten. Jag lyckas inte ens fördröja avfärden med en kopp kaffe. Det är liksom kört.

Vägen upp till toppen är 2 kilometer och beräknas ta 1 timme. Första delen består av trappor. Trappor med lite för höga trappsteg. Pulsen går upp och stannar där.

Trappor är skönt för huvudet men jobbigare för pulsen. För du matar på oavbrutet, helt utan de där pauserna som infinner sig när du behöver bestämma vilken sten eller gren du ska sätta ner din fot på.

Halvvägs upp tar trapporna slut. Bygg-sherpan har gått på kafferast och lämnat oss åt vårt öde. Förpassade till den norska naturen som precis här består av branta klipphällar.

Jag tar sats och rusar upp för att liksom inte hinna förlora fotfästet. Det funkar. La Sportiva trailskor har visat sig vara kungar i Lofoten. Förutom rullgrus finns det inget underlag som fått dem att vackla. Så tacksam!

När vi närmar oss toppen dyker trapporna upp igen, och vi kan hyfsat enkelt ta oss hela vägen upp.

Djevelporten består av ett stort stenblock fastkilat mellan två berg. En människa på stenblocket är såklart ett trendande instagram-motiv, men inget coolt foto i världen kan få mig att gå ut där. Jag nöjer mig med att fota andra. Får coolt motiv utan att riskera livhanken.

Men Fredrik, var är han?

Jag tror aldrig att han har gett sig iväg upp, han verkade för rädd för det. Men ändå, jag ser honom inte. Tittar lite noggrannare och ser honom intryckt i ett litet hörn bakom en sten. Där själva Djevelporten är helt dold för honom.

Medan jag har stått och fotat, har han tänkt ett steg längre och gömt sig själv för att slippa se någon som ramlar ner.

Som tur var ramliar ingen ner. Någon vajar lite i vinden. Någon hoppar lite kaxigt och jag blir nästan arg. Och en galning tar med mobilen ut för en selfie, och nu vågar inte jag heller titta….

Med det checkar vi av våra sista höjdmeter och hankar oss ner efter bästa förmåga.

Endast en båttur kvarstår innan vi flyger hem igen. En fantastisk resa på många vis. Men än är inte rapporteringen färdig här på bloggen. Jag behöver ju dela med mig av mina bästa tips från resan. Och svara på alla frågor jag fått via blogg och instagram. Är det för mycket turister? Hur undviker man dem? Hur reser man dit?Var är bra att bo? Var finns bästa kaffet? Är kanelbullar från Lofoten verkligen bäst i världen? Hur varmt är det i vattnet? Vad betyder søppelbøtte?  (Det kan hända att ingen frågat just det sista, men jag kommer att svara ändå..)

Stay tuned för mina bästa tips!

Vi har inkvarterat oss i en magiskt fin stuga och äter middag utomhus i väntan på avfärd. Först 22:30 tar vi våra första steg mot toppen 931 meter högre upp.

Jag har varit nervös under dagen. För branterna och om det ska kännas läskigt. Därför är det extra skönt att det börjar med asfalt! Men den lyckan varar inte så länge…

Stigen upp är förvisso hyfsat lätt att gå, men efter några flackare partier i början är det alltså nonstop brant uppför i två timmar. På bästa sovtid. Pulsen är hög men under kontroll.

På 700 meter når vi en platå. Allt är magiskt här. T o m vindstilla. En ensam tjej sitter på en filt och tittar ut över horisonten. Jag hade kunnat sluta här, men det var visst 200 höjdmeter kvar. Så vi går.

Planen är att stanna och fota när det börjar kännas jobbigt men alltså, vi är högt nu och här vill man helst inte stanna, och än mindre titta ner. Jag är oftast inte rädd på riktigt, men när Fredrik börjar undra om vi ska vända tittar jag ner.  Det skulle jag inte gjort. Nu är jag plötsligt rädd och klamrar mig fast vid de stenblock som finns att tillgå. Vi håller planeringsmöte på 700 meters höjd och beslutar oss för att fortsätta. Ett bra beslut då det värsta redan  visar sig vara gjort. Och ner kommer man alltid…

Jag får ofta frågan om det är mycket turister här. Och jag kommer att ha ett sammanfattande inlägg om sånt. Men som vägledning. På denna tur till toppen träffar vi tre sällskap på väg ner under våra två timmar upp.  Och toppen delar vi med ett par som dricker te och en ensam kille med proffskamera. På vägen ner ser vi ingen, utom våra nya får-kompisar som förgyller vår färd.

Uppe på toppen är det till en början vindstilla. Vad är oddsen liksom? Trots det börjar vi snabbt frysa och bylsar på oss alla medhavda kläder i form av fleece, dunjacka, buff, mössa och vantar.  Dricker en kopp te och äter vårt medhavda fika. Fredrik har köpt ”världens godaste kanelsnurr” på surf-cafét i byn där vi bor. Den väger typ 2 kilo och är stor som ett hus. Han får nästan hjärtklappning av sockerchocken och då var den inte ens god. Så nej. Testa inte den om ni råkar vara i krokarna. Mina Walkers, transporterade ända hemifrån, var hundra gånger godare!

Utsikten är grym, men tyvärr finns NATO-toppen som skymmer solen lite. Vi ser inte den magiska studsen mot horisonten. Och till NATO-toppen tänker vi inte gå. Det är förvisso bara 30 höjdmeter, men vägen beskrivs som ”luftig” som är det norska sättet att förklara sjukt läskigt och du slår ihjäl dig jättemycket om du ramlar ner…..

Det som också slår oss är att himlen ju är som vackrast precis före solen går upp och efter den gått ner. Ni vet det där röda. Just nu får vi varken. Samma plats om en månad är troligtvis snäppet ännu mer magisk!

Och nervägen? Rullgrus och risk för rump-pladask, men vi håller oss på benen hela vägen. Det som var läskigt på vägen upp känns okej nu. Jag är inte rädd men bara trött.

Klockan 03:00 når vi bilen igen. I något tält sitter folk uppe. Ett par börjar sin vandring uppåt. I landet där det inte finns något som heter morgon, kväll eller mittemellan.

Vi orkar inte klättra mer och böja fötter i konstiga vinklar. Vi orkar inte kämpa 45 minuter för en kilometer. Idag vill vi nå toppen på enklast möjliga vis utan att för den skull beställa helikopter. Vi tar berget med de 1978 trappstegen – Reinebringen.

Uppskattad tid till toppen är en timme men jag har uppdämd energi i kroppen som vill ut. Maskinen kickar in och vi tuffar på i stadig fart uppåt. Utan att stanna för utsikten, den kan vi ta på vägen ner. Vi kör om de som stannar och flåsar och känner oss starka som troll. En underbar känsla efter att ha krupit på alla fyra de senaste dagarna.  På trettio minuter har vi nått toppen och stannar till för den obligatoriska photoshooten.

Nerfarten är lite stappligare. Det är alltid jobbigare ner. Inte i flåset såklart, men i låren. Speciellt de med träningsvärk.

Reinebringen är en turistattraktion. För att du hyfsat enkelt når de fantastiska vyerna. Därför är det också mycket mer folk än på de övriga toppar vi besökt. Vi har ändå tur som kom upp så tidigt på dagen.  På vägen ner möter vi ett lemmeltåg av människor och tänker att det nog kan bli rätt fullt där uppe.

Dagsverket är avslutat på dryga timmen och resten av dagen ägnar vi åt förflyttning och mat.  Vi tar en god cappuccino på kaffebaren Bringen i Reine innan vi tutar vidare mot nästa destination, Ballstad.

Här har Fredrik av misstag råkat boka en ej avbokningsbar stuga, i ett samhälle som inte har så mycket att erbjuda. Utom en superfin restaurang. Eftersom vi ändå är fast på stället bokar vi vår silverbröllopsmiddag här. Chef’s table och oräknerligt antal supergoda rätter.

Här spisar vi gott i sällskap av ett par från Stockholm och två från Norge. Det blir en härlig och glad tillställning, många skratt och fantastisk god mat. Kan varmt rekommenderas den som har vägarna förbi Ballstad eller bara råkar klicka hem ett ej ombokningsbart boende!

I morgon vilar vi hela dagen för att ladda för midnattsvandring. Stay tuned…

Vad som sällan syns på Instagram är hur höga kliv man behöver ta och hur ful man är när man går rumpgång nerför berget. Men vi tar det från början.

Vi startar i Sörvågen med siktet inställt på Meraftestinden, Munkebu och, om fötterna och tålamodet vill, Munken! Jämfört med gårdagens hysteriska underlag börjar dagens vandring som en walk in the park. Vi tillryggalägger flera meter innan vi hinner blinka.

På de fina stigarna hade tom jag kunnat springa men idag är det vandring som gäller. Och snart hade löpningen ändå fått ett abrupt slut. Det är när vi klättrar på leriga stenbumlingar rakt upp mot himlen. Ett äventyr som dock är föredömligt kort och snart är vi ute på lättvandrad mark igen.

I världsmetropolen Kjölen får vi ta skydd för klädbyte. Vädret har gått från ”vi måste ta av oss jackan” till ” Vi måste ta på oss två jackor” på mindre än 5 minuter. Så som det verkar fungera just här.

Sista biten upp på Meraftestinden är brant uppför med brant nerför på båda sidorna om stigen. Det kittlar lite i magen och jag vågar inte titta. När jag ändå råkar titta, för att utsikten liksom gör det omöjligt att låta bli, känner jag mig svajig på fötterna. Höga höjder utan staket är läskiga ting och jag får fokusera på en sten i taget…

På toppen käkar vi vår medhavda focaccia från Bakeriet i Å. Om ni någon gång befinner er just i Å, så får ni inte missa den. Dunderbränsle för långa dagar på vift. Och med den här utsikten som krydda…

I Munkebu finns en fjällstuga för de som är på det humöret. För instabildernas skull borde den ha varit röd, men okej – den är ganska fin.

Hungern är i schack och låren har inte helt checkat ut. Vi bestämmer oss för att ta de sista dryga 300 höjdmeterna upp till Munken. Det är brant och lerigt. Jag går lika mycket med händerna som med fötterna. Försöker parera de värsta lerpölarna och drömmer om stavar. Med skakiga ben har jag liksom ingen balans. Går böjd som en ostkrok för att greppa tag om någon sten i markhöjd. Samlar poäng till ett kommande ryggskott, men hoppas jag inte får tillräckligt många.

Det är jobbigt men vi tuggar på. Och snart ska varje höjdmeter visa sig vara väl investerad. Vi har kommit till Instagram. Det ser likadant ut som där. Turkost, grönt, bergigt och alldeles alldeles underbart.

Vi njuter så länge vi vågar. För himlen börjar mörkna och vi vill inte sitta är om det börjar storma. Nedstigning påbörjas.

Fredrik alltid 20 meter före tant. Tant som var tredje steg behöver ta till tantgång. Sätter ner händerna och kasar på rumpan. Efter hand som jag specialiserar mig på rörelsen lyckas jag lyfta rumpan mer och mer och tillslut bara jobba med axlarna och armarna. Och därmed skona byxorna från revor och hål.  Men jag är inte den enda som utövar gångarten.

I vår lunchpaus sitter vi precis bredvid ett brant nerförsparti. Alla vandrare kommer i par och när mannen skuttat ner och kommit 20 meter, sitter frugan fortfarande på rumpan och kasar ner. I 100 fall av 100 i vår undersökning går det till på det viset. Rumpgång är för tanter. Tills en man blir tillräckligt trött…

Någonstans femhundramiljoner stenar längre ner ser jag det hända. Mitt framför ögonen på mig. Fredrik sätter i händerna och kasar på rumpan. Jag mobbar honom bara en aning för hans tilltag och sedan biter han ihop, och fortsätter vandringen som den man han är….

Typ 15 kilometer och 9 timmar. Det värker i muskler jag inte visste jag hade. Tur att det är en hel natt till i morgon!

Det regnar när vi tar våra första löpsteg. Världens bästa löparväska sitter fortfarande som en smäck och jag förvånas varje gång hur lite den känns. Joggar förbi några vandrare och känner mig spänstig.

Efter 400 meter slutar vår karriär som löpare. Det som i min fantasi varit en grusväg visar sig vara stenar, grenar, vatten och lera. Vi snackar kilometrar som går på 28 minuter, och då är det ändå platt. Men humöret är på topp ända till sjöns bortre ände där vi efter 90 minuter stannar för en frukost-focaccia. Då har vi kommit tre kilometer på vår ”lättsprungna jogg”.

I sällskap av två hungriga fiskmåsar inmundigar vi världens smarrigaste focaccia från Å bakeri. Fredrik tappar en liten bit fänkål som får fiskmåsarna att gå bananas. Vem kunde ana att fänkål var grejen för en fiskmås?

Vi ska nu lämna sjön för att ta oss upp över bergskammen och sedan ner på andra sidan. Det är 1 km upp till Stokkvikskaret och vi får stora skälvan när vi ser hur högt vi ska. Vi snackar 40% lutning men det är vi just då lyckligt omedvetna om.

Jag tror att jag ska skutta upp och att Fredrik ska komma släpandes efter och gnälla på att det är jobbigt. Som på Borgahällan för ett par år sedan. Men det blir inte så. HAN skuttar upp, och jag tycker det är jobbigt. Mest för att stenblocken formar trappsteg som är typ 1 meter höga. Min benlängd räcker liksom inte till och jag får ingen kraft i stegen. Det känns som jag har maxpuls men klockan visar 85. Och Fredrik pinnar på…

Varje steg är ett beslut. Var ska jag sätta ner foten? Var får den plats och var blir vinkeln minst konstig i fot och knä. Men så länge det går uppför är det ändå ok. Förtränger tanken på hur det ska kännas på nervägen sen…

Vi kommer ifatt tre brittiska killar. Den ena ser döende ut. De andra två väntar tålmodigt. Vi går förbi och får njuta av toppen ensamma ett par minuter innan de dyker upp. Fast nu ljög jag. Njuta är fel ordval. Det regnar, stormar och blåser småspik. Vi har varit skyddade av berget men nu möter vi vinden precis som den är. Hård och kall. Kliver till sidan och gömmer oss bakom en klippa. För att diskutera fortsättningen!

Vägen ner mot sjön kommer innebära vinden rätt i ansiktet. Det är dimmigt, grått och ruggigt. Vi fryser.

Det gör britterna också. De beslutar sig för att vända. Vi velar fram och tillbaka. För en sekund tittar solen fram och vi är på väg att fortsätta enligt plan. Men vi ångrar oss igen. Går tillbaka ner. Det var kanske århundradets bästa beslut.

Vägen ner är värsta tänkbara. Brant, halkigt, stenigt och eländigt.  Den som följt mig ett tag, vet att sånt kan få mig att tappa humör, och det gör det även idag. Jag hör mig själv sucka, men jag biter ihop. Sen börjar svära i mungipan. Jag som typ aldrig svär. Fötterna hamnar i sneda vinklar, det känns som jag smygstukar dem om och om igen. Samma med knäna, de pekar liksom åt olika håll, i vinklar som inte är normalt för ett knä. Bara för att de där jäkla stenarna är så sneda och vinda och omöjliga att sätta ner foten på.

Så pang. Jag ligger på rygg. Trots ett fenomenalt grepp i mina skor har jag halkat. Fredrik tror jag har slagit mig, för jag går inte upp. Men jag  tycker mest det är skönt att slippa gå.  Sen brister det och jag börjar böla på en sten.  Det här är inte kul. Bara elände. Jag vill se utsikter men inte behöva vricka fötterna i 4 timmar för att nå dit. Feedback till guiden inför morgondagens tur!

Hundra år senare når vi platt mark och det är dags för lunch. Jag har drömt om min lins-och couscousgryta sedan den sjuttifjärde fotvrickningen och nu visar det sig att Fredrik fått med sig chili med bönor. Anna 12 år tjurar en aning medan Fredrik tappar tändaren och för en sekund också tappar besinningen. Jag erbjuder honom nötter men han behöver starkare grejer. SÖTT ska det vara. Och fort.

Det här är en lektion i blodsocker. Och en kvart senare när maten landat i magen är vi båda på bättre humör. Vi tar oss fram sista biten längs den ”lättsprungna stigen längs sjön”, som dagen till ära mer framstår som en bäck än en stig. Vi stannar och dricker vatten i bäck och tvättar fötterna i sjön varje gång vi tror det leriga partiet är slut. Men det är aldrig slut.

När vi kommer ut på asfalt vill jag springa sista biten till vår hytte. Men det vill inte Fredrik. Och med tanke på att han väntat på mig de senaste 4 timmarna och 37 minuterna känns det elakt att springa iväg.

I morgon har jag beställt utsikt, och mer vandringsvänlig stig….

Dagens utflykt är reklamerad till ARN pga vilseledande marknadsföring av Reseledaren. Han blev dömd till att tvätta mina skor, mina strumpor, göra cappuccino och snoppa jordgubbar. Och ett vite på minst tre par snoffsiga löparskor.

Men det var en GRYM utsikt!

När man bara har 10 dagar på sig krävs det planering för att maximera dagarna, speciellt som restiden är lång – ca 22 timmar från dörr till dörr. Vi bestämde oss tidigt att vi ville ha både storstad och naturupplevelser och blandade upp huvudstaden Buenos Aires med en 4 dagars utflykt till norra Argentina. Valet att resa norrut gjordes med tanke på vädret. I landet bak-å-fram är det varmare i norr än söder, och maj betyder höst på väg mot vinter…

Vår utflykt har jag redan skrivit om här. Det här inlägget kommer handla om Buenos Aires. En jättestor stad som vi inte ens hunnit med en bråkdel av…

En viktig del i alla våra resor är mat och kaffe. Det är alltså där allt börjar, på en kaffebar. Vi kommer att ha avverkat ett par stycken under resan, och vi hittar vår favorit i The Shelter. Här finns både finkaffe, underbara croissanter och avokadomackor. Precis som hemma, New York, eller var som helst. Med undantaget att havremjölken inte nått stan.

Dottern bor nära Reserva Ecologica Costanera Sur, som är en stor park där jag har tänkt ta mina löparrundor. Problemet är att hitta dit utan hjälp av mobiltelefonen. Jag har förvisso skaffat ett kontantkort för att komma billigt undan med surfen, men enligt dottern är det inte att rekommendera att plocka upp sin mobil och se vilsen ut. Pga rånrisk. Därför ägnar vi första eftermiddagen åt att lära mig hitta vägen till parken utantill. Så att jag ska kunna springa dit när hon går i skolan nästa dag. Jag ägnar även en stund på kvällen att plugga kartan. Safety first.

Och på tal om säkerhet. Det känns sådär säkert att gå omkring med stora buntar sedlar men det är så det funkar här. Cash is king och vi snackar mycket cash. Den vanligaste valören är på 1000 pesos, ca 10 kronor. Och din hyra betalar du kontant…..

MATEN

Eftersom vi har ett stort matintresse är det med spänd förväntan vi sätter tänderna i den argentinska matkulturen. Som visar sig vara lite…. tråkig..
Det är mycket bröd och ost. Mycket okryddad quinoa och väldigt lite grönsaker. Och såklart grillat kött. Men alltså salt, det verkar inte ha nått den här delen av världen.

Jag har hört mycket om det fantastiska argentinska köttet och har bestämt mig att jag måste prova trots att jag mestadels äter vegetariskt. I saluhallen (väl värd ett besök) i San Telmo hittar vi en liten restaurang med grymt kött och en gigantisk tallrik grillade grönsaker. I kontrast till all brödmat som jag börjat tröttna på känns detta som höjden av lyx.

Den bästa maten hittar vi dock på de restauranger vi googlat upp hemifrån: Osaka med en fantastiskt asiatisk meny, och Chui där vi frossar loss bland vegetariska smårätter. Kostnadsmässigt ligger just dessa i paritet med Sverigepriser, med undantag av vinet. Äter man empanadas på stan kommer man dock billagare undan.

GUIDADE TURER

Jag älskar att gå med guide. Orkar liksom inte ta reda på fakta själv och dör tråkdöden av att läsa på skyltar. Därför har vi bokat upp tre (engelskspråkiga!) tourer för ca 100 kronor styck. Vi börjar med en tvåtimmars tur i La Boca, stans färggladaste kvarter, men också en lite fattigare del av stan med mer sociala problem. Och inte att förglömma Boca Juniors hemmaarena La Bombonera. Här får vi veta allt om invandringen från Europa och om hur italienarna satt sin prägel på både mat (sa jag bröd med ost….?) och kroppsspråk. Vi får lära oss om tangon som ursprungligen var en dans för män, Argentinas historia, och om varför fotbollsarenan har en väldigt speciell form. Riktigt spännande från början till slut.

Vi går också en tur för att se på street art och fascineras av de många målningar som helt lagligt pryder stan.

Och såklart åker man inte från Buenos Aires utan att bevittna Kyrkogården i Recoleta. Det rika folkets kyrkogård. Där störst Mausoleum vinner. Kyrkogården är snarast att likna vid en stad i sig. Det är gator med hus och i husen ligger kistorna som du kan se om du kikar in. Vill du ligga här när du är färdig med jordelivet finns Mausoleum till salu på Argentinas Hemnet. Ett par miljoner kan du behöva lägga. En crazy och lite spooky upplevelse.

LÖPNINGEN

Jag hade inga stora förväntningar på löpmöjligheterna. I en stor stad är jag glad om jag slipper allt för många rödljus, och jag undviker helst fel områden. Jag har sett ut parken jag beskrev ovan men det ska visa sig lite lurigt att komma till. Vid minsta regn stängs parken och jag fick roa mig UTANFÖR parken alla gånger utom den sista. Det finns en fin gångpromenad längs parken som sträcker sig ca 2 km enkel väg. Första gångerna roar jag mig med att springa fram och tillbaka där. När jag blir lite mer varm ikläderna vågar jag mig på små utsvävningar och springer längs kanalen i Puerto Madero som går genom det nya fancy affärsområdet i närheten.

Sista dagen är parken öppen och jag får äntligen nöjet att upptäcka den. Runt om är den 7-8 kilometer och jag lyckas få ihop ett långpass genom att ta två varv plus dit och hem. Det är mjukt underlag, soluppgång, och efter ett par kilometer havet vid min sida. Trots att Buenos Aires ligger vid havet är detta första gången jag faktiskt ser det. Det blir en fantastisk runda som jag verkligen rekommenderar. Toalett finns vid ingångarna samt ute längs banan. Det får jag veta i efterhand. Efter att ha uppsökt en buske till tänderna rädd att bli arresterad av argentinsk polis. Man vet aldrig hur lagarna för kissnödiga löpare är i andra länder och jag är nervös när jag hukar mig ner. Men alltså min spanska räckte inte till att översätta toalettskylten..

ÖVRIGT ATT SE

Sista dagen får dottern guida oss. Vi får se Obelisken som är stadens symbol. Som Eifeltornet i Paris eller Frihetsgudinnan i New York. Monumentet restes för att fira 400-årsdagen av stadens grundande 1936. Vi besöker också den omtalade bokhandeln El Ataneo i en gammal teater. Det är den coolaste bokhandel jag besökt och jag blir sugen på att shoppa loss bland böckerna även fast jag inte hade förstått ett dugg.

Inser att vi hunnit bara en yttepyttedel av utbudet men är nöjda ändå. Och mest nöjda med den extra bonusen att få tillbringa 10 dagar med sin sedan länge utflugna dotter. Det mysigaste av av allt!

Amanda har tenta och jag och Fredrik ska själva testa detta crazy löpfenomen som Amanda så varmt berättat om. Det är mörkt ute  när vi klockan 19:30 sätter oss i taxin mot äventyret. Dränkta i myggmedel och spända av förväntan…

Vi har blivit förvarnade om att vi kommer att vara äldst men alltså, i löpning finns inte ålder. Stämningen är välkomnande och partyfeelingen på topp innan start!

Ett par ledare är utrustade med gigantiska högtalare på ryggen, andra springer med mindre bärbara. Alla (hyfsat) synkade och utspridda i gruppen. Musiken dånar genom stan när vi tar oss fram.

Vi fattar ingenting av instruktionerna och när 15 pers under uppvärmningen plötsligt samlas i en ring i mitten inser vi lite för sent att det pågår en presentation av alla förstagångsdeltagare…

Kroppsspråket funkar dock fint och vi hänger med i alla övningar som uppvärmningen bjuder på. Musiken pumpar. Instruktörerna uppbringar en galen energi och flaggor med Midnight Runners pryder marken vi står på.

När vi fått upp värmen är det dags att ge sig ut i den argentinska kvällen. Då knackar någon på min axel…

Det är Amanda som avverkat tentan i ett tjillenix och anslutit med taxi en halvtimme senare. Men vi har ändå knappt börjat.

Totalt blir passet ca 6 kilometer och löpningen går i valfri fart. Återsamlingarna är många och vi hinner både göra situps, dansa och gå krabbgång längs vägen.

Musiken triggar mig och jag passar på att dra upp tempot mellan stoppen. Att hamna rakt bakom högtalaren är dock lite plågsamt i örontrumpeten och jag tvingas springa om. Även om det redan går rätt fort. Men alltså,  på den här festen har krafterna ingen ände.

Målgången är en lång korridor av människor (efterhand som de kommit fram) som vi ska springa genom och high fajva. Alla tjoar och skriker. En random barnfamilj med vagn lockas in i korridoren och får sin beskärda del av festen!

Klockan 22:30 är vi hemma. Och då har vi ändå hoppat över post-run-ölen. Jag är pirrig i kroppen och kan inte allt sova! Men det får det vara värt!

Tänker att det här vore något för Malmö Gerillalöpare att ta efter, men efter att ha tänkt lite till hade det förmodligen inte alls funkat hemma.

Det hade säkert behövts tillstånd. Ingen svensk hade vågat gå bananas som dessa ledare. Alla stoppade bilister hade blivit sura och ingen kvinna med barnvagn hade skrattat sig genom en korridor av galna löpare frivilligt…

Om du kommer hit någon gång! Missa för tusan inte!

Vill ni se rörligt från festen klicka in på min insta. Finns i stories….

Vi ville blanda strand med äventyr. Inte bara ligga platt på marken utan uppleva, vandra, se spännande djur och åka kanot. Bilderna från Arenal-området var magiska och efter en vecka på stranden var vi redo!

Inte i vår vildaste fantasi hade vi tänkt tanken att vi bara 25 mil senare skulle befinna oss i ett oavbrutet och till synes ändlöst regn…  Att ordet regn faktiskt ingår i ordet REGNSKOG hade liksom inte riktigt slagit oss!

Vi kommer till Rancho Margot iklädda klänning och sandaler. Regnet vräker ner. Vi plaskar genom lervälling till receptionen och mina nya sandaler är därmed invigda och förstörda på samma gång. Med paraply över huvudet tar vi oss åtskilliga höjdmeter genom området för att nå vår bungalow. Från att ha oroat oss för obefintlig AC saknar vi nu faktiskt mest värme. Och något som får kläder att torka…

När vi vaknar har det ännu inte slutat regna. Vi går på en visning för att lära mer om platsen vi bor på. Det är en helt självförsörjande gård, både vad gäller el och mat, och det första företaget i Costa Rica som är ”carbon negative”.  Medan regnet strilar i nacken ser vi en supercool groda, grisar, hästar och kor. Vi lär oss om kakaobönor, smakar på medicinalörter och lär oss lite om mycket. Dottern som åkt på en förkylning får en häxbrygd från gårdens skafferi och blir snart frisk igen.

Boendet är enkelt men fräscht. Vi har en hängmatta på altanen som hade varit ljuvlig att chilla i om vädret tillåtit. Nu blir den mest en inredningspryl. Dag två skyndar vi oss till närliggande by för att köpa regnkläder. Vi kan ju inte ha åkt över hela jorden för att spela UNO inomhus…

Regnkläder är dock inget det finns gott om i regnskogen. Så vi bestämmer oss för att bita ihop och göra det bästa av det. En plastponcho över en dunjacka kan ju duga. Och utflykter som funkar i regn.

Vi kittlar våra äventyrsnerver med Zipline och forsränning i gummiring. Blöt som blöt tänker vi. Det äventyret fick ni direktrapporterat ifrån Costa Rica och hittas här. Vi går ett par vandringar men den heldagsvandring vi sett mest framemot får ställas in.  Att vandra till en vulkan som inte ens syns bland molnen känns inte värt promenaden på 8 timmar. Och det var ju i kratern längst upp vi skulle ha badat. Det känns allt annat än lockande. Ge mig en bastu.

Kanotturen ställs också in för att sjön är vågig och knappt syns i dimman. Vi går på smakpromenad på någons ägor istället. Plockar kastanjer och kryddor som blir tillbehör till den mat som lagas till oss av gårdens råvaror. Stället är skönt flummigt och här får Fredrik semesterns andra häxbrygd. Denna gång mot hans mage som för tillfället spökar lite.

Den fjärde natten vaknar jag, sätter mig upp och får ångest.  Vi har åkt över hela världen,  och sitter inomhus och spelar kort på dagarna. Vi gör såklart annat, men där mitt i natten är känslan precis sån. Kort är trevligt men hade varit billigare i Tjörnarp. Jag vill tillbaka till stranden. Till den goda maten.

På vår ranch har vi ätit ekologiskt och härodlat men i ärlighetens namn: ris, bönor och kokta morötter tre gånger om dagen är inte så fancy.  Jag vill ha bowls. Och cappuccino.

Familjen är inte svårövertalad. Vi offrar de 4000 vi betalat för den sista dagen och åker vidare till kusten.

Med i bagaget har vi två ton dyngblöta och illaluktande kläder, ett par fantastiska löprundor,  några grymma utomhusyogapass, ett lerbad, ett par vandringar och lite läskigheter. Men någon vulkan har vi inte kunnat se bakom molnen. Nu ska vi få se hav igen!

Fortsättning följer…

(Resereportage del 1 – Santa Teresa- hittar du här!)

Det finns mängder av färdiga rundresor i Costa Rica och vi började att titta där. Undersökte vilka ställen som fanns och som verkade fina. Tidigt insåg vi att vi skulle spara massor med pengar på att sätta ihop resan själv. Vi ville heller inte ägna för mycket tid i en turistbuss då vi bara hade två veckor på oss. Därför koncentrerade vi oss till en liten del av Costa Rica. Vi valde Santa Teresa för stranden,  och vulkanområdet Arenal för natur, äventyr, vandring och löpning. En klockren kombo för familjen där några vill sola och några har myror i benen….

Vi flög med Air Canada till San José via Toronto, två flygningar på vardera 8 resp 5 timmar. Tog en snabb övernattning i San José innan vi fortsatte resan i hyrbil mot vårt första mål: Santa Teresa.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig när vi åkte dit, mer än en fantastisk solnedgång. Hade dålig koll på hur stort stället var, om det var superturistiskt och om det ens fanns internet…
Nu vet jag.

Santa Teresa är en fantastisk strand, en solnedgång to die for, riktigt bra mat, fina affärer, bra internet och en stor fet dammig grusväg!

Vi bodde i en lägenhet ett par hundra meter från byns enda väg, grusvägen Allan. Boendet heter Zona Azul och drivs av en surfande familj hitflyttad från Kalifornien. Receptionen är utomhus och obemannad, och man kommunicerar genom en walkie talkie som ligger ute på ett bord. På muren sitter en ödla som redan första dagen fick namnet Gunnar…

Att ta sig till lägenheten kräver bil med fyrhjulsdrift och en viss vana av att köra i eländig terräng. Det sista har vi inte. Därför sitter vi mest och skriker när Fredrik trycker gasen i botten, och hoppas att det ska räcka för att ta sig upp. Alternativet att kasa baklänges hela vägen ner till autostradan känns sådär….

Boendet är enkelt men fräscht. Vi är omringade av den galnaste grönska, blomsterprakt i all färger och höns, katter och ödlor. Det är här vi laddar batterier mellan våra äventyr.

Santa Teresa är berg, en dammig väg och en makalös strand. Och alltså bara EN väg. Där outfitten inte helt sällan består av skidglasögon och munskydd. Men den är inte bara dammig utan även full av bilar, fyrhjulingar och mopeder. Det är ingen väg man helst vill strosa på men den rymmer riktiga juveler i mat- och shoppingväg. Som vi ofta når med bilen, trots att sträckan är pinsamt kort. För att vi nästan inte tar oss ner för vår branta backe i flipflops.

Maten är fräsch och modern. Vi snackar bowls, smoothies, sushi, hälsotallrikar och färskpressade juicer. Av nationalrätten Gallo Pinto märker vi inte mycket men så har vi också fokus på andra matinriktningar. Gallo Pinto kommer vi få lära känna bättre senare….

Våra favorithak är Earth Café och Ani’s för supergoda bowls, The Bakery för stadiga äggfrukostar och The Roastery för cappuccino. Costa rica är mycket fisk, och vi åt smarriga fishtacos på Taco corner och god sushi på Katana. 

Ordet som gäller i Costa Rica är PURA VIDA. Det betyder ”ett rent liv” och är ett sätt att leva på. Att njuta av livet och vara lycklig utan bekymmer. Ett enkelt liv utan materiella ting.  Sitter du på ett café och sakar lösenordet till wifi är det en klok idé att gissa just på pura vida. Det funkar nästan överallt…. Är de riktigt wild and crazy sätter dom en siffra bakom, typ Puravida13…

Pura vida genomsyrar hela stämningen på stället. Det är avslappnat och chill. Folk surfar, hänger på caféer och går omkring barfota. Det finns en del svenskar men i övrigt känns det väldigt oturistiskt. Det är kanske inte heller costaricaner man ser utan folk som flyttat hit från USA och Europa för ett avslappnat liv. Hur de har råd vetetusan för prisläget är HÖGT (och valutan helt omöjlig att lära sig…). Vi äter frukost för 800 kronor om dagen…

Om huvudgatan är extremt full av folk och fordon är motsatsen inte långt borta. Stranden som ligger bara ett par hundra meter bort är nästan helt öde. Det finns inte en enda människa som steker i solen, bara ett mindre antal personer sittandes i skuggan under palmerna. Det är en strand så öde att Lomma Beach känns som ett shoppingcenter på mellandagsrean… Kan inte låta bli att undra var alla är men är glad att de faktiskt inte är just här!

På eftermiddagen strömmar dock folket till. Det är då man samlas för att titta på solnedgången. Varje kväll. Den ena mer magisk än den andra. Redan innan halv sex på kvällen sker miraklet, och det är ett nöje att bara titta på. Att springa i solnedgången är snäppet ännu bättre och förmodligen det coolaste jag gjort.

Löpningen i övrigt är ganska begränsad. Dels pga värmen men också pga att det ju bara finns en väg. Som man helst inte uppehåller sig på…

Därför springer vi ut ur byn på snabbaste möjligaste sätt, och letar oss ut på landsbygden. Det blir fram och tillbaka-rundor men vi slipper i alla fall trafiken. Ska man få en någorlunda bilfri upplevelse gör man klokt i att gå upp tidigt. Vi springer direkt när solen gått upp, med start kl 05:30.  Byn vaknar redan vid 06.00 och därefter är trafiken igång.

Förutom att bada och springa tar några av oss surflektion. Fegisen i familjen väljer att filma äventyret och får semesterns roligaste händelse på pränt. När Fredrik ska flasha med ett dyk från brädan och glömmer att det bara är 20 centimeter djupt…

Vi gör även en kortare vandring till Montezumas vattenfall, samt åker på snorkelutflykt. För en som är van att vandra ensam i svensk skog blev vandringen lite väl turistisk. Att beskåda vattenfall till tonerna av hårdrock, sittandes vid sidan om ett bord med krimskrams till försäljning, var sådär. Snorkelutflykten till Tortuga island var däremot underbar och rekommenderas!

Vi har 6 nätter i Santa Teresa innan vi ger oss iväg mot regnskogen. Men det blir ett separat inlägg. Stay tuned.

PLANT

Plant är ett veganskt lunchställe som finns på två ställen. En i city bowl där man kan hitta allt från juicer, smoothies, burgare, tacos, quesadillas, sallader och wraps. Inredningen är fräsch och hela stället känns trendigt. Förutom oväsendet av en ständigt malande kvarn älskade vi stället och kom tillbaka flera gånger. Jättegott! Filialen i Observatory var mindre och inte alls lika fancy. Skippa den!

GRAND DADDY

Ett av målen med resan var att besöka en roof top bar och vi lyckades av en slump hamna där redan första kvällen. På taket till Grand Daddy hotel finns värsta coola husvagnsparken. Ja det bor faktiskt folk i husvagnarna och vi kunde gladeligen studera vem som bodde var medan vi åt vår middag.  Maten i sig var enkel men god. Vi testade tacotallrik och en sallad och var nöjda med det, men det var själva omgivningen som var största behållningen. Absolut värt ett besök. För enklare mat eller färgsprakande drinkar.

LA MOUETTE

På La Mouette i Seapoint firade vi vårt nyår med en smarrig sjurättersmeny. Prisläget är bra i Sydafrika just nu och man ruinerar sig inte även om man unnar sig lite lyxigare mat. Middagen serverades på deras innergård och det kändes galet bra att kunna sitta utomhus i klänning på självaste nyårsafton. Maten var riktigt bra och portionerna väl tilltagna. Bland favoriterna hittade vi en ravioli med tryffel, ostbollar och en tonfisktartar.  Upplägget grymt genomtänkt och till ostbrickan serverades under namnet OSTPICKNICK där vi fick en korg med ostar, kex och olika marmelader, placerade på ett eget bord bredvid oss.  På efterrätten hade de gått all in på ÄGG, och serverade en gul sorbet (gulan) i en vit maräng (vitan) inneslutet i ett skal av vit choklad. Det var den minst goda rätten men den roligaste…

POT LUCK CLUB

En av resans bästa restauranger var Pot Luck Club i Woodstock, beläget högst upp i en silo, med en fantastisk utsikt över stan. Atmosfären är avslappnad och hela stället osar New York. Till och med från toaletten kan man begrunda de vackra vyerna innan man smörjer in händerna med den lyxiga handkrämen.  Man kan välja vanliga bord eller barhäng vid själva köket. Men första klassens inblick i kockarbetet.

Konceptet stavas mellanrätter som på de flesta ställen i Kapstaden. I menyn är rätterna indelade efter smak: sött, surt, umami, bitter och salt. Jag gick bananas på umami, salt och surt och skippade det söta och bittra. Utom efterrätten då som nog gör sig bäst som söt..

Det var på Pot Luck Club jag åt min hittills godaste Fish slider. En galet god minihamburgare som jag nästan dog smakdöden av. Det var tamejtusan det godaste vi åt på hela resan. Men även Biff tatakin och det wokade ägget var to die for. Och efterrätten i form av en risotto med frukt. För den som älskar risgrynsgröt. Fredrik som är snäppet mer wild and crazy testade efterrätt med bacon på…

Restaurangen är grymt populär och du behöver boka dig i god tid. Platserna släpps den första dagen i månaden INNAN du ska dit. Häng på låset. Vi hade fyra datorer och två telefoner och fick med nöd och näppe plats…

TJING TJING TORII

Resans sämsta service fick vi uppleva på Tjing Tjing Torii. Servitrisen lyckades inte få en bokstav rätt och vi fick fel mat, för lite mat och låååånga väntetider. Trots det struntade vi inte i dricksen. För maten var fantastisk när den väl kom! Här fanns smårätter, mellanrätter och hela rätter. Ett lite komplicerat koncept där det var svårt att avgöra hur mycket som var lagom. Å andra sidan ville vi inte vara lagom här. Vi ville äta så mycket det bara gick med tanke på hur gott det var…

Inriktning Asian fusion och favoriter i form av steamed buns och poké bowl. Väl värt ett besök. Men ha gott om tid på dig och ARTIKULERA när du beställer…

MZANSI

Mzansi är inte vilken restaurang som helst utan faktiskt någons hem. Hemmet i fråga ligger i Langa, en av Kapstadens kåkstäder, och man tar sig säkrast dit och hem med hjälp av Uber.  ”Mama” bjuder på buffé och vill att vi ska känna oss om hemma.   Maten är god och vällagad men inte fancy utan mer vardagsmat. Men vid den här middagen är det liksom inte själva maten som är huvudgrejen. Här är det inblicken i en afrikansk familjs liv i kåkstaden som är i fokus. Mama berättar sin historia och om hur hon startat sin restaurang. Om lyckan i att bli rankad nr 1 på tripadvisor och hur verksamheten därefter tagit fart.  Alltihopa avslutas med dans och hålligång till livemusik där de yngre gästerna får vara med och spela.  Väl värt ett besök!

TEST KITCHEN

Återigen ett poppis ställe som kräver sin framförhållning. Platserna släpps den första dagen i månaden innan ditt besök. Vi misslyckades vid vår första försök men eftersom vi stannade över ett månadsskifte hade vi en chans till på oss. En hel datorcentral uppkopplad och atomur på, så fixade det sig. Stället rankat nummer 20 i världen och bör inte missas!

Första delen av middagen serveras in ”the dark room”.  Vi bjuds på fördrinkar och ett helt gäng mindre rätter som alla är galet goda. Test kitchen är lite av en experimentverkstad och de jobbar uppenbarligen med att uppfinna nya konsistenser och smaker. Hur man lyckas skumma Guinness till det lenaste skum övergår mitt förstånd men det var supergott, även för mig som tycker Guinness är typ det äckligaste som finns…

Fem rätter senare får vi komma in i light room och ett helt ny värld öppnar sig. Köket är placerat så att det är fri insyn för dem som sitter nära. Vi sitter en bit bort men kan ändå se kockarna jobba. Maträtterna är fortsatt kanongoda och upplevelsen innefattar inte bara smak utan också lukt, där vi emellanåt får tvätta händerna med rosvattenservett och dricka rosvatten för att matcha smaken på maten…Skumt men kul. Fast just rosvatten vet jag inte om jag köper hem till fredagsmyset…

Favoriten blir en havsabborre och en pilgrimsmussla som liksom fick smaklökarna i gungning. Note to self och alla andra: winepairingmenyn kan ge ödesdigra konsekvenser, när man liksom ska matcha 13 rätter med 13 glas vin och maträtterna i fråga är ungefär i storleksordningen tändsticksask… För vidare information, rådfråga Fredrik. Vi som höll oss till mindre omfattande dryckesalternativ fick en trevligare morgondag…

FOXCROFT

En bit utanför centrum ligger Foxcroft som blir vårt näst sista matmål för resan. Efter två veckor av smårätter och tapas är vi glada att få välja en trerätters ur en meny. Eller fyra. För förrätten består av två tapas… Tapas är värsta inne i Kapstaden, så helt utan kan man inte bli. Men vad gör väl det, tapas är ju gott som tusan. Lokalen är mysig och maten god men lite snålt tilltagen.  Dagens bästa blir efterrätten som är något av det vackraste jag sett.  Jordgubbar, sorbet, mascarpone och stekt croissant. Och en hel blombukett på det. Så himla gott!

CHEF’S WAREHOUSE

På coolaste matgatan Bree Street i citybowl hittar vi restaurangen Chef’s warehouse som också serverar tapas. Till skillnad från andra restauranger går det inte att boka bord i förväg och man får snällt vänta i baren om platserna skulle vara slut. Det fick vi. Andra gången. Första gången var vi för hungriga och fick se oss om efter annat alternativ.

Anyway. Tapas för två är grejen. Det är 8 rätter som ska smakas igenom och det går undan. Här kan man äta tapas utan att ha hela kvällen ledig. Skönt tycker vi efter två veckor där måltiderna ibland varit 4 timmar långa.

Förutom den goda maten finns det hyllmeter med spännande saker att botanisera bland. Delikatesser, köksredskap, kokböcker. Lyckan för en sån som jag!

ACTIVE SUSHI

I en steril och iskallt luftkonditionerad lokal får vi måhända den tråkigaste servicen, men också den mest fantastiska sushin. Visst finns det vanliga nigiris och makis, men här finns även sushi-sandwiches och friterade jordgubbar. Det är en fröjd för ögat att studera menyn och det är helt omöjligt att välja bort något bland allt det vackra. Därför blir vi aningens mätta…

Sådärja. Det var ett inlägg som heter duga. Hungrig blev jag också. Och sugen på att åka till Kapstaden. Men nu återgår vi till verkligheten, gröten kallar!