Beslutar mig för att satsa på enkelhet. V-tecknet i dess ädlaste form. Skarp i huvudet även efter 41 km inser jag att en halväten gel i handen inte kommer göra sig bra på bild. Hinner fippla ner den i fickan innan det är dags för målgång.

Jag har väntat på resultatet i fem dagar. Bildbeviset. Refreshat hemsidan och facebook. Gått på nålar och knappt kunnat sova. Jag förstår om ni haft likartade problem. Hur spännande är det liksom inte. Har jag lyckats hålla ögonen öppna? Att inte göra en ful grimas? Ska steget se spänstigt ut och armarna starka med svällande biceps? Har jag lyckats se cool ut?

Svaret kommer här:

Foto: Lotta Winninger Liljenström

Inte så cool men glad och hemtrevlig. Blicken i kameran. Not so much biceps men en tillstymmelse till benmuskel.  Nästa år får jag hålla armarna högre och se lite mer powerful ut, men tills dess får jag vara hyfsat nöjd med min målgest. Vad tycker du, får jag godkänt?

Foto: Lisa Wikstrand

Hej Anna,

Det är ditt vänsterben som talar. Alltså ärligt, hur schysst var det att springa maraton med mig? Jag hade ju ont redan innan. Du kunde väl typ lämnat mig hemma eller bara låtit bli? Gått och shoppat som vanligt folk…

Jag fattar att du tycker det är glassigt att springa omkring och vara glad, snacka med trevliga människor och se lycklig ut i guldfilt, men det var ju jag som fick göra jobbet. Väluppfostrad som jag är klagade jag inte utan lät dig njuta av upplevelsen.

Men nu kan jag inte hålla mig. Jag känner mig konstig. Underbenet och jag hänger inte ihop. Det är värst när du envisas med att gå nerför trappor. Vad är det för fel på hissen?

Och spinning sa du? Kanske inte var att rekommendera så här två dagar efter, men ok, det är ju ditt jobb. Till nästa år kanske du borde hitta ett vanligt jobb, så jag får vila veckan efter att ha sprungit runt med dig. Sitta på kontor och glassa, fattar du hur skönt det hade varit?

Fast ärligt var yogan värre än spinningen. När du sträcker ut mig sådär. Så att jag blir lång som tusan. Nästan går av. Inget skönt alls, kan du sluta med det? Du får hellre spinna än sträcka ut mig, okej?

Men jag tycker om när du smörjer in mig med det där kladdiga linimentet. Som luktar så illa att brandlarmet går. Då blir jag mjuk och följsam igen. Även om du riskerar ditt äktenskap på köpet. Du får köpa en näsklämma till din surputte till man.  Hans blöta våtdräkt luktar ju inte mycket bättre.

Jag ska tjura lite nu. Bara ett par dagar. Då får du roa dig med andra roligheter. Typ armcykling, rullstolsrally eller kast med liten frimärkssamling. Sen ska jag åter tjäna dig. Springa alla mil du ber mig om. Aldrig klaga, alltid vara snäll.

Några frågor på det?

Blött var det här!

Men tji fick jag. Söndagen var Fredriks tävlingsdag och ett fyratimmarstriathlon stod på schemat . Därför blev frukosten hastigt nerslängd, hela tiden med nervösa vibbar i luften. Och den där soffan fanns inte alls med på agendan. Istället väntade 6 timmar hejarklackstjänst i ösregn. Payback för hans insats igår. Med regnet som ränta. Dessutom på en öde plats i Danmark utan varken telefontäckning eller internet. Ingen maraboost på flera timmar. Kan ni förstå DEN frustrationen?

Men nu jobbar jag ikapp. Följer alla hashtagar som har med Helsingborg marathon att göra. Kollar andras bilder och googlar resultat. Läser berättelser och återupplever. Läser mitt eget blogginlägg för fyrtiofjärde gången. Det går liksom inte att få nog. Väntar på bilderna från loppet och refreshar facebook lite oftare än vad som kan klassas normalt.

Ännu ingen bild på själva målgesten, så än går jag i lycklig tro att jag såg ascool ut. Eller inte…

Men en bild från målrakan har kommit upp. Jag ser glad ut och har blicken i kameran. Med skärpa och allt. Det händer typ inte.  Camilla Fastberg borde få Nobelpriset!

Bästa pacern. I år släppte jag inte!

Jag är på plats en timme innan start och hinner många gånger på bajamajan. Det finns liksom ingen kö. Jag springer uppvärmningsjogg-intervaller mellan de två ställena i startområdet som har bajamajor. Jogga-kissa-jogga. Uppvärmning och blåstömning, allt i ett. Börjar känna mig taggad trots att jag är lite osäker på vänsterbenet. Ska det hålla ihop? Om allt funkar vill jag in under 3:30, men med tanke på att jag gått baklänges i trapporna senaste veckan vågar jag inte hoppas…

Minglar runt bland kända ansikten och kommer sent till fållan. På grund av kravallstaket kan jag inte komma in där 3:30-ballongerna står. Akrobatik har aldrig varit min starka sida. Glider in längst bak och plogar mig fram genom fältet. Med fem minuter till start hittar jag mina ballonger och bestämmer mig för att INTE släppa dem i år. Benet har jag redan glömt.

Bästa arrangörerna försöker hålla undan för tjurrusningen

Det är motvind första biten. Kenth må vara en jätteduktig farthållare men han tar inte mycket vind. Var är bodybuildarna liksom? Jag konstaterar snabbt att motvind i starten kommer betyda motvind på målrakan också. Attans.

I Råå ( 7-8 km)  var det värsta partyt förra året. ”Hej och hå, kämpa på, välkomna till Råå”. Ramsan sitter än och jag laddar för att få höra den. Men hejarklacken struntar brutalt i sin vinnande hejaramsa och jag blir lite ledsen i ögat.  Den var ju så bäst! Råå-bor, ni får en ny chans nästa år, missa inte!

Same outfit as last year. Same outfit as every year James…

Jag känner av mitt vänsterben. Inte så att det gör jätteont men det stramar och känns lite skumt. Väljer att fokusera på andra saker. Som en sten i skon och två ballonger bumpandes i huvudet. Alla distraktioner är bra.

Milen passeras på 48 minuter och tempot känns stabilt och lugnt. Stundtals känns det FÖR lugnt men vis av erfarenhet från förra året vet jag att det inte är lönt att lämna gruppen. The farthållar-gang äter alltid ikapp.

Ballonggänget har tunnats ut vid 35 sprungna

I Ramlösa brunnspark vid 13 km finns en av loppets ösigaste klackar. Känner mig som en rockstar. Folk hejar med namn och med PIGGELINA.  Suger åt mig av energin och fattar verkligen varför man springer maraton, det här är ju kul för tusan!

Kilometrarna tickar på i ett flygande tempo och när vi passerar halvmaran på 1.43 är kroppen fortfarande pigg och glad. Nu är det nedräkning, hälften passerad.

Banan är mer kuperad än jag kommer ihåg det, även om den berömda serpentinbacken är borttagen i år. Men det är bara hänga med i bergochdalbanan.

Förra året hade jag en turkos rygg framför mig under hela loppet. Ryggen tillhörde en Malin fick jag veta senare. Jag sprang om henne i Serpentinbacken då hon var nere för räkning. Men hon fick eld i baken och spurtade från mig på upploppet. I år ligger hon långt före mig och jag har egentligen ingen tanke på att kunna slå henne.

Vid 35 km får jag rapport från Fredrik att jag tagit in tre minuter på henne under den senaste milen. Strax därefter ser jag hennes rygg och säger till gruppen att henne ska vi ifatt. Problemet är att farthållarna har en fart att hålla. De kan liksom inte bara rusa iväg efter mina hemliga önskemål…

Vi kommer ikapp henne tillslut ändå och hon berättar att benen är körda. Jag säger att jag väntar mig att bli omkörd i spurten och smyger sedan förbi. Vi befinner oss på Sofiero vid 38 kilometer när jag bestämmer mig för att lämna ballongerna bakom mig. Jag har krafter kvar och 4 km ska nog gå att uthärda. Det hade ju varit så fint att få revansch från förra året…

Jag rullar på i nerförsbacken och passerar många löpare längs vägen. Vid 2500 meter börjar de retsliga markeringarna i marken. Varje 100 meter blir man påmind om hur långt det är kvar och det känns som det aldrig ska ta slut.

Kan man vara annat än glad på kilometer 39?

Som omväxling är jag fortfarande pigg i benen och jag njuter av den fantastiska stämningen som råder längs målrakan. Motvinden märker jag inget av, jag bara matar. Långt fram ser jag klockan på målportalen och ser att det finns en chans att gå under 3.27. Jag ökar farten och lyfts fram av den grymma publiken som skriker så marken gungar. Under de sista femhundra metrarna hör jag inte mina egna steg i larmet. Jag får gåshud och vill inte att det ska ta slut.

Så kommer jag på det där med målgesten. Med gels i båda händerna blir ju inte ens ett V-tecken snyggt på bild. Petar ner dem i fickorna för att få fria händer. När jag närmar mig målgången står fotografer på båda sidor. Vem ska jag titta på liksom? Och NÄR ska jag höja mina armar?

Det blir en ospontan och något krystad höjning av armarna mot skyn. Blir spännande att se resultatet!

Kommer i mål på 3.26.49, min näst snabbaste maratid ever, och jag är så sjuhelsickes nöjd. Det kändes bra hela vägen och benet nöjde sig med en mild protest. Förmodligen får jag äta upp det ett tag framöver, men det är det värt. Det finns ju massa annat kul att träna medan benet läker.

Pratar med Andreas efter mål. Han utan skor. Han som tillsammans med Simon ordnar så fint. Som gör att jag har Sveriges bästa marathon på krypavstånd. Han undrar om jag saknade serpentinbacken och njae.. det var ju ganska skönt utan.

Minglar runt i målgången och träffar många kända ansikten. Postmaramingel kan vara bästa sortens mingel. Sån gemenskap, så mycket samförstånd, samma lopp, olika upplevelser.

Saltig och snygg…

Plockar på mig vatten, frukt och den berömda chokladen innan jag beger mig mot hejarklacken. Men delar av hejarklacken är i upplösningstillstånd pga stress till barnkalas. Och jag som tyckte jag sprang fort…

Den stressade delen av hejarklacken skyndar vidare medan jag och Fredrik bänkar oss på Koppi. Två cappuccino på två minuter. Det sa bara klunk.

Jag är lite postmara-hög när jag skriver. Har glömt stenen i skon. Drömmer redan om nästa år och är glad att jag har bokat in 27 gånger till i Helsingborg. Alltså maraton. Da shit.

Men man kan ju inte annat än bli lycklig av överraskningen. Choklad från Chocolatte, och alla matnojor försvann. Nu vet jag vad jag ska ladda med!

Det finns många anledningar till att jag älskar Helsingborg marathon. Ett klockrent val av sponsorer är ett av dem! Här är några fler:

Det känns så himla familjärt. Simon och Andreas är så synliga. Man vet vem som roddar, man vet vem som har skor och vem som kör utan.  Man får en pratstund när man stöter på dem, om det så är i en bur i Helsingborg eller på Göteborgsvarvsmässan. Vem bossar Stockholm marathon liksom? Och har hen skor…?

Banan är så vacker och varierande. Vi snackar allt från hav till skog, till slott. Vanliga bostadsområden, strandpromenad och grisar. Det går upp och ner, men aldrig någonsin springer vi på samma ställe två gånger. Inga varv, bara nytt och fräscht från start till mål.

Publiken är grym. De bjuder på kaffe och massage för den som fått akut kramp. De sjunger och sprutar vatten. Det är liksom fest i stan.

Det är snyggt. Loggor, nummerlappar, hemsidor, foton. Stilrent och fina färger. Fräscht!

Foton är gratis. Bara att plocka och använda. Utan någon snål Marathonfoto-stämpel över hela nyllet.

Spännande och uppdaterad Behind-the-scenes på sociala medier. Så kul att följa hela arbetet. Och det känns tryggt att veta att fruktleveransen precis kom…

Ja alltså det finns så många bra anledningar att inte stanna i soffan i  morgon.  Jag är supertaggad och vill bara uppleva njutningen. Mitt vänsterben är inte lika taggat. Jag hoppas det håller ihop hela vägen så att jag får ligga utmattad på gräsmattan och äta choklad sen. För den här festen vill jag inte missa.

Planen är att hänga med Kenth och hans 3:30-ballonger så länge det går. Förra året höll det i 3 mil. Målsättningen (om benet håller) är att bita i lite till. Blir det benprotest så vetetusan. Då blir det tröstcappuccino och det andra brutna loppet någonsin. Den som lever får se, men nu tänker vi positivt.

Let’s do this.

Med två dagar till maraton är det lätt att bli matnojig. Aldrig är det så svårt att välja mat som just nu…

Jag vill äta lite mer än vanligt för att vara säker på att ha fyllda förråd. Samtidigt vill jag inte gå omkring proppmätt hela tiden. Maten smakar ju så mycket godare om man hinner bli hungrig mellan måltiderna.  LITE mer blir intentionen, men jag tar ändå en extraextra sväng till i kastrullen för att vara på den säkra sidan… Och sen rullar jag omkring, känner mig för mätt och undrar hur det gick till? Igen liksom.

Jag vill äta mer kolhydrater än jag brukar men vilken sort är smartast? Uppladdningsdrycker är inget alternativ. Det ska ju vara gott också!

Jag är rädd för att bli gasig av bönor och kikärter, samtidigt som det håller igång magen så jag slipper ha tre dagars mat med mig på resan. Gasig och lätt eller lugn och tung?

Jag blir svullen av pasta samtidigt som jag aldrig sprungit så lätt som efter 3 dagars hysterisk pasta- och brödkonsumtion i Italien. Svullen och snabb, eller lätt och långsam…

Jag vill ha lättsmält mat men vad är lättsmält? Jag känner faktiskt ingen skillnad…

Jag vill äta mer men inte känna mig som en soptunna.

Och vilken av alla gräddiga efterrätter ska jag planera för i morgon kväll? Jag springer snabbt på semla och chokladfondant. Semla känns lite fel i årstid. Blåbärskakan kan vara snäppet för nyttig med alla bär…. Croissanter är för lite grädde men funkar nog till förmiddagskaffet. För kaffe ja, det ska jag överdosera. Både före och efter.  Cappuccino med iKaffe. Man får passa på när man ändå har en bra ursäkt till att dricka lite fler än man brukar!

Hur äter du inför långlopp?  Har du några säkra kort eller tvångstankar?

Så tänkte hon att om jag sprang 30 km nu, med Helsingborg marathon i sikte den 3 september, så borde hon vara upp i 30 km två månader innan hennes race day. Förvisso en ganska bra plan men jag tänker ju inte så när det gäller min egen träning. För jag vill kunna springa ett marathon alla årets dagar. Jag tränar inte för ett speciellt marathon. Jag tränar för att alltid vara redo om ett fantastiskt marathon eller ultraäventyr skulle regna ner i huvudet på mig.

Därför springer jag 30 km när det passar. När jag inte får plats i bilen eller när sällskapet är oemotståndligt. Oavsett om det är i januari eller juli. Jag planerar gärna andras resa mot marathon men min egen är högst oplanerad. Den är väldigt lite siffror och logik och väldigt mycket tillfällen, lust och möjligheter.

Därför kan jag alltid springa ett marathon men aldrig persa. 3.22.17 från Stockholm marathon 2011 lär därmed stå sig så länge jag inte strukturerar upp mig. Men väcker du mig mitt i natten och vill springa marathon så kommer jag inte banga.  Jag är alltid redo!

Klockan 05.30 sätter vi oss på bussen till Staten Island där starten ska gå en herrans massa timmar senare. Vi är påpälsade till tänderna men fryser ändå vid blotta tanken på att vistas utomhus i FYRA timmar innan start. Temperaturen visar ca 2 grader och det blåser ruggigt mycket.

06.15 är vi på plats i startområdet. Hela stället ser ut som ett flyktingläger eller Roskildefestivalen dag 3. Folk ligger och sitter om vartannat i outfits som ingen modebloggare kunnat drömma om. Jag känner mig jättestylish i min Dunkin’ donut-mössa. Funderar stillsamt om det verkligen kan vara värt denna väntan!

Picknick in da park…

 Vår start går 10.05 och 10.04 står vi fortfaranda i bajamajakön. Funktionärerna upplyser oss om att vi måste komma i väg NU om vi inte ska flyttas ner till nästa startgrupp. Racer-kissar och ger oss iväg som typ sist och nästsist i vårt startled. Fötterna är stelfrusna och känns jättemärkliga att springa på.

Loppet börjar med uppförsbacke. Över den första bron som ska ta oss till Brooklyn. Vi har bestämt oss för att springa tillsammans i Fredriks fart. Det betyder en lugn mara för mig och jag ser framemot att bara njuta av stämningen. Suga åt mig av hejaropen och high fajva. Kollar in utsikten och fascineras.

Direkt efter bron möter vi publiken för första gången. En 2.5 miljoner stor hejarklack som kommer att täcka nästan varenda millimeter fram till målet i Central Park. Att jämföra med publiken vid Stockholm marathon som brukar vara 100 000…

VI har namn på tröjan och får personlig peppning hela vägen. Go Anna. Go Fredrik. Stämningen är stundtals helt galen. Det känns som världens fest. En parad utan dess like. Det känns som jag är en superstar. Jag har gåshud. Och det är inte av kyla…

Publikens skyltar är underhållande. Jag glömmer helt bort att jag springer.

”Seems like hard work for a banana”

”Hurry up. The Kenyans are drinking your beer”.

Vid 35 km brukar jag börja längta i mål. Idag börjar jag få ågren över att det snart är över. Jag vill ha mer. Har inte ont någonstans och pulsen har aldrig varit över joggpuls. En skön känsla i hela mig. Ett långpass i väldigt gott sällskap. Fredrik har ont men säger inget. Och jag frågar inte. Vill inte att han ska känna efter. När vi kommer in i Central Park har vi massor av energi. Vi hittar ett skönt flyt och glider förbi folk. Ständigt med ett leende på läpparna. Jag tror tamejtusan det är ansiktsmuskerna som fått jobba hårdast idag. Är nästan säker på att jag log hela vägen.

Går i mål enligt plan ”under fyra timmar” med två minuters marginal. Det blev inget pers för Fredrik men båda två gjorde för första gången andra halvan fortare än första. En fantastisk feeling att ligga i omkörningsfilen och orka gasa i uppförsbackarna även när det närmar sig slutet.

Ska man springa ett marathon i sitt liv är det definitivt detta. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag får möjlighet att göra det igen. Måste bara fylla spargrisen först…

Mina gamla vapendragare Malin och Andreas bjöd in sig på medhavd kladdkaka igår. Det kan tyckas oskyldigt, men mötet visade sig ha oanade konsekvenser.

Efter halva kladdkakan var vi fyra anmälda till Helsingborg maraton den 13 september. Några tuggor senare hade vi bestämt datum för Kävlinge Ultra, vår lilla sällskapsjogg på 5 mil med stopp för både ugnspannkaka, kanelbullar och dansband…

Det tillsammans med mina nya tights gjorde att jag nästan glömde att jag faktiskt fortfarande är ganska skruttig. Men man väljer ju vad man vill fokusera på!

Change of plans.

I söndags fattade jag det tunga beslutet att inte springa Berlin marathon. Testsprang vaden i lördags. 20 km i syfte att provocera lite. För det är de distanserna jag måste ligga på nu om jag ska hinna upp i maradistans innan september. Såklart kändes det efteråt och gör så fortfarande. Därför bestämde jag att en marathonsatsning är helt galen. Bättre att ligga kvar på trygga 12-13 kilometerspass där vaden faktiskt samarbetar.  Och långsamt bygga upp därifrån utan marathonstress.

Men man måste ju ha plåster på såren ni vet. Och plåstret finns på Österlen i form av Österlenmaran/halvmaran. November. Mörkt. Kallt. Ruggigt. Med marschaller, facklor, fyrverkerier och ljusspel längs vägen. Så himla coolt.

Jag tänker mig halvmaran, det borde gå.

Fast jag har lovat mig själv att inte anmäla mig till något lopp innan vaden känns bra. Och anmälan öppnar i morgon. Hoppas det blir en plats kvar till mig så jag kan anmäla mig senare.