Vi sitter på parkeringen med stjärtvärmen på. Utanför faller blötplaskig snö och jag är grymt omotiverad. Vad ska jag göra ute i det kladdiga vädret när jag kan sitta här och mysa i bilen? Fredrik förbarmar sig och hämtar nummerlapparna medan jag försöker uppbringa lite pepp. Lyckas måttligt…

Fredrik deklarerar att han ska starta längst fram och springa sig ordentligt trött. Efter förra gången vet jag att han kan springa riktigt bra på vilja. Utan att liksom behöva träna. Själv har jag ingen vilja och bestämmer mig för att lufsa runt. Som vanligt på det här loppet tydligen. Tänkte visst precis samma sak förra året, enligt den race report jag läser så här i efterhand.

Jag roar mig med att räkna Stävie Trail-buffar på min väg till starten och gläds åt att det faktiskt är väldigt många som klätt sig i grönt idag. Jag själv också såklart. Även om jag i vanlig ordning satt den upp och ner. När blir man egentligen tillräckligt gammal för att klä på sig ordentligt? Sätta nummerlappar rakt och buffar åt rätt håll? Måste vara vid 46…

Starten går. Och jag har fel skor.

Då jag aldrig blivit kompis med mina nya trailskor har jag valt mina blankslitna asfaltskor. Hur halkigt kan det vara på ett motionsspår liksom? Då missade jag detaljen att löv är halkiga var de än ligger. Och att det finns lera i skogen.  Men egentligen är det inget större problem, jag får ta det lite försiktigt på löven, i leran och på broarna bara. Hellre det än ont i fötterna!

Det stora problemet stavas backar. Och makadam. Backarna får pulsen att slå i taket men det ordnar sig snabbt efter varje krön. Sten-eländet är bara jobbigt. Det ordnar sig aldrig. Sten-elände under löv är ännu värre. Fötterna åker hit och dit och jag vet aldrig var jag ska våga sätta ner foten. Möter minst 3-4 personer som klivit av och haltar längs sidan. Blir rädd om anklarna.

Det där med att lufsa runt har jag glömt bort sedan länge och jag kommer på mig själv med att faktiskt försöka springa på så fort jag kan. Med det inte sagt att det är fort!

Blir omsprungen av en kille i Stävie Trail-buff och tänker att så här kan vi ju inte ha det. Ögonblicket därefter kommer vi ut på asfalt och jag säger ett tyst hejdå till buffmannen och sätter iväg. På asfalten kommer min inre traktor igång och jag älskar att få mata på. Flyter förbi flera stycken och för första gången kan jag lyfta blicken och se allt det höstigt vackra runt omkring.

Kommer mot mål som nummer åtta i motionsklassen och förväntar mig publikens jubel. Eller ja, i alla fall Fredriks. Men han är inte där. Han har sprungit så fort att han behövt hämta jackan för att inte frysa ihjäl i väntan på hans långsammare hälft.

Medan jag väntar på hans återkomst pratar jag av mig i målområdet. Snackar lite skit om snön och stenarna på vägen och sen glömmer jag dem. Nu kommer jag bara ihåg hur fantastiskt fint det var i skogen. Och att jag nog ska springa Yddingen nästa år igen…

Löpmotivationen är nämligen på noll när jag efter ett par dagars ofrivillig löpvila äntligen ska få ge mig ut. Jag har längtat hela veckan men när jag slutligen både får och hinner är jag såklart inte det minsta sugen. Kävlinges asfalt-rakor lockar inte och en slöjogg känns allt annat än upplyftande. Samtidigt som de senaste dagarnas studentfiranden gjort mig trött, och soffan kallar på mig från sitt hörn i vardagsrummet.

Jag bestämmer mig för något riktigt scary. Jag ska säga en siffra och välja det löppass i klockan som står på den platsen i ordningen. De kan alltså bli allt från jogg-promenad intervaller till något som får gummisulorna att fatta eld. Det kan bli ett timmeslångt tinnitusframkallande äventyr, där Garmin går bananas för att jag inte orkar hålla en snabbfotad pt-kunds tempo…

Jag säger siffran 9, börjar bakifrån och scrollar upp bland passen. Passerar kryptiska namn som ”löppass (7)”, ”Alva 2 km fort”, och ”kopia av Gustav”. Slutligen är jag på nummer nio: ”2×2+2×500” .
Det är ett ganska beskedligt pass. 2x2km i marafart och 2×500 meter i milfart. En bra uppstart efter postmaravilan.

Marafarten är ok, men alltså den där milfarten? Var köper man den?

Det är varken låren eller flåset som sätter stopp, men jag saknar fullständigt kontroll över mina kroppsdelar. Koordinationen har nått nya bottennivåer och jag saknar liksom kopplingar mellan nervtrådarna. Jag som en gång varit stjärna i aerobics-salen…

En fot framför den andra är inte så lätt som det låter när det ska gå fort också. Jag känner mig som en struts. Dags att börja öva…

Those were the days. I år är förutsättningarna annorlunda. Trailloppet struntade i etappgrejen och valde måndagen som race day. När jag ska löpvila.

Jag är på plats för att vinka av mannen och dottern. Ser de där trail-löparna. Med nummerlappar, vätskevästar och ladd i ögonen. Ser skyltar mot start, och känner vibbarna. Högsta gradens självplågeri.

Själv har jag en karta med en femkilometers runda som jag ska promenera. Jag har långa tights, långärmad tröja och vindjacka. För att inte frysa där jag strosar omkring.

Skogen är fantastisk. Som värsta fina trollskog. Jag sätter mig ner för en photoshoot mitt i mossan. Jag har all tid i världen. Men det är något i det gröna som är oemotståndligt.  Att inte ta tillvara på tillfället att få tassa fram lite lätt i mossan vore nästan tjänstefel. Jag provar. Bara några steg.

Att säga lätta steg vore att ljuga men det känns helt ok. Så när som på vintermunderingen. Bara nybörjare springer i jacka vid 20 grader. Riktiga löpare har kortkort. En kille från trail-loppet passerar i 180 och ropar BRA JOBBAT där jag lufsar fram. Alltså hallå! Jag kan också springa på riktigt. Jag är bara lite återhållsam efter ÅTTIO kilometer i förrgår. Vill jag säga. Fast han kunde nog inte bry sig mindre.

Lufsar vidare. Struntar i de riktiga löparna. Njuter av att jag ens kan springa två dagar efter värsta långpannan. Tack kroppen.

Nu semestrar vi vidare på Österlen. Letar efter bästa maten, godaste cappuccinon och försöker övertala tonårsbarn om att man kan spela minigolf fast man är över 12. Jag har ju en revansch att ta…

Söndag kväll. Sitter på tåget hem, fullspäckad med löparinspo. Har precis tillbringat en timme i vårsolen, i löparkläder, utan att springa.  Peppen är brutal, liksom abstinensen i löparbenen.

Egentligen vill jag smyga ut direkt när jag kommer hem, innan någon ens hinner se mig. Gömma väskan bakom brevlådan och sticka iväg. Skylla på att tåget är sent, och sedan hävda att svetten i min panna bara är min nya glansiga och ytterst trendriktiga ansiktskräm…

Inser att det finns risk att jag blir avslöjad och väljer att ansluta till familjebestyren. Inkasserar ett par pluspoäng i tvättstugan, men blir inte av med myrorna i brallan. Försöker med alla medel hitta en lucka men det är tjockt. Inser att jag får hålla mig i skinnet och laddar för den kommande löparveckan, taggad till tänderna. Kan man ställa väckarklockan på 05.00?

Så slår det mig att jag ska springa 47 km på lördag. Att jag kanske inte borde lyda kroppens sprattiga önskemål om att springa hela tiden, varje dag och lite extra på lunchen.

Och att denna löpvila sammanfaller med en hel-ledig torsdag, en ännu ledigare fredag, och påskvibbar i luften. Dagar då förnuftet säger att jag borde ägna mig åt nagelklippning och yoga, snarare än ett långpass till månen och tillbaka.  På lördag leker jag av mig, men sen: en jätteledig söndag och en helt blank måndag. Körsbärsträd i blomning. Och Sveriges tröttaste ben.

Vem lägger ett lopp på påsklördag som liksom drabbar hela påskhelgen. Och vem är så dum så hon anmäler sig?

Det här är kanske den påskhelgen då jag ska får ordning i trädgården, köpa nytt kök, shoppa en vårjacka och hinna ikapp med bokföringen? Hur påsk-roligt låter inte det? Men jag ska njuta på lördag!

Jag försöker tänka positivt. På dagens runda behöver jag inte:

• ställa klockan för att komma ut innan det blir för varmt
• tvinga ut en morgontrött Fredrik i rädsla för att springa själv
• ta med mig vattenflaskor
• smörja solkräm
• få svidande svett i ögonen
• fundera på vad som är fram och bak på Lion’s head

Gott så.  Och sen glömmer vi snällt att:

• det tar en kvart att hitta vintertightsen
• vintertights är oskönt
• det är mörkt innan jag hinner ut. Måste ju liksom packa upp först…
• det inte finns någon nygjord äggröra som väntar när jag kommer hem
• iphone stänger av sig av köldchock
• det är sludd, is, modd och snö.
• icebugs må ha jordens bäst grepp, men de är inte de har passform som ett plåtskjul!
• snorproduktionen ökar med femhundra procent i kyla
• jag känner mig osportig i vinterkläder. Det går så trögt…

Som ni förstår. Jag är hemma. Nu slipper ni soliga bilder i linne.

Fast det var faktiskt rätt skönt… Mer mössa åt folket!

Idag är det benen som styr mig. Jag har egentligen inte tid till några längre utsvävningar men varje gång jag försöker vända hemåt väljer benen en extrakrok. Varje gång hjärnan börjar fantisera om gröten som väntar, fantiserar benen om var soluppgången ser finast ut. Och oftast är det inte i riktning hemåt…

I varenda vägskäl väljer benen håll baserat på känsla, snarare än distans. Grus framför asfalt. Kävlingeå framför bebyggelse. Sol framför skugga. Men tillslut måste hjärnan sätta ner foten. Jag har ju en tid att passa. Och en gröt som ska hinna sväljas innan yogaklassen på gymmet. Hade det inte varit för den hade nog benen sprungit fortfarande…

Vi tar bilen till Saxtorp. Vänsterbenet vill ha skog och nya barfota-trailskorna ska få fortsätta sin inskolning. Skogen är liten men stigarna oändliga. De tar liksom inte slut och i gyttret av stigar är det helt omöjligt att hitta.  Fredrik har tagit med karta och passar på att öva sina orienteringskunskaper. Själv ligger jag två steg bakom, blint stirrandes på hans röda skor.

Halvvägs in i passet frågar han om jag har det långtråkigt där bak, men det går ingen nöd på mig. Tvärtom njuter jag av att få värsta skogsrundan serverad utan att behöva tänka. Jag bara följer John. Eller hans röda skor.

Men även John kan trassla till det. Med ett par kilometer kvar är vi plötslig instängda i en kohage med befarade elstängsel runt om. Vi försöker ta oss till en väg men bromsas av björnbärssnåren Allan som river hål på byxor och ben. Till sist ser vi oss tvungna att korsa tomtmark. Blundar, håller för öronen och hoppas att ingen kommer utrusande med kvasten i högsta hugg.

Att följa John är 95% avkloppling och 5% spänning.

Sista två kilometerna sker i barfotaskorna. Det var längesen jag ägde ett par sockiplast men jag tror fasen de kändes så här! Fjäderlätt!

För att inte bli allt för avis läser jag min race report från förra året och återupplever varje sten och rot. Fnissar förtjust åt min supersnygga egendesignade nummerlapp och undrar om någon lyckas bräcka den i år.

Ovanstående rader är så mycket löpning denna blogg bjuder på idag. I övrigt äter jag mest. Sympati-kolhydratladdade mig igenom Matnatten i Lund igår.  Ett klippkort. Tio restauranger. Tio smakprov. Minst 5 riktiga höjdare och några lite mer mediokra, men ett supertrevligt sätt att upptäcka stans restauranger. Bäst mat och upplevelse fick vi på Vendels, Stadsparkscaféet och Toyo.

Nyhet på armen, Garmin FR 630. Same same fast ändå inte. Efter första rundan kan jag konstatera:

1. Den påstår att två varv på St Hans backar, plus tre gånger i den långlånglånga backen motsvarar 84 höjdmeter.
2. Den påstår att det är 43 dagar kvar till Helsingborg marathon.

Vet inte vilket som är värst:  Att ha sprungit backintervaller utan att få det bekräftat,  eller att tiden går så rysligt fort att jag inte kommer hinna få till farten till maran i år heller….

Efter två etapper är jag ganska säker på att ta hem totalsegern, men då har jag inte räknat med att springa så mycket fel. Börjar misströsta någonstans på andra varvet och inser att det förmodligen är kört. Blir lite arg på hela situationen och men masar mig i mål ändå. Som tur var väger min tidsmarginal från första två etapperna upp felspringningen. Jag tar hem totalsegern och vinner en fantastisk korg med produkter från Österlen.

Att tävla tre kvällar i rad har varit grymt roligt. Tre helt olika banor med olika utmaningar. Några sanslöst kuperade, andra offroad. Ibland skog och ibland hav.  Ibland välmarkerat, ibland not so much.

Roligast av allt är att man träffat samma människor kväll efter kväll. Lärt känna varandras styrkor och svagheter och stannat kvar och småsnackat efteråt.

Jag kommer lätt göra om det här nästa år. Kombinationen med boende på Vita Stenen har varit helt outstanding. Varje kväll efter en snabb dusch har vi njutit av deras fantastiska middagar. Allt från tupp till pilgrimsmusslor, sparrissoppa och musslor har vi fått serverat under våra dagar här, alltid tillagat med finess och hjärta! 

Maten lämnar inget övrigt att önska men vad gäller loppet hade jag kunnat tänka mig några fler snitslar till nästa år…