Piggelina

Race report: Malmö Marathon 2026

2026-10-03T19:32:56Z

Så glad att bästa Malmö förärats ett sånt här fint lopp. Idag var det fest från start till mål. Och 6 timmar efter målgång har jag återhämtat tillräckligt med krafter för att orka ta mig upp från golvet och författa dagens race report. Here goes…

Det är en lyx att bo tio minuter från starten. Man slipper tänka ut strategier för bajamajaköandet och kan glida in till startområdet men bara precis så mycket tid tillgodo att man hinner slänga in väskan och ta några uppvärmande steg. Det blir i ärlighetens namn inte så många, det är roligare att mingla omkring på den lilla tid jag har.

Kommer till startfållan och placerar mig helt random mellan 3:15-ballongen och 4:15- ballongen. Ballongerna däremellan är inte på plats men hoppas att de ska hinna dyka upp innan starten. Planen är klar. Köra med 3:30 till halva och sedan utvärdera om det finns mer krut. Om jag inte redan tappat dem vid det laget vill säga.

Med några minuter till start infinner sig ”mina” ballonger. Killarna jag ska hänga med i minst 21 kilometer. Eller kanske bara två…

Jag är van vid peppiga pejsers som drar igång publiken. De här två är säkert jättetrevliga men pratar mest med varandra. De är så inne i samtalet om den utbildning de läser att jag undrar om de egentligen har koll på klockan. De har de såklart men ändå, men när jag vet allt om just den utbildningen bestämmer jag mig för att lämna gruppen. Bara litegrann…

Hinner inte så långt innan bästa Charlotta dyker upp. Vi hade jordens upplevelse ihop förra året och drömmen hade varit en favorit-i-repris. Men det känns som hon har snabbare ben idag. Jag tänker att jag får hålla ut till slutet av Ribban där jag tror svärföräldrarna ska stå med kameran redo. Men det blir tre fail av tre.

Charlotta behöver knyta skorna och faller bakom. Och svärisarna har dragit vidare till nästa utpost. Ok, två fail. Av två.

Förra året hade jag två förbättringspunkter i min feedback till loppet. Det ena var förvarningar 200 meter innan vätskan. Det andra var bananer i mål. När jag efter 4 kilmeteter ser skylten som säger ”Vätska 200 meter” blir jag glad i själen. Hinner fiska upp en salttablett i god tid och blir inte överrumplad och nära att missa vätskan som förra året. Älska lopp som lyssnar på feedback!

Det är ingen vind i Malmö idag. Hur ofta händer det? Vattnet ligger spegelblankt och det är så galet fint längs vägen runt Ön och hela vägen ner till Sibbarp. Publiken visar lite blandad energi. På vissa ställen grymt pepp och men också de som bara står och hänger, i väntan på just deras löpare. Älskar de som hejar ohämmat. På allt som rör sig. De som skriker ens namn och säger att man ser pigg ut. De får ljuga hur bäst de vill, jag blir glad i själen. Blir glad över alla barn med sina små händer som samlar high fives. Jag ber om ursäkt om jag missade någon, jag ville verkligen hajfajva alla. Blir glad över alla skyltar med fyndiga texter och älskar när jag får skratta en stund.

Foto: @gabs_running24

Vi har vänt i Sibbarp och är tillbaka samma väg. Hejar på folket som ligger lite bakom och börjar längta till halvmaramarkeringen. Jag springer fortare än planen, fullt medveten om att jag kan få äta upp det. När som helst. Men benen är fortsatt pigga men nu vill jag in i city, möta mer folk.

Banan är omdragen i år och vi snurrar runt Slottsparken både yttervarv och innervarv. Och här finns alla jag känner. Jag dras med i den galna energin och blir helt andfådd på kuppen. Är det så här publiktätt resten av banan kommer jag gå in i väggen innan kilometer 30. Stay calm.

Strax innan 28 kilometer har jag min enda dipp. Där i Pildammsparken hittar jag svärisarna och blir glad. Hittar även en gel som funkar som värsta dunderhonungen. Dippen blir kortvarig och snart är jag på banan igen. In i city via Triangeln och Gustav. Över sjukaste gatustenarna som får fötterna att skrika. Förbi uteserveringar och sedan över Malmös rödaste broar. Och en turkos. Sedan en stund har jag börjat räkna ner i form av Onsdagskoko. En onsdags-koko är 7 km och går i ungefär den här farten. Nu är det mindre än en kvar och det borde gå. Ska bara runda ett snurrande torn först. Och springa en stund åt fel håll innan vi äntligen får vända i en rikting som leder mot mål.

När det är två kilometer kvar kommer en kille upp vid min sida. Han låter som han håller på dö. Han skriker och stånkar och säger att han vill under 3:30. Jag säger att han nog kan chilla lite då, vi har uppskattningsvis 7 minuter till godo. Men han fortsätter skrika och springer vidare….

När jag äntligen når Ribban vet jag att det bara är rakt fram kvar. Platt fin asfalt. Just där står hejarklacken hejarklacken och jag får gåshud. Det är så himla fint med marathon ändå. Jag har ingen spurt. Det har jag aldrig. Men jag matar på. Steg för steg mot portalen som kommer allt närmare.

Får min medalj. Men ingen banan. Den åt halvmaralöparna upp. Men det gör inget. För precis allt annat var perfekt.

3:22:59 och min tredje bästa maratontid någonsin. På mitt 26:e marathonlopp.

TACK Malmö marathon! Det här var kul!

Find the right people

2026-09-27T20:18:59Z

Ett inlägg mitt bland alla race reports. En loppfri rapport från en helt fantastisk dag med hungriga vänner. Vi snackar Bun Run. Kanelbullelöpning. En hel vecka före Kanelbullens dag men precis lika kul för det!

Malmö rymmer de roligaste av människor. De som springer av precis alla anledningar. De som springer runt midsommarstänger, i jakt på julgranar, i form av elefanter, för fika, för kaffe, för glass. Och jag är så in i bängen glad att vi flyttade hit och hamnade mitt i denna gemenskap av skojiga löpare. Och om det nu finns en fikasektion har jag råkat hamna precis där.

Det började med semmelöpning i vintras. 3 x 5 kilometer med semmelvila. Ett fantastiskt koncept, som gick alldeles perfekt att modifiera efter säsong. Sommaren rymde två glasslöpningar och så här i kanelbulletider kunde man ju inte precis låta bli en kanelbullelöpning.

Vi fick tulla på datumet eftersom Kanelbullens dag råkar infinna sig dagen efter Malmö Marathon, men det gick precis lika bra för det.

Vi startar vid Stadsbiblioteket och har vårt första delmål på DEG. Min klocka har kajkat ut och visar istället för rutten en miljon parkeringsplatser. Men i vanlig ordning är vi två som har banan. Jonas får hålla ställningarna tills jag kan starta om klockan vid första stoppet. Det gör han bra och vi kommer fram enligt plan. Väljer kanelbullen med minst pärlsocker. Pärlsocker är ofog, men i övrigt är bullen jättegod. Den ska komma att bli min favorit även om den samlade opinionen har en annan bulle på förstaplatsen.

Startar om klockan och får tillbaka rutten. Parkeringsplatserna försvinner, och lika bra det. Har inte jättenytta av sånna just idag. Nu gäller det att skaka ner bullen fort, bara fem kilometer till nästa. Det går så där. Men ändå, en bulle går alltid ner. Det sägs väl att efterrättsmagen alltid har plats?

Det är nära att vi missar själva bullstoppet. Banan är feldragen. Vi håller på att hamna i förskingrigen men ALLA vet med bestämdhet var bageriet ligger så det går ingen nöd. Bagaren och Bonden är vårt andra stopp. Jag ser mandlar på toppen och blir lycklig.

Mandlar kan aldrig bli fel. Godare än pärlsocker. Bullen är god men inte en klassisk kanelbulle. Den landar fint i magen oavsett. Nu är det bara finalsträckan kvar. Den som ska ta oss till Örum, via Malmös rödaste bro. Men tji fick jag.

Banan är dragen över bron och direkt tillbaka igen. Av misstag. Något som ibland bara händer när man ritar rundor. I min värld måste man ändå följa banan. Det behöver man tydligen inte i andras världar så jag får snällt ge mig…. Men ingen kan vara bitter. Det vankas ju kanelbulle! Vi får en hel påse med oss ut och kalasar med getingarna över denna dagens sista bulle. Och det här är bullen som vinner när hela gänget fått säga sitt. Vi sitter ute i solen och vore det inte för den miljoner sekundmetrarna som råder hade man nästan kunnat tro att det var sommar.

Nästa gång the fikacrew ska på äventyr är det december. Malmös bästa lussebulle ska koras. Och vi sitter förmodligen inte ute. Men hjärterum och stjärterum, svettiga fikafriends på café. Längtar redan!

Race report: WRRC Copenhagen 2026 (Köpenhamn halvmarathon)

2026-09-20T15:39:46Z

Loppen duggar tätt och det är helt omöjligt att återhämta mig och tagga till på samma gång. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av halvmaran i Köpenhamn. För en vecka sen kände jag mig stark och drömde om 1:35-ballonger. Senaste dagarna har betong flyttat in i mina ben och jag överväger en njutrunda i maklig takt. Dagen får avgöra.

Kommer till Malmö C innan tuppen för att mötas av inställda tåg. Det är ett försenat banarbete som dragit ut på tiden och ställt till det. Tydligen har löpare fått panik och Skånetrafiken uppmuntrat folk att ta andra färdmedel. Jag är för trött för att märka kaoset. Hittar ett försenat tåg från tidigare på morgonen som går i precis samma tid som mitt skulle ha gått. Maria ansluter från Kävlinge och vi glider över bron med sittplats på ett inte alls särskilt fullt tåg.

Vi är på plats i god tid. Hinner tre (!) varv i bajamajakön och har ändå tid att provgå vägen till startfållan. Allt under kontroll.

Tror jag.

När det väl har blivit skarpt läge och tid att gå till starten har eliten startat och det är omöjligt att ta sig fram på den markerade vägen. Vi är ett gäng med orangea nummerlappar som irrar omkring i panik innan vi hittar en farbror som kan visa vägen. Ser 1:35-ballongerna direkt. De som är lite för snabba för mig, men som man kanske hade kunnat dra nytta av en bit. Ställer mig bredvid. Sen är de borta. Försvunna eller bara uppätna. De finns inte. Tänker att de är bakom. Att de inte gått när fältet började röra sig framåt. Stannar till för att vänta in. Sen ser jag dem plötsligt 50 meter framför. Ger upp. Jag får försöka klara mig själv.

Tiden i fållan är evighetslång och helt utan musik och pepp. Jag kommer på mig själv med att gäspa. Tycka det är tråkigt. Tappa fokus och bli hungrig. Vi går fram i sakta mak. Klockan skriker att den ska stänga av sig om trettio sekunder. TIden går… Och än ser jag ingen portal.

Men nu hör jag i alla fall lite peppig dansk musik. Vaknar ur min dvala. Försöker komma ihåg vad de sjunger för att ha låten till mitt instagram-inlägg. Men man glömmer så fort…

Så börjar folk springa. Jag har inte hört någon nedräkning. Inget pangpang. Har vi börjat? Eller är det en jogg till startportalen? Så kliver jag över startmattan och inser att det är dags att veva igång benen.

Vevar i gång dem i panik och går i rena förskräckelsen ut i en helt okontrollerad fart. Lugn och fin nu Anna, lugn och fin.

Jag var rädd för igenkorkade gator, men jag springer fritt från start. Inte en människa som stör min framfart. Förrän någonstans vid kilometer 6-10 då det plötsligt fyller på. Vet inte var alla människor kommer ifrån men ser det som en chans att få sänka farten lite. Det där med halvmarathon är liksom obekvämt på ett annat sätt än marathon. Skönt att få chilla lite och kunna skylla på någon annan….

Efter 8 kilometer blir jag stressad av mina kilometertider och bestämmer mig för att inte titta mer. Nu är det bara känsla framåt.

Det blåser en hel del och oftast är vi förskonade, men det finns sträckor där det friskar i och min fart tar stopp. Jag lovar mig själv att jag inte ska gnälla på vinden om inte Andreas Almgren gör det, och vad jag har sett har han inte knorrat. Men vem skulle knorra efter ett VM-guld liksom? Det blåste alltså. Men jag gnäller inte. Inte alls.

Det är mycket musik och publik längs banan och partyt är grymt. Passerar allén av danska flaggor som brukar ge gåshud men just idag gör den faktiskt inte det. Det är helt tyst och öde.

Lite action blir det dock på de ställen ”allmänheten” väljer att korsa banan. Med lådcyklar, barnvagnar och allhanda fordon. Någon håller på springa ner en barnvagn och fräser till varpå mamman fräser tillbaka. På danska. Jag förstår inte vad som sägs men hon låter inte glad. Men hon kanske kunde tänkt ut att det inte var jättesmart…

Tuffar på i en fart jag inte vet mot ett resultat jag inte har en aning om. På målportalen står klocktiden som är någonstans efter lunch, men jag vet ju inte när jag startade och skulle ändå inte ha någon hjärnkapacitet kvar att räkna.

Går i mål och blir fotad för första och enda gången idag. Alla kameragubbar längs banan har gått mig obemärkta förbi och jag gläds åt att i alla fall inte behöva lägga pengar på några race-foton.

Jag får min coola medalj, en flaska vatten och en banan. Lönen för 96 minuters hårt arbete. Men inte nog med det. Nån stjäl min vattenflaska medan jag är på bajamajan.

Törstig som ett troll irrar jag omkring i den giganstiska ”Runners Area” på jakt efter någon jag känner igen. Men nålar och höstackar alltså. Det är helt omöjligt att hitta någon. Misströstar en aning när Maria dyker upp från ingenstans. Så mycket roligare med någon att dela upplevelsen med ju! Hinner precis handla en macka innan himlen öppnar sig och vi och halva Köpenhamn tar skydd i ett väskinlämningstält. Hjärterum och Stjärterum i sin finaste form.

1.35:58 blev tiden. Egentligen ointressant, men jag skriver ut den eftersom jag alltid googlar mig själv när jag behöver veta vad jag gjorde förra gången….

Tack för festen Köpenhamn! Nu med alla lotterier vet man aldrig när vi ses igen.

Näst på tur: Malmö marathon om två veckor. Men låt mig tänka på något annat för en stund…

Race report: Helsingborg marathon 2026

2026-09-06T04:25:00Z

För tolfte gången. Helsingborg marathon. Loppet som ligger mig så himla varmt om hjärtat. Och som levererar VARJE gång.

Jag har planen klar, jag ska starta med 3:30- ballongerna och låta det bära eller brista. Det var två år sedan jag var under 3:30, och efter 7 månader av skada har det tagit ett år att återfå känslan för löpningen. Återfå någon form av form. Jag vill under nu och jag tänker chansa. Jag har ätit kilometer hela året, men inte tränat så mycket fart, och heller inte fått till de där riktigt långa passen. Oklart hur det kommer gå, men jag försöker.

Kommer som alltid sent till starten efter ett sista besök i bajamajan. Klättrar över kravallstaketet i sällsynt graciös stil och ansluter till 3:30-ballongernas fanclub. Snicksnackar med lite löparkändisar innan fyrverkeriet färgar himlen turkos och det är dags att starta maskineriet.

Jag har glömt att värma upp så det känns lite segt den första kilometern, tills smörjmedlet runnit till i lederna. Tänker att dagisbarnen vid kilometer 3 ska få liv i mig. De som är den första riktiga attraktionen varje år. Men alltså, de har fått ledigt. På en lördag! Det är tomt och öde så när som på ett par läskiga hundar på fastigheten innan. Jaja, det får väl gå…

Vi har sidvind/medvind och kilometrarna tickar på. Snart är vi i Råå och vi blir välkomnade av en dam som säger just ”Välkomna till Råå”. Man tackar man tackar.

Helsingborg bjuder på ovanligt mycket vind idag och pejsern håller sina kilometertider oavsett. Det gör att det växelvis är väldigt lätt och sen plötsligt aningens för jobbigt. Jag väljer att låta känslan styra och glider ifrån i medvinden och låter dem komma i kapp i motvinden. Att gömma sig bakom pejsern i motvinden är nämligen ingen bra idé, han har en jätteballong i år och den anfaller en när man kommer för nära. Aldrig går den sönder heller…

Publiken är som vanligt grym. Musik. Pepp. Roliga skyltar. Jag springer på små moln.

I Ramlösa brunnspark cashar jag in den sedvanliga gåshuden och snart ska jag behöva passera Jordbodalen helt utan min kollega som troget stått där varje år sedan 2017. Men i år blir jag utkonkurrerad av en ny bil och får klara mig själv. Det går bra.

Genom Fredriksdal pratar jag med en tjej som gör sin allra första mara. Blir avis på allt hon kommer att få uppleva för första gången. De är något magiskt med det. Att inte veta. Men hon är stark som ett troll. Jag hängde inte med 3:30-ballonger första gången det begav sig, så mycket vet jag.

Hälften passerad. Två platser på banan erbjuder mötande löpartrafik. Superkul att se vilka som är framför och bakom. Peppa varandra och skrika ohämmat så det hörs till andra sidan.

När vi passerar 32 känner jag att jag får en lucka bakåt till ballongen, och den här gången saktar jag inte ner. Jag låter benen gå och ser var det leder mig. Till en fin tid eller till kramp, ingen vet. Jag har nämligen börjat känna av tårna nu. Spretar febrilt för att häva krampen. En metod som jag utvecklat helt själv och som hittills alltid hållit krampen borta.

Med 3 kilometer kvar startar nerförsbackarnas nerförsbacke och jag vet att det kommer att gå vägen. Kilometrarna tickar 10-15 sekunder snabbare än vad farthållaren får springa. Gruppen kommer inte att komma ifatt. Jag kommer att gå in under 3:30. Och nu pirrar det i magen. Jag är tillbaka.

Längs målrakan är peppen helt magisk. Så många jag känner som skriker. Fredrik som skriker samtidigt som han försöker fota men inte har fullt den simultankapaciteten…

Och som omväxling har jag inte en enda gel i handen när jag närmar mig portalen. Jag kommer att ha alla möjligheter att göra en snygg målgångspose. Frågan är bara vilken.

Men jag behöver inte oroa mig. För precis bredvid mig springer en kille i klubbens stafettlag och plötsligt strömmar ytterligare tre klubbkompisar in på banan. Som fyra vilda hundar kommer de ifatt och springer om. Och skymmer hela mig och min målgång. Jag hoppas de fick en fin tid och att de springer lite långsammare nästa år!

3:26:34 blev tiden. Mitt snabbaste marathon i Helsingborg någonsin och en förstaplats i Skånska mästerskapen, K50 (en tredjeplats av K50 totalt)

Fyra sekunder snabbare än vad Strava hade förutspått. Ändå rätt pricksäkert!

Men det är nu det svåraste med ett marathon börjar.

Att ta emot vattenflaskor, bananer, apelsiner, choklad, öl, guldfilt, godis med bara två händer! Kan ingen liksom sponsra loppet med en påse? Jag fick ju tacka nej till bulle med bulle för att jag inte hade fler händer! Och missa denna helsingborgska delikatess som jag faktiskt aldrig smakat.

Snicksnackar mig fram genom målfållan, med siktet inställt på gratis massagen som erbjuds längre fram. Ska bara in på bajamajan först.

Man behöver lyfta foten lite för att komma in och just då blir jag påmind om loppet för något år sedan. Kramp i bajamaja. Det finns typ inget mer förnedrande. Att inte komma ut från en bajamaja. Med guldfilt och allt. Blir kvar i säkert 5 minuter innan jag lyckas sätta ner foten.

På den tiden har kön till massagen växt med några 100% och jag ger upp.

Masar mig ut i vimlet. Kommer ihåg Fredrik, till skillnad från förra året, och letar upp honom för en photoshoot med guldfilt. Det går så där.

Men skitsamma. Jag har bärgat min 12 medalj. Och är så in i bängen nöjd.

Tack Helsingborg marathon för det proffsigaste, snyggaste, trevligaste, mysigaste och roligaste loppet. Ni är bäst. Ses om ett år!

Sandstorm run 2026

2026-08-30T04:05:03Z

Den här race reporten får inte ens heta race report, för något race var det sannerligen inte tal om. Sandstorm run – ett fun run gone crazy. På ett skönt sätt.

Vi ska springa till platser som syns i musikvideon till låten Sandstorm. Gärna utklädda på samma tema. Vi har gjort vår research och shoppat loss på Sellpy. Jag har valt en något mindre väska än originalet för att inte få träningsvärk i biceps av själva äventyret…

Jag kör dunväst mitt i sommaren och Fredrik ska snart komma att svettas ihjäl i långbyxor, skjorta och väst. Men det får det vara värt, det är ju bara sju kilometer!

Det är party i parken långt innan loppet startar. Vi tittar på musikvideon på storbild för att få den rätta feelingen och för att få veta var vi ska stanna och ta de ikoniska bilderna. Det börjar närma sig. Men först uppvärmning. The Finnish way!

En overkligt pigg tjej på scenen kör igång i 180! Vi hoppar, sitter ner i djup knäböj, samlar mjölksyra på hög, och hoppar lite till. En chockstart, men man kan inte annat än att bli glad över hennes energi!

Starten går. Och idag ska bli dagen jag testar slow run för första gången. Det går SÅ sakta. Jag har verkligen inte bråttom men det är ju skönt om det går framåt och inte bakåt. Blir rastlös men får ingen förståelse från Fredrik, som kraftigt överhettad tycker att sakta är skönt. Han skulle bara veta hur skönt lite fartvind hade svalkat….

Vid första fotostoppet slänger jag väskan över ett staket och klättrar över. Precis som i videon fast aningens mindre spänstig…

Vi springer vidare mot Storkyrkan och den maffiga trappan upp. Check på andra fotostoppet.

Det kommer två fotostopp till innan vi är klara.

Fredrik gör sitt bästa för att få till armpendlingen man tydligen bara har när man springer med hölster…

Glider in i mål och rätt in i kön för selfies med Darude.

Om en timme ska post-run-konserten starta och vi utnyttjar tiden till att lämna området för kaffe. På Rams roasters hittar vi Helsingfors hittills bästa kaffe och laddar på med energi till partyt som väntar.

En dagfest av rang. Men nästa gång jag åker till Helsingfors blir det nog för en halvmara. Skönare att springa utan väska….

Race report: Landskrona halvmarathon 2026

2026-08-22T17:00:56Z

Fredag kväll. Hembjudna till dotterns nyblivna svärföräldrar. Vi pratar om loppet och Fredrik säger att jag säkert vinner tantklassen. Sätter press på den som tänkte slöspringa lite….

Lördag morgon. Alldeles för tidigt. För lite sömn. Tågtabellen är gles och vi är på plats hela två timmar innan start. Det blåser vindar som bara skåningar vet hur kalla de är. Svensk sommar goes Nordpolen och jag fryser in i märgen. Har alldeles för lite överdragskläder och det enda stället jag hittar värme är på är den helt oanvända bajamajan. Förlåt toakön där ute men det kan hända att jag inte stressade där inne….

Jag fryser så mycket att jag seriöst funderar på att ta första bästa tåg hem, men kommer aldrig till skott med den tanken. När vi värmer upp börjar det regna också. Misären är nära, men nu har jag ändå lite löpvärme uppe. Det ska nog gå det här. Ser att Löpning & Livet har en 1:40-pacer och tänker att det blir lagom. Låta någon annan hålla taktpinnen och bara glida med. Sen ser jag Solsidan-Linda och Hanna K. Båda K50. Och snabba. Borde jag rejsa för att leva upp till Fredriks skrytprat? Orkar inte. Jag fryser ju! Och har massa lopp i pajpen. Nej. Skärpning. 1:40-ballonger bli kanon (De har inte ens ballonger, men ni fattar…)

Startskottet går. Jag tar tre steg, ser mig omkring, men hittar inte farthållaren. Hittar inte Linda eller Hanna heller. Var blev alla av? Har jag sprungit åt fel håll? Hänger på någon annan random rygg som verkar bra. Och lika omotiverad jag var inför loppet, lika pepp känner jag mig nu. Benen går som klockor. Förmodligen för fort men jag är som jag är, sämst på att disponera. Efter ett kort varv i början ska vi två varv på en milbana, som till stor del består av grus. Ingen traillöpare i världen kommer någonsin förstå mig, men alltså, grus är SÅ mycket jobbigare än asfalt. Inget tjong i steget. Men ändå håller jag en konstigt hög fart. Är nerkylning innan start ett partytrick för pigga ben?

Allt är lugnt tills förcyklisten till milloppet passerar. Sen startar stressen. Fasen vad de öser. De första på ett smidigt sätt. Sen kommer flåsarna. De där som krigar sig fram, går på råstyrka där tekniken inte räcker. Jag känner mig som en snigel på lunchpromenad i jämförelse. Lycka är när de slutar passera och jag kan återgå till min bubbla. I bubblan mår jag bra ända till vi kommer ner till havet igen. Plötsligt slår verkligheten mig i huvudet och i gruset tillbaka mot varvning känns det som jag springer mer bakåt än framåt.

Lyckas ta mig till varvning och nu är det bara 10 kilometer kvar. Det ska nog gå det här. Jag tappar fart men känslan känns fortsatt på topp. Men det är ett par sekunder per kilometer långsammare. Vågar inte vända mig om. Har på känn att både Linda och Hanna tuggar in på mig nu. De kommer att rejsa om på sista gruset och jag kommer inte kunna sätta emot. Jag är sämst på spurt och sämst på grus. En dålig kombo.

Ingen kommer. Tar sikte på en killrygg framför och låter honom dra sista biten. Över gräset där tårna lägger in en protest och krampar. Men det är bara är ett par meter. Målet är här. Jag är i mål.

Och inom en minut även Hanna och Linda. Och då vet vi inte ännu att det är just vi som ska dela pallen i tantklass K50.

Väntan på prisutdelning är lång men vi roar oss med photoshoots och byteshandel av målgångsgodis. Byter bort mina gelegodisar mot chips och känner att det är en vinst större än själva K50-vinsten. Resten av tiden går åt att fundera ut vett & etikett på prispall. Fast jag redan varit där en gång i år lär jag mig aldrig. Är det trean först eller ettan? Ska man hälsa på varandra? Kramas? Sjunga nationalsången ska vi i alla fall inte, så mycket vet jag….

Det är många prisutdelningar innan vår och vi hinner se och lära. Jag hinner också se att jag svettats lite osnyggt på mina byxor och dessutom spillt något kletigt på min jacka. Inget går bort med målgångsvatten. Och jag hinner inte svida om. Det är nära nu och plötsligt hör jag mitt namn. Ettan först. Klättrar upp med risk för mitt liv. Prispallen är inte dimensionerad för personer med fötter större än storlek 34. Och vajar den inte lite? Ska jag ramla ner nu?

Hanna och Linda kommer upp. Någon att hålla sig i. Tar emot plaketten och gläds att stå här uppe med bästa gänget.

Jag hade med badkläder, men dagen då Nordpolen kom till Skåne var det inte läge. Det blev inte ens en målgångsglass…

Piggelina provspringer: TGS 25 (Trail genom skåne)

2026-08-08T17:31:25Z

Sedan vi hoppade av som arrangörer av TGS har loppet flyttats och sedan några år tillbaka går banan alldeles i närheten av vår Sportstuga. Jag har hittills inte lyckats hålla mig hemma när loppet går av stapeln, men efter att ha sett årets bansträckning kunde jag inte hålla mig från att testa den i efterhand. Sex dagar efter loppet hade jag dessutom hjälp av markeringar i marken som ännu inte hunnit regna bort. Lysande!

Jag har laddat ner banan i klockan men har också en backup-karta i handen. För att jag vet att klockan har svårt att hänga med i svängarna i skogen. Dessutom är det bra att veta vilken av de redan befintliga lederna som banan går på. På så vis behöver jag inte hålla koll på varenda sväng, utan bara NÄR banan sedan avviker.

Banan startar vid Trädhuset i Hovdala. Hela stället kryllar av glassreklam och jag har redan målbilden klar. Jag ska överleva rundan och sen slå mig ner på en bänk och äta glass. Ett lysande upplägg. Men jag är ärligt och uppriktigt lite nervös. Jag har hört ryktas om branter så branta att det finns rep att hålla sig i. Och så rötterna och stenarna som alltid är jobbiga för den asfaltlöpare som tycker gruset i Pildammsparken är själva definitionen på trail….

Anyway. Det är dags att börja röra på påkarna. Banan börjar på smal stig nerför. Inte min paradgren. Hade jag befunnit mig i loppet hade folk sprungit över mig här. Men jag känner området och vet att om jag bara överlever den här stappliga nerfärden så väntar ett långt parti med grusväg och fin snirklig terräng.

Det är underbart när grusvägen tar vid. Jag ägnar de lättsprungna kilometrarna till att ladda mentalt för backarna i Tormestorp. Speciellt den med det beryktade repet. Kommer jag ens att ta mig upp?.

Jag har tagit mig upp på den här höjden från annat håll tidigare och den här vägen känns faktiskt lite snällare, repet till trots. Banan har avvikit från ordinarie leder och jag är nervös att jag ska komma vilse, men loppets markeringar visar vägen med all tydlighet. Jag kommer faktiskt bara fel två gånger på hela rundan, och det är inga stora vilsespring. Gott så.

Jag passerar en mast innan det är dags att rulla neråt. Om uppförsbacken var brant så har nerförsbacken betydligt snällare lutning. Det går faktiskt ganska fint att rulla ner.

Vid 13 kilometer är det skyltat för utsikt. Tror nog ingen i loppet tog sig tiden till att kika, men jag tävlar ju inte så jag passar på att klättra upp och slänga i mig ett par Jollos. Det var dagens bästa beslut, för snart ska banans mest utmanande del visa sig.

Utmanande för humöret that is. Det är varken brant eller stökigt underlag. Det är övervuxen stig. Banan har avvikit från den blå leden, bytt vanlig stig med en ”stig” som går lite närmare ån. Den idén var kanske god i mars innan det började växa. Nu slåss jag med tistlar, nässlor och meterhögt gräs. Det svider på benen och jag tappar humöret för första och enda gången idag.

Jag är på väg mot Hovdala slott nu. Och efter träskmarken är det underbart att komma ut på grusväg och en jättelång gräslöpning innan jag svänger ner mot slottet. Här utanför står fåren och betar och det är ungefär den enda publik jag har idag. De ser dock måttligt intresserade ut och tjoar inte nämnvärt när jag passerar.

Hittills har banan mest gått på Höjdarnas Höjdarled men efter att ha passerat slottet är det Jakten på Gullspira som banan i huvudsak går på. Och jag vet att den är mycket snällare. Känns gott nu, med 20 kilometer i benen.

Backarna är färre och stigarna lite snällare. Utmaningen denna sista del är främst spängerna som jag håller på ramla av mest hela tiden. Det är som om hela kroppen styr höger och jag får springa med armarna rakt ut i sidled för att hålla balansen. Har sällan känt mig så mycket som ett flygplan som just där.

Strax efter 25 kilometer tar stigarna slut och jag kommer ut på asfalt. Ja, du hörde rätt. Asfalt. Och eftersom jag är lite feg i terrängen och håller tillbaka känns det underbart att få sträcka ut benen lite. Jag känner mig distansen till trots riktigt pigg!

Det kunde ha varit en enda lång räserväg till målet men såklart ska vi ner för en grusväg först. Bara för att få en lång uppförsbacke på gräs som avslutning på kalaset. Men alltså, det gör inget. Jag känner mig pepp. Bring it bara liksom.

I mitten av backen säger klockan att banan är slutförd men så är det såklart inte. Han jag snott filen av har dolt sista 200 meterna, och jag får frilansa lite. Ja det krävdes ingen större hjärnkapacitet för det eftersom det bara var precis rakt fram. På vägen dyker Fredrik upp, men här kan jag inte stanna. Nu har jag bara lite nerför kvar och världens gladaste ben.

Han får snällt komma efter. Och som den tankeläsare han är har han såklart glass med. Slutet gott allting gott. Ja, början och mitten var fint det med. Allt utom tistlarna var faktiskt världsklass.

Trail Genom Skåne. TGS. Dagens tips för dig som gillar trail. Finns som 10 km, 35 och 60 också. Fast 25 (som blev 27) kändes väldans lagom!

Semestertipset: kajakutflykt med löpning och bad

2026-07-26T14:00:48Z

Har sprungit förbi många Kayakomater senaste åren men aldrig testat. Så igår tog vi tjuren vid hornen. Bokade kajaker och sup:ar på Kayakomaten Lagunen och lurade med oss våra vänner Malin och Andreas på en eftermiddag i Landskrona. Vilken grej!

Vi startar med en löptur längs havet norrut. Springer på delar av min favorit-Skåneled mot Helsingborg, men viker av när vi kommer till Sundvik. Några svänger direkt höger uppför backen medan jag och Andreas antar utmaningen att först svänga vänster ner till botten av backen och sen få en superlång brant backe upp. Najs. Vi slutar prata rätt fort…

Som vanligt är det sjukligt vackert i de här krokarna. Vi får 12 fina kilometer innan det är dags för bad och energipåfyllning! Malin har tagit med sig grymmaste mackorna och får en liten paus innan nästa aktivitet: paddlingen!

Mätta i magen löser vi ut vår paddlingsutrustning och hoppar i flytvästarna. Är lite kall efter doppet men västen värmer fint. Det är mulet och grått och jag tänker att det är bra för allas säkerhet att det inte är så många barn i vattnet. Att paddla rakt fram är nämligen inte min paradgren….

Fredrik och Andreas försvinner snabbt i fjärran i sina kajaker. Malin och jag cruisar runt på våra sup:ar i ett mer moderat tempo. Det går jättefint. För vi har medvind…

När vi kommit ganska långt ut inser jag att jag driver i sidled om jag inte håller tempot uppe med paddlingen. Det är inte läge att stå och smådrömma alltså, om man inte vill hamna i Helsingborg…

Jag paddlar och paddlar men kommer ingen vart. De andra sitter i sina kajaker och guppar i väntan på att jag ska komma ifatt. De får vänta länge! Man ska ju inte stressa på semestern!

När vi tagit oss in till land är kaffesuget stort och det enda som hade toppat upplevelsen hade varit en Fogarollivagn vid strandkanten.

Har ni semester kvar är det här mitt varmaste tips! Annars finns det ju faktiskt både kvällar och helger!

Behöver nya vänner…

2026-07-22T09:48:20Z

Jag insåg en sak. Jag behöver hitta nya vänner. Sånna som inte springer…

Kommer hem från Brantevik strax efter 17. Värmen slår mot mig när jag kliver av tåget. Det är en sån där magisk kväll som inte växer på träd. Folk kommer hänga på uteserveringar, äta glass i solnedgång, träffa vänner.

Fredrik är kvar i Sportstugan så jag är all alone. Har dessutom vickat bort mina pass på gymmet och därmed helt ledig. Att tillbringa denna magiska kväll ensam i soffan känns tragiskt. Slöseri på sommarkväll.

Borde fråga om någon vill hitta på nått men kommer inte på vem. Men så vet jag ju ett säkert kort: Gerillan har ju social-löpning på tisdagar. De där myspassen jag aldrig kan vara med på för att de alltid krockar med mina pass på gymmet. Men nu har jag ju som bekant vickat bort dem…

20 km i benen och en heldag på utflykt. Hungrig. Hinner jag ladda om?

Sveper min bästa bråttom-som-tusan-rätt: pasta och varmrökt lax. Tio minuter att koka pastan, sen klart. Hinner leta fram ett par ännu osvettiga träningskläder djupt ner i lådan och ger mig iväg.

Benen känns inte ens trötta. Solen skiner och det är ett stort gäng som samlats. Minglar runt 10 kilometer i sommarkvällen innan det är dags att ta sig hemåt. Sällskapskontot påfyllt, sommarkvällen utnyttjad. Totalt 32 kilometer i benen idag och nu känns hallgolvet som ett gjutet alternativ till sommarkvällen.

Men alltså. Om inte alla vänner sprang, hade ju faktiskt en glass i solnedgången varit lite mindre smutstvättsframkallande!

Brantevik årsmodell 2026

2026-07-21T19:43:10Z

Det har blivit en liten semestertradition. Vi ses hos Cecilia i Brantevik för löpning, bad och lunch. Något år var vi helt wild & crazy och tog Båstad istället, men annars har det varit Brantevik. Att komma till Cecilia är att bli bortskämd under en hel dag. Hon fixar perfekta löprundor, friskt badvatten och ljuvliga luncher. Världsklass helt enkelt.

Annika hämtar upp mig i Simrishamn dit jag har tagit tåget i arla morgonstund. Vi lämnar av väskor hos Cecilia och ger oss av på en runda som börjar med motvind och uppför. Kroppen känns som en tröskmaskin med punktering, men sällskapet är fint.

Älskar fälten runtomkring och sedan något år tillbaka kan jag faktiskt skillnaden på havre, vete, korn och råg. Annika visar oss hällristningar och vi ser både en sol och ett skepp. Efter 13 kilometer tar vi fikastopp på ett mysigt café i Skillinge. Låter solen värma upp oss ännu lite till. Vi vet att det är ett kallt dopp som väntar i slutet av rundan, så lika bra att ha ångan riktigt uppe.

Springer på de mysigaste stigarna längs havet, genom en skånsk djungel och ut på andra sidan. Den här vägen är inte längre del av Skåneleden, men den som vet om den får en sjutusen gånger finare upplevelse än den som tar cykelvägen som numera är Skåneleden.

Stoppar klockan på dryga 20 km hemma hos Cecilia, hämtar handduk och tar oss tillbaka till klipporna vi precis passerat. Det du det ska ske. Det coolaste doppet i mannaminne. I de galnaste vågorna. Bara att ta sig till stegen är ett äventyr. Med risk för att stå på öronen och slå ihjäl mig tassar jag fram till stegen som leder mig ner. Blir översköljd innan jag ens hinner komma ner. Skrattar som ett barn på tivoli. Det här är SÅ roligt.

Tar oss tillbaka till Cecila för lunch. Den är såklart förberedd och klar innan jag ens fått på torra kläder. Cecilia är verkligen en exemplarisk värd. Alla borde känna en Cecilia. Det är en lyx!

Efter lunchen sitter vi kvar och snackar ett tag innan det är dags att bege sig hem. Till skillnad från förra veckan går tåget enligt plan.

Jag kommer hem klockan 17:00 efter en fantastiskt dag. Med semesterminnen att spara och komma tillbaka till.

Det är en ljuvlig sommarkväll. Jag är ensam hemma. Jag har vikat bort mina pass på gymmet. Det känns sorgligt at slösa en sån här kväll i soffan… *TO BE CONTINUED*