Jag har fått ett högerben.

Symptomen är exakt de samma som på vänsterbenet. Smärta i vardagssituationer och framför allt när jag sträcker på benet. Yoga är döden, löpning funkar helt ok. Men jag är inte orolig. Jag vet att jag tiggde om det genom att springa fyra maraton på tre veckor. Jag vet att folk säkert tänker ”vad var det jag sa???” bakom min rygg. Men det är fine. För jag vet vad som väntar och jag är okej med det. Det var värt det.

På fredag ska jag till Osteopaten. Samma som sist. Han som lagade mitt vänsterben när alla andra stod mållösa. Jag vet att han kommer att upptäcka att jag är sned, och att jag kommer behöva gå dit ett par gånger. Plånboken kommer att gråta en skvätt, precis som alla andra år när löp-ivern tagit överhanden. Men den är van. Den klarar det.

Han kommer be mig dra ner distanserna, men inte ens föreslå att jag sluta springa. Kroppen läker i rörelse och löpningen gör ingen skillnad i känsla efteråt. Jag kommer springa fint och försiktigt men jag kommer att springa. Njuta av hösten utomhus. I regn och i rusk, men mest i sol. När man inte springer lika ofta kan man ju välja sina tillfällen…

Jag vet att min vanliga yoga kommer kännas fruktansvärd och att jag kommer behöva ändra fokus till andra områden än de framåtfällningar och höftöppnare som jag älskar. Hej bakåtböjningar liksom! Ett bra tillfälle att lära mig tycka om er!

Jag är medveten om att det kommer att ta ett tag. Sen är det något som hoppar på plats och allt är frid och fröjd.

Jag vet det eftersom det här är MIN skada. Jag uppfann den. Den heter Anna-ben och är förutsägbar. Nu bockar vi av högerbenet och sen har jag provat båda. Då finns det liksom inte fler ben att hemsöka. Nu återstår att se om Högerbenet är lika bra på skriv brev som Vänsterbenet…

Snart tillbaka. 

Fast det fanns en hake. Jag måste stoppa vid smärta. Inte vid känning, för det kommer att kännas. Jag kommer leta känningar och jag kommer hitta dem. Smärta is the limit. Om allt känns bra får jag springa tre gånger tills nästa fredag.  Alternativträning däremellan.

Jag borde glädjas, men jag är jätterädd. Rädd för att det ska göra ont och för att jag ska behöva börja om från noll.  Tomorrow is the day. Jag tycker jag kunde vara värd strålande sol på min nypremiär. Det tycker visst inte vädergudarna.

Det gick mestadels bra men när jag stannade till högg det till i vaden. På ett mycket skumt och obehagligt vis. Den skumma feelingen sitter i, ännu idag. Gör ont när jag går. Jag kontaktade sjukgymnasten men inser att jag lika bra kan lägga mig ner och dö.

En trasig vad när våren precis börjar, är som att sitta på McDonalds när resten av världen går på lyxrestaurang. Ja ni fattar. Askungen och balen upphöjt till hundra.

Men att lägga mig ner och dö kommer att göra mig outhärdlig att leva med. Jag blir ett monster när jag inte rör mig. Jag måste ha en plan B. Och när våren knackar hårt på dörren är cyklingen nära till hands. Jag ska cykla mig odeppig. Bli i cykelform som när det senast begav sig –  2013. Fortsätta bygga starka axlar. Och ha roligt medan jag väntar.

Väntar på den där tiden som läker. Hoppas den inte är allt för lång…

Min löpning har fungerat klanderfritt hur länge som helst nu. Kroppen har levererat och samarbetat. Jag har haft en fantastisk löpsommar och varit tacksam för varje steg av löparlycka.

Så skulle jag bara klämma dit det där sista kvalitetspasset innan maran på lördag. Ett midnattslopp i ösregn. Hur svårt kan det vara?  I ett försök att hålla kvar min för löst knutna sko på foten måste jag ha sprungit och spänt mig. För jag får ont någonstans där på hälften. Och det onda sitter i.

Ordinerar mig själv löpvila hela sista veckan och ägnar mig åt annan träning.  Förutom gårdagens löpgrupp där jag springer med under uppvärmningen. Ca 1 km. Ont.

Panikmasserar. Värmer. Kyler. Ber till reparationsguden. 3 dagar till marathon.

Det här är mitt sista inplanerade lopp för i år, och jag kan liksom leva med ett par veckors löpvila efteråt. Det finns ju sjukt många roliga träningsformer jag kan roa mig med medan foten läker.

Men. Jag vill inte ha ont under loppet. Förstå hur långt 42 kilometer är om något gör ont från start. Förstå hur ledsen jag blir om jag förvandlas en bokstavskombination i resultatlistan. DNS?  DNF?  På det andra året av det maraton jag skulle göra trettio år i rad. Det finns inte.

Var är linimentet?

Men jag vill verkligen riskera löpåret 2015 med alla dess roligheter, så jag beslutade mig i ett ögonblick av klokskap för att ta tag i problemet. Uppsökte sjukgymnast med stötvågsmaskin och upplevde nya dimensioner av smärta.  Kan inte komma ihåg att det ens gjorde så ont att föda barn…

Inför andra behandlingen var sjukgymnasten positiv och hoppfull. Han såg resultat jämfört med besöket innan. Vid tredje besöket råkade jag nämna i förbifarten att vaderna känts som död materia under tomtelöpningen på 18 kilometer.

Då puckoförklarade han mig lite vänligt men bestämt. Frågade om jag verkligen tyckte 18 km var en bra idé på skadade hälsenor.

För de är inte friska och jag måste sluta låtsas att allt är som vanligt.  Jag är visst en skadeskjuten kråka och ingen frisk struts. Jag får springa men bara så länge det känns bra. Börjar det kännas konstigt måste jag sluta. Oavsett om klockan visar 5 km,  8 km eller mer.

Och där rök drömmen om 27 km på nyårsafton!

Förutom stötvåg roar jag mig med The Stick, en taggboll vid namn Beastie och en god portion Counterpain liniment. En cocktail av roliga ting som förhoppningsvis gör gott för hälsenor och vader.
Mot ett besvärsfritt 2015!

Mitt i lyckoruset började jag drömma om yogahundar och kunde liksom inte behärska mig. Klickade in mig för en prövoperiod på Yogobe och satte igång. 30 minuter av trevande och utforskande. Skulle de gå? Skulle det inte?

Över förväntan I must say. Men stelt som attan. Känns att det var länge sen. Men vad gör väl det? Yogan är inom räckhåll. Bra mycket tidigare än jag vågat hoppas. Min axel kommer inte ta några år att läka, den är på G. Jag känner det. Och vad vetenskapen än må säga så tror jag det är löpningens förtjänst. Min axel har aldrig fått stelna till, den har fått hänga med mig på äventyr, skakas i takt till mina löpsteg och fått en blodgenomströmning den aldrig sett skymten av hemma på sofflocket.

Så. Otroligt. Tacksam.

Saker jag drömmer om…

Man tänker inte på hur mycket en axel faktiskt kan ställa till det. Det är ju liksom bara en axel. Men den är med mest överallt.

Springa är det enda som funkar men det kan jag inte göra varje dag. Då går jag sönder. Behöver blanda upp med cykling/spinning, styrka och yoga, och det funkar ju klockrent i vanliga fall, men inte nu.

1. Svårt att cykla utan cykel. Leverans på väg, frågan är när jag vågar och kan.

2. Spinning. Passen ligger ju inte när jag vill !!! Attans att det inte är jag som lägger schemat längre! Lördag morgon kl 07.30 hade ju passat ypperligt när resten av dagen är fullspäckad!

3. Vad gäller styrka är det i princip bara ben som funkar, men då kan jag inte ha någon belastning (för armarna kan inte bära). Knäböj och utfall utan vikt känns inte ens. Fick ändra till upphopp och utfallshopp, men då är jag ju där och sliter på löparbenen igen. Och det ville jag ju inte.  Annars är det väl typ rygglyft som funkar…

4. Yoga. Gör ont bara av att tänka på det. Bara en solhälsning innefattar alla de rörelser jag inte kan göra.

Så summan av kardemumman: Rygglyft. Galet spännande på en lördag!

Hit är det långt…

Han klämmer mig på axeln och tittar på min rörlighet. Tycker att jag tramsar när säger att det tar stopp. Lite till, säger han. Lite till går det. Så avslöjar jag att jag suttit 30 min på spinningcykeln. Spinnat med en arm. Då blänger han på mig med det ondaste öga. Säger till mig att följa med till lokalen bredvid. Han låter arg. Där får man för att man tjuvstartat.

Så ber han mig hoppa upp på Monarken. Att sätta båda händerna på styret och trampa. Se där liksom. Det fungerar. Det var inte tjuvstarten han skällde på. Det var mitt tramsande med ena armen.

Jag frågar när jag kan springa och han släpar med mig till löpbandet. Svaret är nu. Så vrider han på bandet. Ökar hastigheten. Ökar lite till. Det känns lite men funkar ganska bra. För första gången i mitt liv tycker jag om ett löpband. Han ökar lite till men sen får det vara nog. Han vet ju att jag fortfarande har problem att få deodoranten till höger armhåla, därför tycker han det är säkrast att sluta i tid…

Han är rolig min sjukgymnast. Inte typen som tycker man ska vila sig i form. Sånt gillar jag. Han säger att det kan ta ETT ÅR innan axeln är helt smärtfri, men det känns som det kvittar. Kan jag springa och cykla spelar det inte så stor roll att jag inte kan sträcka mig till de översta hyllorna.

Dock har jag ett annat problem jag vill få utrett innan jag slår på stora trumman. Att jag ser dubbelt när jag blir trött. Det känns läskigare än en ond axel. Får jag ordning på det lär ni snart få se mig rännandes genom byn igen. Jag har ju en hel hög nya träningskläder att inviga!

Så länge ägnar jag mig åt promenader. Sånt där jag aldrig hinner annars. Och lite tåhävningar i duschen. Som förvisso inte blir så ofta. För när man inte tränar behöver man inte duscha tre gånger om dagen. Kanske är det just det som är det allra bästa med att vara sjukskriven. Att inte behöva duscha jämt.

Han började med att konstatera att ingen röntgen gjorts på axeln, men att nyckelbenet förmodligen är sprucket eller möjligen av. Ligamentet mellan nyckelben och skulderblad har tagit en stor smäll och är mer eller mindre trasigt. Trasiga nyckelben är inget man gör något åt så det är bara att låta det läka.

Jag fick en sele för att hålla en så bra hållning som möjligt och för att saker ska läka i rätt läge. Och hemläxa på övningar att göra varje dag. Vi snackar alltså inte backintervaller och tröskelträning  utan mer typ dra handen längs ryggen.

Prognos löpning: om MÅNADER!!! Är jag riktigt snäll kan jag inom kort få cykla motionscykel utan att hålla händerna på styret. Det blir en kul vår det här. Men jag är inte bitter…