Spinning i 8 timmar och 18 minuter!!! (LÅNGT INLÄGG!)

Nu har jag hållit er på halster länge, så hur gick det nu då???

Efter 5,5 timmars sömn ringde väckarklockan alldeles för tidigt. Hade packat väskan redan innan vi åkte till Portugal så det var bara att hoppa rätt ner i kläderna, slänga i mig en god frukost och ge mig iväg. Klockan 8 satt vi bänkade på cyklarna, redo för en utmaning på obestämd tid. Vår målsättning var att cykla till Jimmy och Fredrik båda var över mållinjen.

Vet inte om det var för att jag var inställd på en lång dag, men första fyra timmarna bara flög iväg. Jag och Christel (som jag teamade med) bytte plats på instruktörscykeln en gång i halvtimmen och jag tyckte inte vi gjorde annat än att just byta plats. Typ hela tiden.

Var noga med att fylla på med energi, blåbärssoppa, banan, kexchoklad, runekakor (både köpta och hemmagjorda!), you name it. Allt slank ner under dagen. Men så dippade jag aldrig heller på energi.

Efter elitens målgång strax efter kl 12 lämnar halva gänget salen medan sju stycken fyller på med tunnbrödrullar och snällt trampar vidare. Ett par nya friska krafter kommer in för att hjälpa hjälpa oss sista halvan. I salen finns nu en salig blandning av ömma nackar, onda rumpor och brinnande fötter. Fötterna är mina, de känns som storlek 48. MINST. Byter till nya skor vid tvåtiden och det känns helt underbart.

Hela tiden får vi sms om hur det går för gubbarna i spåret. Jimmys tid pekar mot strax under sju timmar och det är alltså Fredrik som kommer att bli den avgörande faktorn för hur länge vi egentligen ska bli sittande på cykeln. En första prognos visar att klockan förmodligen hinner bli 15.56 innan målgång – helt ok. Men redan vid andra prognosen har tiden justerats till 16.41. En djup suck i församlingen. Men skam den som ger sig, nästa bud ligger på 16.05 och vi får nytt hopp. För att sedan tappa modet när nya prognoser i tur och ordning visar 16.21 – 16.37 – 16.21 och 16.23.

14.49 ser vi Jimmy i bild när han glider över mållinjen. Vi tjoar och skriker och vinkar. Han blir kvar i bild länge men hur mycket vi än vinkar i Kävlinge så vinkar han inte tillbaka…

Här någonstans börjar det pratas pizza i lokalen och vi övertalar Jörgen i receptionen att fixa. Tanken på pizzan håller oss vid liv till sista pausen kl 15. Vi mumsar i oss några bitar och trampar vidare. Vid det här laget ligger folk med huvudena på styret och cyklar. Jag känner mig fortfarande helt ok i både energi och muskler. Fötterna bränner lite men det funkar. På någons skidor läser jag:

”PAIN IS TEMPORARY, QUITTING LASTS FOREVER” (Lance Armstrong)

Så sant så sant. Bara att bita ihop alltså.

En sista prognos visar på 16.21. Två minuter kortare än förväntat. Jubel i lokalen. Ett jubel över 2 futtiga minuter. Det säger en del om hur det känns efter 8 timmar…

Jag får ett sms när 600 meter återstår och nu börjar vi spana. Det kryllar av folk och nummerlapparna är svåra att urskilja. Dum som jag är har jag inte kollat vilka kläder han tog heller. Så vi spanar i blindo. Men så plötsligt kommer han. Jag skriker till, vi tjoar och hjälper honom över mållinjen. Eller så är det han som hjälper oss…

Åtta timmar och arton minuters spinning har nått sitt slut. En grym utmaning är genomförd. Jag är stolt, jag är glad och jag är trött. Jag är tacksam för alla som ville spinna med oss och som tappert cyklade – om det så var 4 timmar, åtta timmar eller en enda. TACK TACK FÖR ERT STÖD!

Väl hemma får jag det här sms:et:

“Jag är så imponerad över din ork och glädje du sprider i spinningsalen trots att du varit på värsta träningslägret i en vecka och sen kör spinning i 8 timmar! Imponerande var ordet”

Värmande ord. Så glad jag blev!

Långt inlägg. Utan bilder. Helt fel enligt regelboken om hur man gör en bra blogg…  Men vad fasen, jag ville inte hålla er på halster längre. Så fort jag får tillgång till bilderna kommer en lång radänga. Håll till godo.