Anna

Det har blivit en liten semestertradition. Vi ses hos Cecilia i Brantevik för löpning, bad och lunch. Något år var vi helt wild & crazy och tog Båstad istället, men annars har det varit Brantevik. Att komma till Cecilia är att bli bortskämd under en hel dag. Hon fixar perfekta löprundor, friskt badvatten och ljuvliga luncher. Världsklass helt enkelt.

Annika hämtar upp mig i Simrishamn dit jag har tagit tåget i arla morgonstund. Vi lämnar av väskor hos Cecilia och ger oss av på en runda som börjar med motvind och uppför. Kroppen känns som en tröskmaskin med punktering, men sällskapet är fint.

Älskar fälten runtomkring och sedan något år tillbaka kan jag faktiskt skillnaden på havre, vete, korn och råg. Annika visar oss hällristningar och vi ser både en sol och ett skepp. Efter 13 kilometer tar vi fikastopp på ett mysigt café i Skillinge. Låter solen värma upp oss ännu lite till. Vi vet att det är ett kallt dopp som väntar i slutet av rundan, så lika bra att ha ångan riktigt uppe.

Springer på de mysigaste stigarna längs havet, genom en skånsk djungel och ut på andra sidan. Den här vägen är inte längre del av Skåneleden, men den som vet om den får en sjutusen gånger finare upplevelse än den som tar cykelvägen som numera är Skåneleden.

Stoppar klockan på dryga 20 km hemma hos Cecilia, hämtar handduk och tar oss tillbaka till klipporna vi precis passerat. Det du det ska ske. Det coolaste doppet i mannaminne.  I de galnaste vågorna. Bara att ta sig till stegen är ett äventyr. Med risk för att stå på öronen och slå ihjäl mig tassar jag fram till stegen som leder mig ner. Blir översköljd innan jag ens hinner komma ner. Skrattar som ett barn på tivoli. Det här är SÅ roligt.

Tar oss tillbaka till Cecila för lunch. Den är såklart förberedd och klar innan jag ens fått på torra kläder. Cecilia är verkligen en exemplarisk värd. Alla borde känna en Cecilia. Det är en lyx!

Efter lunchen sitter vi kvar och snackar ett tag innan det är dags att bege sig hem. Till skillnad från förra veckan går tåget enligt plan.

Jag kommer hem klockan 17:00 efter en fantastiskt dag. Med semesterminnen att spara och komma tillbaka till.

Det är en ljuvlig sommarkväll. Jag är ensam hemma. Jag har vikat bort mina pass på gymmet.  Det känns sorgligt at slösa en sån här kväll i soffan…  *TO BE CONTINUED*

Jonas och jag har spånat på idén ett tag men idag slog vi till. Glasslöpning. Ett vinnande koncept som helt omöjligen kan misslyckas. Inte ens med två något förvirrade arrangörer med bristande fartkontroll…

Vi startar klockan 12. Av den enkla anledningen att glassbarer tydligen öppnar då. Det är helt orimlig tid för den med inbyggd mat- och sovklocka. Mitt i lunchen alltså, hur ska det ens gå?

Sticker hemifrån lite tidigare. För att lura min inre Skalman och dessutom få lite uppvärmning på köpet. Solen lyser med sin frånvaro och en negativt lagd person längs min väg konstaterar att sommaren är slut! Han skulle bara veta vilken sommarfest jag är på väg till!

Konceptet är enkelt: 3 x 5 km löpning med glassvila mellan varje. Ett bättre sorts intervallupplägg!

Första stoppet är på Lilla Glassfabriken där det ryktas att Malmös bästa chokladglass finns. Jag tar såklart en sån och blir inte missnöjd! Nytankade med glasspower ger vi oss vidare mot Limhamn Glassmejeri.

Vägen dit blir dramatisk med ett insektsbett som svullnar, men inget stoppar riktiga glasslöpare. Vi fortsätter.

Vid det andra stoppet kör jag en klassiker. Hasselnöt. Den smaken som typ alltid är godast. Till sista stoppet på Smak i Västra Hamnen har jag lovat att utmana mig. Vara lite crazy. Men det är då. Nu kör jag safe.

Camilla med insektsbettet är plötsligt försvunnen och viss oro utbryter innan vi återfinner henne. Hon har inte dött getingdöden utan bara tagit en avstickare till apoteket. Gänget komplett. 5 kilometer rakt fram på asfalt till sista stoppet.

Vissa säger att det är tråkigt med asfalt och rakt fram. De har inte fattat nått. I medvind dessutom. Blir inte bättre. Laddar för sista stoppet och bad efter. Men det är visst bara jag som drömmer om det sista…

Jag vågar mig på en strut på vår sista anhalt. Nu när det inte ska springas mer. Fyller struten med äppelpajglass som sitter som en smäck i magen. Vi har ett långt stopp, njuter av glassen, men det blåser i Västra Hamnen idag. Folk tar på sig jackor, får gåshud på benen och jag börjar inse att jag inte kommer få med mig något sällskap i plurret. Men det finns ju fler dagar.

Nu är rundan slut. Men de flesta av oss bor ju inte i Västra Hamnen…  Det blir en kollektiv nerjogg där vi släpper av folk längs vägen. Jag tar en liten omväg för att fixa till siffrorna och när jag nästan är hemma kommer solen fram. Och med 27 kilometer i benen känns de faktiskt otippat studsiga. Ringer Fredrik som tagit cykeln hem och föreslår en tur till Ribban för bad. Jag ber honom ta med vatten på cykeln och springer vidare.

Stänger klockan på 30 kilometer. Med tre glassar i magen. Flyter som en kork. En grym dag med världens bästa gäng!

Tack alla glass-lovers som hängde med. Tack Jonas för bra banläggning!  Och vi höll ju farten helt ok. Bara en tillsägelse….

Det här får vi göra om!

Jag fick en idé och la fram den lite fint. Cykling till Byvägen 35 för lunch och sedan vidare till Simrishamn för glass på Ola Ols. 10 mil och sedan tåget hem. Vem skulle kunna tacka nej till en sån heldag?

Vad jag glömde tänka på var att kolla vindriktningen. Och Fredriks fysiska förmåga i 27 grader. Att jag inte tänkte på att ta med spännremmar kan jag inte ens klandra mig själv för. För hur skulle jag kunna veta att det skulle komma att behövas…. Men vi börjar från början.

Lämnar Malmö vid 10-snåret och får stanna på minst tio rödljus trots att Fredrik försäkrat mig om att det bara finns ett. På Värnhem. De andra vi passerar typ dagligen har han glömt och förträngt. Jag borde anat oråd redan här för vad 27 grader gör med en temperaturkänslig hjärna…

Anyway. När vi cyklat en bit och konstaterat motvinden, inser vi att just den här rutten vi valt är SPIKRAK västerut. Och därmed kommer vi få leva med motvinden hela vägen. Å andra sidan svalkar den lite. Vilket speciellt en av oss uppskattar.

Det går bra till energistoppet i Sjöbo. Då har vi cyklat 5,4 mil och har 3 kvar till lunch. Vi är ute på öppna fält och det finns ingen skugga. Varmt och skönt alltså. För den frusne. Den andre är inte lika entusiastisk. Han börjar klaga på illamående och när han stannar för att hälla en flaska vatten över sig vinglar han till. Han försäkrar att det är för att han klev i en grop, men det känns ändå lite läskigt. Eftersom det inte finns någon skugga att ta skydd av vill han ändå fortsätta framåt. Jag med mina BREDA axlar ska ta vinden och han lägger sig på rulle. Men trots att jag trampar typ baklänges blir det lucka.  Han vill gå in i sin bubbla och jag cyklar fram och tillbaka för att inte tråkas ut.

När vi når St Olof blir det ett första stopp på ICA. Fredrik behöver panikhandla för att överleva eventuell väntan på lunchen. Och han handlar till mig också…

Till sig själv: Piggelin, Coca Cola, chips, och lakrits.
Till mig: en ask läkerol

Jag vet inte hur han tänkte där, men jag tackar för min kalorilösa återhämtningsmat och hoppas på fler kalorier i lunchen. Kanske lite dricka också…

Trädgården på Byvägen är fantastisk och lämpar sig utmärkt för cykelstopp. Men ärligt tycker jag kvalitet på mat och kaffe dalat. Kaffet ser så fult ut att jag inte ens köper en. Och maten är en pizzabuffé där man själv klipper sina bitar och därmed fingrar på alla pizzor som ligger framme. Hygieniskt not so much…

Anyway. Maten fyller sin funktion och vi kan tuta vidare mot Simrishamn. Det är 7 km till en T-korsning och vi bestämmer att jag kan köra före och vänta in honom där. Efter 84 km söndagscykling blir jag pepp på att ta i lite och piskar i gång benen. Pulsen går upp, jag känner mig stark. Men helt i onödan. Efter fem kilometer inser jag att jag glömt starta klockan och av all ansträningning finns inga bevis. Onödigt…

På Ola Ols i Simrishamn är utflykten slut. Vi får varsin glass, den ena så stor att inte ens Fredrik orkar äta upp den. Trampar ner till havet och doppar fötterna. Fredrik doppar mer än så i sitt desperata försök att kyla ner sig. Och där någonstans tar det slut på det roliga. Tågen hem är inställda.

Det ska gå en ersättningsbuss om 8 minuter och vi slänger oss på cyklarna mot stationen. Joggar i trappor i cykelskor, och bara den som någon gång ägt ett par cykelskor vet hur lätt det är. Hinner till perrongen men det hjälper inte. Bussen har cykelställ men inga remmar att spänna fast cykeln med. Det ska man ha med sig själv. Även om man trodde att man skulle åka tåg!  Vi får se bussen åka iväg, helt utan oss och våra cyklar. Fredrik som trots sin överhettade hjärna är den mer handlingskraftiga av oss, cyklar till mackan och shoppar loss på ett par remmar. Jag sitter på en bänk och scrollar instagram och börjar känna den första hungern komma krypande….

Vi kommer med bussen en halvtimme senare. Den ska gå till Lund och resten får bara lösa sig. Cyklarna på plats där bak och vi kliver på. I en buss utan luftkonditionering. En på gränsen till värmeslag och en håller på svälta ihjäl.

Då vet vi inte att det ska kliva på en miljon människor som besökt Tosselilla Sommarland och därefter minst lika många från Sjöbo marknad. (Bland annat en man i hel flamingodräkt och en men kungakrona. Men det är ju inte relevant för historien!)

Det blir en springtur i cykelskor även på Lund C, i en sån racerfart att vi faktiskt hinner med det tåg som ska gå på direkten. Vi kommer till Malmö C. Sen har någon släppt ut en ballong i tunneln till den station vi ska av på. Ballongincident heter det i Skånetrafikens app och alla tåg inställda.  Det blir ytterligare 2 kilometer ofrivillig cykling som faktiskt går överförväntan. Både för den värmekänsliga som återuppstått på det iskalla tåget, och den som faktiskt redan svultit ihjäl.

Lärdom till nästa år.  Ta med spännremmar! Överallt.

Det är när man kliver över mållinjen som det börjar. Allt det där som händer sen…

För det är något speciellt med känslan i mål. Och kanske är det just den som gör att jag anmäler mig om och om igen. 3,5 timmes arbete för den skönaste förvirringen och tröttheten. Värt ändå.

När jag fått min medalj börjar i sedvanlig ordning mitt mingelparty. Jag vill prata med alla. De jag känner men lika mycket de jag inte känner. Funktionärerna, massagekillen, den fd arbetskollegans man, alla får sin dos av min snacksalighet. Föga vet jag att någon står och väntar på mig, jag är i min bubbla. Och där kommer jag att stanna länge.

Ett marathon tär mer på mitt huvud än på min kropp. Jag kan sätta mig ner smärtfritt och till och med resa mig upp. Med undantag för den där krampen i diafragman när jag råkar böja mig fram. Därför kan jag aldrig ta av skorna inom 2 timmar efter ett lopp. Inte utan hjälp. Men huvudet alltså. Där inne har hamnat en skön gröt av härliga känslor. Och en stor portion tröghet. Jag är dum men glad.

Inser att det är energi som krävs men det finns inget i världen jag är sugen på. Utom jordgubbar, men det finns inte här. Jag köper en portion mat från foodtrucken i området men det enda som går ner är tomaterna som ligger överst. Och en yttepytteliten bit bröd. Allt annat växer i munnen. Fredrik får förbarma sig och äta upp. Väntar lite och inväntar en aptit som aldrig kommer. Samtidigt som halten hjärnceller sjunker i takt med tiden.

Jag är fnittrig på gränsen till onykter trots att det starkaste jag druckit är Umara sportdryck. Men det är en balans på blodsockerkurvan och minsta motgång kan vara ödesdiger. Som att qr-koden till resultatlistan står på nummerlappen som jag knölat ihop och lagt i något av väskans alla fack. Omöjlig att hitta.

Vi hänger i området ett bra tag. Jag lyckas sent om sider samla kraft till att byta om innan det är dags för glass. Glass känns lättsmält och kallt. Det ska nog gå.

I kön hamnar vi bakom en pappa med fyra döttrar. De pratar, fnissar, skrattar, springer omkring och är så där härligt all over the place som bara barn kan vara. De är imponerade över min medalj och frågar hur långt ett marathon är.

Och jag ska välja smaker. Och storlek på struten. Ett beslut större än hela finanspolitiken. Jag får min glass och går ut. Varpå Fredrik säger till fyrabarnspappan att det förmodligen är lättare att hålla reda på fyra barn, än en fru som precis sprungit marathon… Var var nu bilen igen?

Glassen gör susen, och ett uns av smarthet återfås. Men mest är jag fnittrig, lycklig på gränsen till speedad.

Och eftersom jag vill fortsätta befinna mig just där ägnar jag resten av dagen att scrolla instagram och Strava. För att få bekräftelsebehovet tillfredställt och för att läsa läsa om alla andras upplevelser. Att plocka upp svettiga träningskläder, laga middag eller packa inför Umeåresan ingår inte i mina arbetsuppgifter. Inte idag. Efter ett marathon är man befriad från allt. Sånna är reglerna…

Jag kan inte sova. Det snurrar i huvudet. Somnar till men vaknar ett par timmar senare. Och så fortsätter det hela natten.

Klockan 05:38 är natten slut. Jag är toktrött men kan inte sova mer. Går upp. Och inser att det är nu jag ska plocka upp svettiga träningskläder, tömma diskmaskinen och packa till Umeå. Men, det går ju inte. Känner mig nästan bakis.

Att springa marathon är det lätta. Efteråt är ett enda kaos av lycka, trötthet, dumhet, pirr i magen, och bakfylla och en aning post-lopp-blues. Men jag älskar varenda sekund av det.

Två månader till Helsingborg!