Jag har laddat ner banan i klockan men har också en backup-karta i handen. För att jag vet att klockan har svårt att hänga med i svängarna i skogen. Dessutom är det bra att veta vilken av de redan befintliga lederna som banan går på. På så vis behöver jag inte hålla koll på varenda sväng, utan bara NÄR banan sedan avviker.

Banan startar vid Trädhuset i Hovdala. Hela stället kryllar av glassreklam och jag har redan målbilden klar. Jag ska överleva rundan och sen slå mig ner på en bänk och äta glass. Ett lysande upplägg. Men jag är ärligt och uppriktigt lite nervös. Jag har hört ryktas om branter så branta att det finns rep att hålla sig i. Och så rötterna och stenarna som alltid är jobbiga för den asfaltlöpare som tycker gruset i Pildammsparken är själva definitionen på trail….

Anyway. Det är dags att börja röra på påkarna. Banan börjar på smal stig nerför. Inte min paradgren. Hade jag befunnit mig i loppet hade folk sprungit över mig här. Men jag känner området och vet att om jag bara överlever den här stappliga nerfärden så väntar ett långt parti med grusväg och fin snirklig terräng.

Det är underbart när grusvägen tar vid. Jag ägnar de lättsprungna kilometrarna till att ladda mentalt för backarna i Tormestorp. Speciellt den med det beryktade repet. Kommer jag ens att ta mig upp?.

Jag har tagit mig upp på den här höjden från annat håll tidigare och den här vägen känns faktiskt lite snällare, repet till trots. Banan har avvikit från ordinarie leder och jag är nervös att jag ska komma vilse, men loppets markeringar visar vägen med all tydlighet. Jag kommer faktiskt bara fel två gånger på hela rundan, och det är inga stora vilsespring. Gott så.

Jag passerar en mast innan det är dags att rulla neråt. Om uppförsbacken var brant så har nerförsbacken betydligt snällare lutning. Det går faktiskt ganska fint att rulla ner.

Vid 13 kilometer är det skyltat för utsikt. Tror nog ingen i loppet tog sig tiden till att kika, men jag tävlar ju inte så jag passar på att klättra upp och slänga i mig ett par Jollos. Det var dagens bästa beslut, för snart ska banans mest utmanande del visa sig.

Utmanande för humöret that is. Det är varken brant eller stökigt underlag. Det är övervuxen stig. Banan har avvikit från den blå leden, bytt vanlig stig med en ”stig” som går lite närmare ån. Den idén var kanske god i mars innan det började växa. Nu slåss jag med tistlar, nässlor och meterhögt gräs. Det svider på benen och jag tappar humöret för första och enda gången idag.

Jag är på väg mot Hovdala slott nu. Och efter träskmarken är det underbart att komma ut på grusväg och en jättelång gräslöpning innan jag svänger ner mot slottet. Här utanför står fåren och betar och det är ungefär den enda publik jag har idag. De ser dock måttligt intresserade ut och tjoar inte nämnvärt när jag passerar.

Hittills har banan mest gått på Höjdarnas Höjdarled men efter att ha passerat slottet är det Jakten på Gullspira som banan i huvudsak går på. Och jag vet att den är mycket snällare. Känns gott nu, med 20 kilometer i benen.

Backarna är färre och stigarna lite snällare. Utmaningen denna sista del är främst spängerna som jag håller på ramla av mest hela tiden. Det är som om hela kroppen styr höger och jag får springa med armarna rakt ut i sidled för att hålla balansen. Har sällan känt mig så mycket som ett flygplan som just där.

Strax efter 25 kilometer tar stigarna slut och jag kommer ut på asfalt. Ja, du hörde rätt. Asfalt. Och eftersom jag är lite feg i terrängen och håller tillbaka känns det underbart att få sträcka ut benen lite. Jag känner mig distansen till trots riktigt pigg!

Det kunde ha varit en enda lång räserväg till målet men såklart ska vi ner för en grusväg först. Bara för att få en lång uppförsbacke på gräs som avslutning på kalaset. Men alltså, det gör inget. Jag känner mig pepp. Bring it bara liksom.

I mitten av backen säger klockan att banan är slutförd men så är det såklart inte. Han jag snott filen av har dolt sista 200 meterna, och jag får frilansa lite. Ja det krävdes ingen större hjärnkapacitet för det eftersom det bara var precis rakt fram. På vägen dyker Fredrik upp, men här kan jag inte stanna. Nu har jag bara lite nerför kvar och världens gladaste ben.

Han får snällt komma efter. Och som den tankeläsare han är har han såklart glass med. Slutet gott allting gott. Ja, början och mitten var fint det med. Allt utom tistlarna var faktiskt världsklass.

Trail Genom Skåne. TGS. Dagens tips för dig som gillar trail. Finns som 10 km, 35 och 60 också. Fast 25 (som blev 27) kändes väldans lagom!

Vi startar med en löptur längs havet norrut. Springer på delar av min favorit-Skåneled mot Helsingborg, men viker av när vi kommer till Sundvik. Några svänger direkt höger uppför backen medan jag och Andreas antar utmaningen att först svänga vänster ner till botten av backen och sen få en superlång brant backe upp. Najs. Vi slutar prata rätt fort…

Som vanligt är det sjukligt vackert i de här krokarna. Vi får 12 fina kilometer innan det är dags för bad och energipåfyllning! Malin har tagit med sig grymmaste mackorna och får en liten paus innan nästa aktivitet: paddlingen!

Mätta i magen löser vi ut vår paddlingsutrustning och hoppar i flytvästarna. Är lite kall efter doppet men västen värmer fint. Det är mulet och grått och jag tänker att det är bra för allas säkerhet att det inte är så många barn i vattnet. Att paddla rakt fram är nämligen inte min paradgren….

Fredrik och Andreas försvinner snabbt i fjärran i sina kajaker. Malin och jag cruisar runt på våra sup:ar i ett mer moderat tempo. Det går jättefint. För vi har medvind…

När vi kommit ganska långt ut inser jag att jag driver i sidled om jag inte håller tempot uppe med paddlingen. Det är inte läge att stå och smådrömma alltså, om man inte vill hamna i Helsingborg…

Jag paddlar och paddlar men kommer ingen vart. De andra sitter i sina kajaker och guppar i väntan på att jag ska komma ifatt. De får vänta länge! Man ska ju inte stressa på semestern!

När vi tagit oss in till land är kaffesuget stort och det enda som hade toppat upplevelsen hade varit en Fogarollivagn vid strandkanten.

Har ni semester kvar är det här mitt varmaste tips!  Annars finns det ju faktiskt både kvällar och helger!

Kommer hem från Brantevik strax efter 17. Värmen slår mot mig när jag kliver av tåget. Det är en sån där magisk kväll som inte växer på träd. Folk kommer hänga på uteserveringar, äta glass i solnedgång, träffa vänner.

Fredrik är kvar i Sportstugan så jag är all alone. Har dessutom vickat bort mina pass på gymmet och därmed helt ledig. Att tillbringa denna magiska kväll ensam i soffan känns tragiskt. Slöseri på sommarkväll.

Borde fråga om någon vill hitta på nått men kommer inte på vem. Men så vet jag ju ett säkert kort: Gerillan har ju social-löpning på tisdagar. De där myspassen jag aldrig kan vara med på för att de alltid krockar med mina pass på gymmet. Men nu har jag ju som bekant vickat bort dem…

20 km i benen och en heldag på utflykt. Hungrig. Hinner jag ladda om?

Sveper min bästa bråttom-som-tusan-rätt: pasta och varmrökt lax. Tio minuter att koka pastan, sen klart. Hinner leta fram ett par ännu osvettiga träningskläder djupt ner i lådan och ger mig iväg.

Benen känns inte ens trötta. Solen skiner och det är ett stort gäng som samlats. Minglar runt 10 kilometer i sommarkvällen innan det är dags att ta sig hemåt. Sällskapskontot påfyllt, sommarkvällen utnyttjad. Totalt 32 kilometer i benen idag och nu känns hallgolvet som ett gjutet alternativ till sommarkvällen.

Men alltså.  Om inte alla vänner sprang, hade ju faktiskt en glass i solnedgången varit lite mindre smutstvättsframkallande!

Annika hämtar upp mig i Simrishamn dit jag har tagit tåget i arla morgonstund. Vi lämnar av väskor hos Cecilia och ger oss av på en runda som börjar med motvind och uppför. Kroppen känns som en tröskmaskin med punktering, men sällskapet är fint.

Älskar fälten runtomkring och sedan något år tillbaka kan jag faktiskt skillnaden på havre, vete, korn och råg. Annika visar oss hällristningar och vi ser både en sol och ett skepp. Efter 13 kilometer tar vi fikastopp på ett mysigt café i Skillinge. Låter solen värma upp oss ännu lite till. Vi vet att det är ett kallt dopp som väntar i slutet av rundan, så lika bra att ha ångan riktigt uppe.

Springer på de mysigaste stigarna längs havet, genom en skånsk djungel och ut på andra sidan. Den här vägen är inte längre del av Skåneleden, men den som vet om den får en sjutusen gånger finare upplevelse än den som tar cykelvägen som numera är Skåneleden.

Stoppar klockan på dryga 20 km hemma hos Cecilia, hämtar handduk och tar oss tillbaka till klipporna vi precis passerat. Det du det ska ske. Det coolaste doppet i mannaminne.  I de galnaste vågorna. Bara att ta sig till stegen är ett äventyr. Med risk för att stå på öronen och slå ihjäl mig tassar jag fram till stegen som leder mig ner. Blir översköljd innan jag ens hinner komma ner. Skrattar som ett barn på tivoli. Det här är SÅ roligt.

Tar oss tillbaka till Cecila för lunch. Den är såklart förberedd och klar innan jag ens fått på torra kläder. Cecilia är verkligen en exemplarisk värd. Alla borde känna en Cecilia. Det är en lyx!

Efter lunchen sitter vi kvar och snackar ett tag innan det är dags att bege sig hem. Till skillnad från förra veckan går tåget enligt plan.

Jag kommer hem klockan 17:00 efter en fantastiskt dag. Med semesterminnen att spara och komma tillbaka till.

Det är en ljuvlig sommarkväll. Jag är ensam hemma. Jag har vikat bort mina pass på gymmet.  Det känns sorgligt at slösa en sån här kväll i soffan…  *TO BE CONTINUED*

Vi startar klockan 12. Av den enkla anledningen att glassbarer tydligen öppnar då. Det är helt orimlig tid för den med inbyggd mat- och sovklocka. Mitt i lunchen alltså, hur ska det ens gå?

Sticker hemifrån lite tidigare. För att lura min inre Skalman och dessutom få lite uppvärmning på köpet. Solen lyser med sin frånvaro och en negativt lagd person längs min väg konstaterar att sommaren är slut! Han skulle bara veta vilken sommarfest jag är på väg till!

Konceptet är enkelt: 3 x 5 km löpning med glassvila mellan varje. Ett bättre sorts intervallupplägg!

Första stoppet är på Lilla Glassfabriken där det ryktas att Malmös bästa chokladglass finns. Jag tar såklart en sån och blir inte missnöjd! Nytankade med glasspower ger vi oss vidare mot Limhamn Glassmejeri.

Vägen dit blir dramatisk med ett insektsbett som svullnar, men inget stoppar riktiga glasslöpare. Vi fortsätter.

Vid det andra stoppet kör jag en klassiker. Hasselnöt. Den smaken som typ alltid är godast. Till sista stoppet på Smak i Västra Hamnen har jag lovat att utmana mig. Vara lite crazy. Men det är då. Nu kör jag safe.

Camilla med insektsbettet är plötsligt försvunnen och viss oro utbryter innan vi återfinner henne. Hon har inte dött getingdöden utan bara tagit en avstickare till apoteket. Gänget komplett. 5 kilometer rakt fram på asfalt till sista stoppet.

Vissa säger att det är tråkigt med asfalt och rakt fram. De har inte fattat nått. I medvind dessutom. Blir inte bättre. Laddar för sista stoppet och bad efter. Men det är visst bara jag som drömmer om det sista…

Jag vågar mig på en strut på vår sista anhalt. Nu när det inte ska springas mer. Fyller struten med äppelpajglass som sitter som en smäck i magen. Vi har ett långt stopp, njuter av glassen, men det blåser i Västra Hamnen idag. Folk tar på sig jackor, får gåshud på benen och jag börjar inse att jag inte kommer få med mig något sällskap i plurret. Men det finns ju fler dagar.

Nu är rundan slut. Men de flesta av oss bor ju inte i Västra Hamnen…  Det blir en kollektiv nerjogg där vi släpper av folk längs vägen. Jag tar en liten omväg för att fixa till siffrorna och när jag nästan är hemma kommer solen fram. Och med 27 kilometer i benen känns de faktiskt otippat studsiga. Ringer Fredrik som tagit cykeln hem och föreslår en tur till Ribban för bad. Jag ber honom ta med vatten på cykeln och springer vidare.

Stänger klockan på 30 kilometer. Med tre glassar i magen. Flyter som en kork. En grym dag med världens bästa gäng!

Tack alla glass-lovers som hängde med. Tack Jonas för bra banläggning!  Och vi höll ju farten helt ok. Bara en tillsägelse….

Det här får vi göra om!

Vad jag glömde tänka på var att kolla vindriktningen. Och Fredriks fysiska förmåga i 27 grader. Att jag inte tänkte på att ta med spännremmar kan jag inte ens klandra mig själv för. För hur skulle jag kunna veta att det skulle komma att behövas…. Men vi börjar från början.

Lämnar Malmö vid 10-snåret och får stanna på minst tio rödljus trots att Fredrik försäkrat mig om att det bara finns ett. På Värnhem. De andra vi passerar typ dagligen har han glömt och förträngt. Jag borde anat oråd redan här för vad 27 grader gör med en temperaturkänslig hjärna…

Anyway. När vi cyklat en bit och konstaterat motvinden, inser vi att just den här rutten vi valt är SPIKRAK västerut. Och därmed kommer vi få leva med motvinden hela vägen. Å andra sidan svalkar den lite. Vilket speciellt en av oss uppskattar.

Det går bra till energistoppet i Sjöbo. Då har vi cyklat 5,4 mil och har 3 kvar till lunch. Vi är ute på öppna fält och det finns ingen skugga. Varmt och skönt alltså. För den frusne. Den andre är inte lika entusiastisk. Han börjar klaga på illamående och när han stannar för att hälla en flaska vatten över sig vinglar han till. Han försäkrar att det är för att han klev i en grop, men det känns ändå lite läskigt. Eftersom det inte finns någon skugga att ta skydd av vill han ändå fortsätta framåt. Jag med mina BREDA axlar ska ta vinden och han lägger sig på rulle. Men trots att jag trampar typ baklänges blir det lucka.  Han vill gå in i sin bubbla och jag cyklar fram och tillbaka för att inte tråkas ut.

När vi når St Olof blir det ett första stopp på ICA. Fredrik behöver panikhandla för att överleva eventuell väntan på lunchen. Och han handlar till mig också…

Till sig själv: Piggelin, Coca Cola, chips, och lakrits.
Till mig: en ask läkerol

Jag vet inte hur han tänkte där, men jag tackar för min kalorilösa återhämtningsmat och hoppas på fler kalorier i lunchen. Kanske lite dricka också…

Trädgården på Byvägen är fantastisk och lämpar sig utmärkt för cykelstopp. Men ärligt tycker jag kvalitet på mat och kaffe dalat. Kaffet ser så fult ut att jag inte ens köper en. Och maten är en pizzabuffé där man själv klipper sina bitar och därmed fingrar på alla pizzor som ligger framme. Hygieniskt not so much…

Anyway. Maten fyller sin funktion och vi kan tuta vidare mot Simrishamn. Det är 7 km till en T-korsning och vi bestämmer att jag kan köra före och vänta in honom där. Efter 84 km söndagscykling blir jag pepp på att ta i lite och piskar i gång benen. Pulsen går upp, jag känner mig stark. Men helt i onödan. Efter fem kilometer inser jag att jag glömt starta klockan och av all ansträningning finns inga bevis. Onödigt…

På Ola Ols i Simrishamn är utflykten slut. Vi får varsin glass, den ena så stor att inte ens Fredrik orkar äta upp den. Trampar ner till havet och doppar fötterna. Fredrik doppar mer än så i sitt desperata försök att kyla ner sig. Och där någonstans tar det slut på det roliga. Tågen hem är inställda.

Det ska gå en ersättningsbuss om 8 minuter och vi slänger oss på cyklarna mot stationen. Joggar i trappor i cykelskor, och bara den som någon gång ägt ett par cykelskor vet hur lätt det är. Hinner till perrongen men det hjälper inte. Bussen har cykelställ men inga remmar att spänna fast cykeln med. Det ska man ha med sig själv. Även om man trodde att man skulle åka tåg!  Vi får se bussen åka iväg, helt utan oss och våra cyklar. Fredrik som trots sin överhettade hjärna är den mer handlingskraftiga av oss, cyklar till mackan och shoppar loss på ett par remmar. Jag sitter på en bänk och scrollar instagram och börjar känna den första hungern komma krypande….

Vi kommer med bussen en halvtimme senare. Den ska gå till Lund och resten får bara lösa sig. Cyklarna på plats där bak och vi kliver på. I en buss utan luftkonditionering. En på gränsen till värmeslag och en håller på svälta ihjäl.

Då vet vi inte att det ska kliva på en miljon människor som besökt Tosselilla Sommarland och därefter minst lika många från Sjöbo marknad. (Bland annat en man i hel flamingodräkt och en men kungakrona. Men det är ju inte relevant för historien!)

Det blir en springtur i cykelskor även på Lund C, i en sån racerfart att vi faktiskt hinner med det tåg som ska gå på direkten. Vi kommer till Malmö C. Sen har någon släppt ut en ballong i tunneln till den station vi ska av på. Ballongincident heter det i Skånetrafikens app och alla tåg inställda.  Det blir ytterligare 2 kilometer ofrivillig cykling som faktiskt går överförväntan. Både för den värmekänsliga som återuppstått på det iskalla tåget, och den som faktiskt redan svultit ihjäl.

Lärdom till nästa år.  Ta med spännremmar! Överallt.

För det är något speciellt med känslan i mål. Och kanske är det just den som gör att jag anmäler mig om och om igen. 3,5 timmes arbete för den skönaste förvirringen och tröttheten. Värt ändå.

När jag fått min medalj börjar i sedvanlig ordning mitt mingelparty. Jag vill prata med alla. De jag känner men lika mycket de jag inte känner. Funktionärerna, massagekillen, den fd arbetskollegans man, alla får sin dos av min snacksalighet. Föga vet jag att någon står och väntar på mig, jag är i min bubbla. Och där kommer jag att stanna länge.

Ett marathon tär mer på mitt huvud än på min kropp. Jag kan sätta mig ner smärtfritt och till och med resa mig upp. Med undantag för den där krampen i diafragman när jag råkar böja mig fram. Därför kan jag aldrig ta av skorna inom 2 timmar efter ett lopp. Inte utan hjälp. Men huvudet alltså. Där inne har hamnat en skön gröt av härliga känslor. Och en stor portion tröghet. Jag är dum men glad.

Inser att det är energi som krävs men det finns inget i världen jag är sugen på. Utom jordgubbar, men det finns inte här. Jag köper en portion mat från foodtrucken i området men det enda som går ner är tomaterna som ligger överst. Och en yttepytteliten bit bröd. Allt annat växer i munnen. Fredrik får förbarma sig och äta upp. Väntar lite och inväntar en aptit som aldrig kommer. Samtidigt som halten hjärnceller sjunker i takt med tiden.

Jag är fnittrig på gränsen till onykter trots att det starkaste jag druckit är Umara sportdryck. Men det är en balans på blodsockerkurvan och minsta motgång kan vara ödesdiger. Som att qr-koden till resultatlistan står på nummerlappen som jag knölat ihop och lagt i något av väskans alla fack. Omöjlig att hitta.

Vi hänger i området ett bra tag. Jag lyckas sent om sider samla kraft till att byta om innan det är dags för glass. Glass känns lättsmält och kallt. Det ska nog gå.

I kön hamnar vi bakom en pappa med fyra döttrar. De pratar, fnissar, skrattar, springer omkring och är så där härligt all over the place som bara barn kan vara. De är imponerade över min medalj och frågar hur långt ett marathon är.

Och jag ska välja smaker. Och storlek på struten. Ett beslut större än hela finanspolitiken. Jag får min glass och går ut. Varpå Fredrik säger till fyrabarnspappan att det förmodligen är lättare att hålla reda på fyra barn, än en fru som precis sprungit marathon… Var var nu bilen igen?

Glassen gör susen, och ett uns av smarthet återfås. Men mest är jag fnittrig, lycklig på gränsen till speedad.

Och eftersom jag vill fortsätta befinna mig just där ägnar jag resten av dagen att scrolla instagram och Strava. För att få bekräftelsebehovet tillfredställt och för att läsa läsa om alla andras upplevelser. Att plocka upp svettiga träningskläder, laga middag eller packa inför Umeåresan ingår inte i mina arbetsuppgifter. Inte idag. Efter ett marathon är man befriad från allt. Sånna är reglerna…

Jag kan inte sova. Det snurrar i huvudet. Somnar till men vaknar ett par timmar senare. Och så fortsätter det hela natten.

Klockan 05:38 är natten slut. Jag är toktrött men kan inte sova mer. Går upp. Och inser att det är nu jag ska plocka upp svettiga träningskläder, tömma diskmaskinen och packa till Umeå. Men, det går ju inte. Känner mig nästan bakis.

Att springa marathon är det lätta. Efteråt är ett enda kaos av lycka, trötthet, dumhet, pirr i magen, och bakfylla och en aning post-lopp-blues. Men jag älskar varenda sekund av det.

Två månader till Helsingborg!

Jag anmäler mig till Båstad marathon 10 dagar innan start. Med en gnagande känsla av att det nog är en dålig idé. Höger hälsena och  höft har strejkat en aning senaste veckan och marathon lär inte göra stordåd i läkning. Dessutom utlovas backar som ju bekant alltid är jobbigt, men allra jobbigast att starta ett marathon med samt kröna kilometer 31-32 med. En dålig idé alltså. Därför struntar jag i det där med uppladdning…

Jag sover för lite hela veckan. Dricker som vanligt alldeles för lite vatten, panikmasserar inte vaderna och knarkar varker magnesium eller rödbetsjuice. Det närmaste uppladdning jag kommer är en uppladdningsglass för att fira min semester. Men jag spelar ruskigt peppig musik i bilen på vägen upp…

Jag har inget negativt att säga om loppet i övrigt, men mängden toaletter lämnar lite att önska. Jag köar till EN toalett i ett omklädningsrum vilket tar sin tid. För nästa omgång (ja, jag gör många varv) hittar jag ytterligare tre toaletter, men det där med uppvärmning hinns inte med. Skitsamma, jag har ju 42 km på mig att bli varm…

Två minuter till start och jag har ingen plan. Ska jag upplevelsespringa, ta en massa fina kort, njuta av naturen och käka våfflor vid kilometer 35? Ska jag springa i 5:30-fart och se det som ett bra långpass? Ska jag springa tillsammans med någon och springa bort alla kilometer utan att märka det? Det enda jag nog är lite säker på är våfflorna…

Starten går. Jag springer lugnt och sparar krafter för backen som enligt säkra källor ska dyka upp vid kilometer två. Då kommer en tjej och springer om mig, alldeles tokanfådd. Hinner tänka att ”det där kommer aldrig att gå” innan hon försvinner i fjärran. Så kommer lutningen och det lutar. I FYRA kilometer lutar det. Sänker farten. Tar man slut här blir resten en tråkig upplevelse.

När backen är slut kommer motvinden som efterrätt. Och precis som vanligt är motvinden sju resor värre för mig än backen. En backe har ett slut. Du ser det och vet vart du ska. Vind tar aldrig slut. Och varför ligger alla bredaxlade killar på kö BAKOM mig? Gissar att det är mer för min klockrena pejsing än för mina breda axlar!

Vid kilometer 14 hör jag fjäderlätta steg komma upp bakom mig. Det är tjejen i den gula tröjan. Hon springer så lätt men andas mer än mig. Ska jag hålla undan här? Eller låta henne springa om. Ökar lite. Min andning är lugn. Hennes är högre. Jag tänker att det borde gå, men det gör det inte. Inte nu. Efter västskan lämnar hon. Med besked. Men det tar inte slut där.

Det blåser hela vägen till Torekov och sen är det skönt att äntligen få byta färdriktning! Vinden i ryggen är balsam för själen. Stegen är lätta, nu är de bara halva kvar. Men vi ska visst genom en kohage.

Blir insläppt genom en grind men orkar inte titta på korna. Jag har fullt upp med gräset, gruset och eländet som plötsligt hamnat under mina fötter. Låter farten gå ner, orkar inte kriga. Ja, faktiskt pyser hela rejs-feelingen långsamt ur min kropp. Varför inte bara jogga i mål? Så får det nog bli. Ska bara över det där sista berget också…

Ett berg i medvind är bättre än ett berg i motvind och jag tänker att halvmaralöparna fått den glassigaste halvan. Den här backen tär inte alls lika mycket som den förra. Dessutom har de placerat fotografer på de två toppar vi ska upp på. Då kan man ju inte säcka ihop hur som helst. Och framför allt, det är ljuvaste asfalt under mina fötter. Race is on.

Skulle ljuga om jag sa att det inte kändes nått. Fötterna smygkrampar lite och behöver springa med spretande tår. Nerförsbacken som följer är för brant för att vara kul. Det är tungt att bromsa. Längtar ner på havsnivå. Ner till våfflorna. Som jag nog egentligen redan bestämt mig för att inte ödsla tid på. Man kan ju göra egna hemma!

Fredrik har cyklat omkring längs banan och när jag når våffelstationen vid kilometer 35 säger han åt mig att stanna för en bild, vilket får en arg stockholmsbilist att muttra. Orka stressa på en lördag liksom. Sju kilometer kvar. Jag känner traktorna vakna. Det går inte världsfort men jag känner mig stark och pigg. Tuffar på men längtar efter mål. Det är superfint längs havet. På en lättsprungen grusgång. Jag har kommit ikapp svansen på halvmaran och tankar energi från alla jag springer om. Och dom är många. Men så tamejtusan…

Framför mig ser jag tjejen med gula tröjan. Hon som varit utom synhåll i minst 20 kilometer. Hon ser lite trött ut. Och jag är absolut ingen tävlingsmänniska men….

Fredrik har lärt mig att springa om i hög hastighet. För att ge en känsla av hopplöshet hos den som blir omsprungen. Så jag gasar. Springer om. Lämnar lucka.

Sista biten mot målet delar vi med allehanda lördagsflanörer. Det blir en del tvärstopp och turer ut på gräset för att komma fram, men jag har bara målportalen i sikte.

Kliver över mållinjen på 3:34:49 och är toknöjd. Inga förberedelser, två galna berg och ingen plan. Har jag sagt att jag älskar marathon?  Men kanske ännu mer känslan efter marathon. Den kommer att föräras ett helt inlägg, för jag fattar att ni inte orkar läsa längre nu!

Temat för bilden ska vara något som varit aktuellt under året, en ny träningsform jag fastnat för, en resa jag gjort, en ny plats vi bosatt oss på, en ny studsmatta på tomten….  Därför har vi sett bilder i huvudstående från året jag gick min yogalärarutbildning. Bilder med skidor och pannband från året jag gjorde Vasaloppet, på cykel från året jag gjorde Cykelvasan. Jag har hoppat studsmatta, klättrat över en gärdsgård, blickat ut över höga kusten och Öresundsbron. Till och med svingat en kettlebell och skickat i väg löpare på Stävie Frontyard.

2026 har jag idétorka. Jag har inte börjat med någon spännande sport, inte hittat någon ny hobby. Men jag har börjat jobba i Danmark två dagar i veckan, och Köpenhamn är coolt. Jag tänker ta med klänningen för en snajsig bild med danskt motiv, men glömmer den hemma. Och med tanke på de 34 graderna som helgen bjuder på är jag nog mest glad att jag slipper korva ner mig i den.

Tillbaka i Sverige och behöver tänka om. Vi ska till sportstugan och får väl hitta ett motiv där. Glömmer klänningen igen, och inser att det här inlägget kommer komma en dag sent, från Malmö.

2026 är också året då det börjar gå att göra hyfsade bilder med AI. Utan sex fingrar. Så jag kommer undan. Låter AI flytta mig hela vägen utanför mitt kontor i Köpenhamn. Förövrigt världens coolaste kontor.

Jag blir 10 meter lång men klänningen passar ändå. Det ni! Men jag känner inte riktigt igen mina tänder…