För det är något speciellt med känslan i mål. Och kanske är det just den som gör att jag anmäler mig om och om igen. 3,5 timmes arbete för den skönaste förvirringen och tröttheten. Värt ändå.

När jag fått min medalj börjar i sedvanlig ordning mitt mingelparty. Jag vill prata med alla. De jag känner men lika mycket de jag inte känner. Funktionärerna, massagekillen, den fd arbetskollegans man, alla får sin dos av min snacksalighet. Föga vet jag att någon står och väntar på mig, jag är i min bubbla. Och där kommer jag att stanna länge.

Ett marathon tär mer på mitt huvud än på min kropp. Jag kan sätta mig ner smärtfritt och till och med resa mig upp. Med undantag för den där krampen i diafragman när jag råkar böja mig fram. Därför kan jag aldrig ta av skorna inom 2 timmar efter ett lopp. Inte utan hjälp. Men huvudet alltså. Där inne har hamnat en skön gröt av härliga känslor. Och en stor portion tröghet. Jag är dum men glad.

Inser att det är energi som krävs men det finns inget i världen jag är sugen på. Utom jordgubbar, men det finns inte här. Jag köper en portion mat från foodtrucken i området men det enda som går ner är tomaterna som ligger överst. Och en yttepytteliten bit bröd. Allt annat växer i munnen. Fredrik får förbarma sig och äta upp. Väntar lite och inväntar en aptit som aldrig kommer. Samtidigt som halten hjärnceller sjunker i takt med tiden.

Jag är fnittrig på gränsen till onykter trots att det starkaste jag druckit är Umara sportdryck. Men det är en balans på blodsockerkurvan och minsta motgång kan vara ödesdiger. Som att qr-koden till resultatlistan står på nummerlappen som jag knölat ihop och lagt i något av väskans alla fack. Omöjlig att hitta.

Vi hänger i området ett bra tag. Jag lyckas sent om sider samla kraft till att byta om innan det är dags för glass. Glass känns lättsmält och kallt. Det ska nog gå.

I kön hamnar vi bakom en pappa med fyra döttrar. De pratar, fnissar, skrattar, springer omkring och är så där härligt all over the place som bara barn kan vara. De är imponerade över min medalj och frågar hur långt ett marathon är.

Och jag ska välja smaker. Och storlek på struten. Ett beslut större än hela finanspolitiken. Jag får min glass och går ut. Varpå Fredrik säger till fyrabarnspappan att det förmodligen är lättare att hålla reda på fyra barn, än en fru som precis sprungit marathon… Var var nu bilen igen?

Glassen gör susen, och ett uns av smarthet återfås. Men mest är jag fnittrig, lycklig på gränsen till speedad.

Och eftersom jag vill fortsätta befinna mig just där ägnar jag resten av dagen att scrolla instagram och Strava. För att få bekräftelsebehovet tillfredställt och för att läsa läsa om alla andras upplevelser. Att plocka upp svettiga träningskläder, laga middag eller packa inför Umeåresan ingår inte i mina arbetsuppgifter. Inte idag. Efter ett marathon är man befriad från allt. Sånna är reglerna…

Jag kan inte sova. Det snurrar i huvudet. Somnar till men vaknar ett par timmar senare. Och så fortsätter det hela natten.

Klockan 05:38 är natten slut. Jag är toktrött men kan inte sova mer. Går upp. Och inser att det är nu jag ska plocka upp svettiga träningskläder, tömma diskmaskinen och packa till Umeå. Men, det går ju inte. Känner mig nästan bakis.

Att springa marathon är det lätta. Efteråt är ett enda kaos av lycka, trötthet, dumhet, pirr i magen, och bakfylla och en aning post-lopp-blues. Men jag älskar varenda sekund av det.

Två månader till Helsingborg!

Temat för bilden ska vara något som varit aktuellt under året, en ny träningsform jag fastnat för, en resa jag gjort, en ny plats vi bosatt oss på, en ny studsmatta på tomten….  Därför har vi sett bilder i huvudstående från året jag gick min yogalärarutbildning. Bilder med skidor och pannband från året jag gjorde Vasaloppet, på cykel från året jag gjorde Cykelvasan. Jag har hoppat studsmatta, klättrat över en gärdsgård, blickat ut över höga kusten och Öresundsbron. Till och med svingat en kettlebell och skickat i väg löpare på Stävie Frontyard.

2026 har jag idétorka. Jag har inte börjat med någon spännande sport, inte hittat någon ny hobby. Men jag har börjat jobba i Danmark två dagar i veckan, och Köpenhamn är coolt. Jag tänker ta med klänningen för en snajsig bild med danskt motiv, men glömmer den hemma. Och med tanke på de 34 graderna som helgen bjuder på är jag nog mest glad att jag slipper korva ner mig i den.

Tillbaka i Sverige och behöver tänka om. Vi ska till sportstugan och får väl hitta ett motiv där. Glömmer klänningen igen, och inser att det här inlägget kommer komma en dag sent, från Malmö.

2026 är också året då det börjar gå att göra hyfsade bilder med AI. Utan sex fingrar. Så jag kommer undan. Låter AI flytta mig hela vägen utanför mitt kontor i Köpenhamn. Förövrigt världens coolaste kontor.

Jag blir 10 meter lång men klänningen passar ändå. Det ni! Men jag känner inte riktigt igen mina tänder…

Uppladdningen kan ha varit sämsta tänkbara. En heldag i city i stekande 34 grader. Uppnådda 25000 steg i Birkenstocks, med saftig blåsa på trampdynan som följd. Men det slutar inte där. Danskt studentfirande och lite senare blixtar som slog ner i grannhuset gjorde inte underverk för sömnpoängen. Men skitsamma, jag tänkte ändå bara lufsa runt. Inte utmana kroppen i trettio grader…

När vi vaknar (vilket måste betyda att vi somnat till slut trots allt) ösregnar det. Det åskar men det är längre bort nu. Vi har inga överdragskläder med oss och får snällt promenera till tåget med regnet strilande innanför kläderna. Tänker att det nog ändå är bra att bli lite nerkyld.

Har reviderat planen nu. Tänker att jag ska köra på så länge det regnar, och backa tillbaka ner värmen blir för tuff. Därför går de första kilometrarna under 4:30-fart. Man får passa på liksom, det kan ju vara slut på regnet när som helst!

Vid 5 km kommer solen och det är dags att tagga ner. Vi har ännu 1,5 km kvar till första vätskan och det börjar bli ordentligt torrt i strupen. Har nog aldrig längtat till en vätskestation så mycket sedan Broloppet förra året (då de glömt depån uppe på bron…).

Anyway. Väl där tar jag gott om tid på mig. Fyller min medhavda mugg två gånger, hinkar det i mig samt häller en bonusmugg över mig. Gott. Människa igen!

Banan startar på grus och går mestadels längs vattnet. Det är riktigt fint även om havet inte riktigt fläktar så mycket som önskat.

Kring 9-10 km delar sig banorna för de som springer 12 och de som springer 21. Och det är nu vi når den riktiga bastun. Vi springer över ett fält som är lite nersänkt. Sluttningen runt om tar all vind och plötsligt springer jag i en kokande gryta. Börjar misströsta, är det här en sån bra idé?

När vi kravlat oss upp ur grytan återfår jag mod och kickar igång traktorn. Någon säger att jag är tredje tjej och jag funderar i två hela sekunder om det är värt att börja jaga. Men eftersom jag inte sett en tjej sedan starten blir slutsatsen NEJ. De tjejerna är ju mest troligt en kvart före…

Tar mig vidare i en fart som känns ok i värmen. Har räknat ut att jag bör komma i fatt Fredrik på de sista två kilometerna, när våra banor möts. Nu blir det inte så, men det funkade i alla fall som ett delmål och något att se framemot!

Sista 500 meterna går på gräs och då tappar asfaltballerinan modet. Lyckas ändå passera någon som tappat det ännu lite till.

Snubblar över mållinjen på 1:41:11 vilket jag är supernöjd med med tanke på förutsättningarna. Av nyfikenhets skull kollar jag resultatlistan för att se hur långt jag hade upp till tjejerna före. Förvånad ser jag mitt namn överst i listan. Jag har visst gått och vunnit! Dubbelkollar minst fyra gånger, men jo, det står ju så!

Blir nervös att prisutdelningen ska ske innan Fredrik kommer i mål. Lyckas jag för en gångs skull hamna högst upp på pallen MÅSTE jag ju få det på bild! Så onödigt annars ju…

Han hinner. Jag klättrar upp. Vet inte hur det går till och hur jag ska bete mig. Men lyckas i alla fall komma både upp och ner utan kramp i benen eller andra missöden. Kommer hem med en ny härlig loppupplevelse och ett par nya snajsiga vinst-solglasögon!

Tack Copenhagen Coast run för ett superfint lopp! Och till er därhemma: se det som ett tips från coachen.

Miss Alice är det rätta namnet men 100% fler skulle fatta var jag menade om jag sa Tomatens hus. Tomatens hus är butiken över gården där man handlar tomater och delikatesser. Men äter man tomatpaj då är man på Miss Alice. För att reda ut saker och ting…

Tomatpaj är alltså målet med utflykten och det blir en del logistik för att få ihop det. Vi startar i Sportstugan och har därifrån 72 km cykel till pajen. Det är den enkla biten. Därefter återstår 11 km rak motvind till Påarp för att synka ett tåg som går en gång i timmen. Men än är man inte safe. Att komma med tåget kräver dessutom att det inte redan är en massa cyklar, barnvagnar och rollatorer på tåget. Men det är ett senare problem. Först paj:

Pajen är magisk. Den godaste pajen i hela världen. Och efter alla år och alla försök att härma fattar vi fortfarande inte hur de bär sig åt. Men kanske är det just därför den blir extra god. För att den är lite hemlig…

När vi ätit upp har vi missat vår sista avresetid för att hinna med tåget. Vi har alltså en hel timme att fördriva och gör det med bravur. I två solstolar med en glass i hand.  Man måste ju ha energi till tågresan också!  En tur på Tomatens hus hinner vi också med, vilket leder till att Fredrik ser lite gravid ut när vi cyklar till tåget. Ett par kilo potatis och en påse tomater under tröjan får lätt den effekten!

Vi kommer till tåget med perfekt marginal, och blir välkomnade ombord med cyklar och allt. BINGO! 40 minuters tågresa senare är motivationen inte  på topp för de resterande 8 kuperade kilometerna hem. Men det går. Allting går. Speciellt när man fått en helt ny målbild. Kaffe.

En typiskt bra utflykt. Copy pejsta om ni vill. Och råkar ni hamna i sportstugan så finns det kaffe…

Midsommarafton är i vanlig ordning på en fredag, vilket betyder Koko-löpning. Det är det morgonpigga gänget från Malmö Gerillalöpare som möts. Samma tid och samma plats, varje fredag, och helt oberoende av väder, lediga dagar och storhelger. 06:30 även på midsommar alltså, i ett alldeles underbart ödsligt Malmö.

Skillnaden mot en vanlig fredag är att vi dagen till ära springer Strava-art i form av en midsommarstång. Som pga lite vilsespring föräras tre ringar istället för två. Men vad fasen, the more the merrier.

Detta gäller även längden på fikat, som på lediga dagar tenderar att bli precis hur långt som helst. Idag köper vi med oss kaffet och sätter oss ute i solen. Och lämnar efter oss rumpspår på stenmuren när vi ger oss av hemåt för en 9 timmar lång paus till nästa sammankomst – Midsommar Run med 5 km löpning, bad och picknik på Ribban.

Pausen fördriver vi med midsommarlunch, chill i Folkets park och midsommarfika från bästa Deg. En perfekt återhämtning för kalaset som väntar!

Klockan 18:30 är det dags. Vi är ett helt gäng som samlas vid stranden. VIssa i midsommarklänning och andra i löparkläder, ofta i gul/blå kulör. Min klänning ligger i väskan, för såklart hör jag till gänget som vill springa. Och det ska visa sig vara årets bästa beslut. Den fem kilometer långa löpturen som väntar ska bli ett ett party jag aldrig kunnat föreställa mig!

Vi har musik med och spellistan innehåller allt från Fågelsången, Ronny & Ragge, Sommartider och Herreys. En mix som inte lämnar någon oberörd…

Vi springer längs ribban och ut på Ön. Förbi midsommarfirande svenskar vars lyckohormoner slagit i taket pga solen och de 26 graderna som vädergudarna prickat in just idag. Folk hejar, bilar tutar, ungdomar springer med. Det är ett party och vi är huvudpersonerna. Det pirrar i hela magen och jag vill aldrig att det ska ta slut.

Men allting har ett slut och just det här löpartåget har ett alldeles särskilt bra sådant. Rätt ner i havet that is. Jag tänker att det ska vara varmt eftersom jag är lätt kokt inifrån, men det är isande kallt. Och när Fredrik väljer att hoppa bomben och blöta ner hela mig är äktenskapet i fara. Speciellt som jag ägnat minst 10 sekunder åt att försöka rädda frisyren från att bli blöt…

När alla är rena och fräscha igen dukar vi upp till picknick. Det dricks vin i Maurten-flaskor och de som är riktigt modiga kan få testa starka droppar från Uganda….   Avslöjar inte vem, men efter det är det Fredrik som sitter och hickar.

Men ingen midsommar utan grodor. Kring en stång som från början mest liknade ett Jesus-kors, men som utan att jag märkte det plötsligt förvandlats till en grönskande skapelse med TVÅ ringar, är det dags att dansa loss. Grodorna är roligast. Som vanligt. Och den där stampen för att markera ordet BASFIOL….

Som en protest till alla som lägger upp promenader i Strava, klockar jag såklart ett varv runt stången och laddar upp. Hämnden är ljuvast!

Vi har råkat sätta oss bredvid en fantastiskt god morotskaka och får efterrätt på köpet, efter det att våra medhavda jordgubbar sedan länge tagit slut. I solnedgången skuttar vi sedan för att skapa den fantastiska bilden vi hört om på instagram. Oklart om vi lyckades…

Solen går ner. Mörkret lägger sig. Det har blivit dags att cykla hem. Poliserna krypkör längs Ribban och vi hoppar av. Utan lampor och med hjälmen på strosar vi hem i sommarnatten.

Bästa midsommaren of all times. Sa jag att jag älskar Malmö?

Såklart gör man som man vill men för den som vill bli lite inspirerad av sitt Strava-flöde så fullkomligt drunknar allt spännande i ren vardagstristess.

För så här: När jag scrollar mitt flöde flöde tycker jag att det är jätteinspirerande att läsa om nya intervallupplägg, få nys om fina löprundor och lopp jag inte visste att de fanns. Jag tycker om att läsa om fikarundor och se galenskaper som att någon har sprungit mitt i natten, cyklat sjukt långt eller rivit av ett Hyrox-pass innan tuppen. Jag blir inspirerad av folks framgångar och känner sympati när folk råkar bli skadade. Att någon har reggat en promenad i träningssyfte, eller en vandring, stör mig inte det minsta. Men…

Jag fattar inte varför folk reggar sin promenad till bussen. Vad kommer härnäst? Tre trappor till tvättstugan. Var 40:e minut en hel förmiddag. Promenad till kylskåpet? Gå ut med soporna?

Och nu säger vän av ordning, ”man får göra som man vill, och vill du inte se så sluta följ”.

Sant.

Men jag vill ju fortfarande se allt roligt ni gör mellan promenaderna till bussen. Kan någon skapa ett filter till mig: ”Visa ej promenader till buss”.

Det var dagens gnäll. Med glimt i ögat. Och med en liten förhoppning om att någon ska förklara vad jag har missat? Är det en utmaning någonstans? Kan man vinna en årsranson löparskor om man loggar flest minuter oavsett sort?

Vi har bjudit in till utflyktslöpning på klämdagen efter Kristihimmelsdag. Den där nya lediga dagen som många av oss fått just i år. Bättre än så här kan den väl inte användas? Målet för dagen är att ta coola rapsbilder och visa upp min favoritsträcka i lite finare väder än de två senaste gångerna det begav sig. Vädret checkar vi av direkt, det är värre med rapsen…

Från Landskrona springer vi ner till Citadellet för att sedan svänga höger på Skåneleden norrut. Vilken väg som är närmast lär jag mig aldrig, men fram kommer man alltid. På något vis. Och efter alla turer på sträckan  har man liksom sina fasta fotostopp. Det första är vid Citadellet, så även den här gången.

Idag har vi haft tur med vädergudarna. Vi har förutom strålande sol även prickat in vinden i ryggen. Jag har lovat dottern att inte ha klockbränna på hennes bröllop och sätter klockan på höger, sidan som är vänd bort från solen. Vad gör man inte för sina barn? Men alltså det skaver på den där knölen…

Första delen är som vanligt exemplariskt platt för ett gäng från Malmö. Havet är turkost och solen värmer skönt i ryggen. Vi tuffar på. Och drömmer om rapsen…

Det finns vatten  för påfyllning längs vägen och det är lyxigt att inte behöva bära omkring på vattenflaskor. Jag har bara packat med en jacka till fikat efteråt. Och några Jollos ifall energin skulle tryta.

Efter Borstahusen börjar backarna. Men utsikten varje gång man kommer upp gör det värt besväret. Det är magiskt att titta ner. På vattnet och utöver Ven och Danmark. På Ven skymtar ett rapsfält men alltså, var har vår egen raps blivit av?

Där som fälten lyste av gult förra året är allt grönt i år. Fint, men inte lika fint. Jag skymtar något gult i tjottahejti och önskar att jag hade lite bättre zoom i kameran. Hur ska jag nu flasha min rapsrunda, nästan helt i avsaknad av raps?

Vi passerar Hilleshögs fantastiska dalar, klättrar ner för en helt nyrenoverad trappa, och fashineras av de fina husen i Fortuna innan vi slutligen når Rydebäck. Vi tar sikte på det enda kaféet och en avslutande fika innan det är dags att bege sig hemåt.

Men det är något med den där rapsen som skaver. Då är det tur att en i sällskapet gillar AI.  Jag ber honom skapa vår egen rapslycka och så blir det. Men jag känner inte helt igen mig…

Har du inte testat denna sträcka än. Trots att jag alltså bloggat femtio miljoner gånger om den. Då är det verkligen dags. Men är det raps du är ute efter bör du vänta till ett annat år….

Ärligt? Som riskkonsult vet du nog redan vart den här analysen leder.
Snabb lägeskoll inför 23 maj (8 dagar kvar):

– Totalt ~80 km på 10 pass sedan nyår
– Snitt ~8 km per pass
– Mars helt blank
– Längsta pass troligen runt 10-12 km

För en halvmara brukar man rekommendera minst ett par långpass på 15-18 km i benen och månadsvolymer på 40-60 km de senaste månaderna. Du ligger en bra bit därifrån.

Men – du har ju maratonbakgrund och grundkondis från trail. Fysiologiskt tar du dig nog runt de 21 km, det blir bara segt, obekvämt och med klart högre skaderisk än önskvärt. Sannolikheten att gå i mål är hög; sannolikheten att göra det utan att straffa knän och vader är lägre.

Inte så hoppfullt alltså.  Så jag blev nyfiken och bad honom läsa in min statistik 2026…

Och svaret:

Anna ligger på en helt annan planet! 270-300 km/månad är solid maratonvolym, inte halvmaravolym. För henne är 21 km ett medellångt pass på en lördagsförmiddag. Hon kommer flyga runt banan.

Chans att klara Göteborgsvarvet: 100 %. Chans att sätta en stark tid: hög. Chans att hon märker att du inte hänger på i hennes startgrupp: ganska låg, hon är fokuserad.

Ärligt förslag: heja fram henne från banan den 23 maj istället. Knäet får återhämta sig, du slipper en dålig löparupplevelse, och Anna får bättre stöd än om du hänger fyra startgrupper bakom med spjälad gångteknik. Win-win.

Vår respektive träningsmängd finns fint sammanfattat i diagrammet ovan.  Nu kommer det inte hända att Fredrik lyssnar på Claude och ställer sig och hejar istället för att springa. Men jag laddar för en lång väntan på gräsmattan i väntan på att han ska gå i mål.  Han startar 1,5 timme efter och springer minst 30 minuter långsammare. Men målgångar brukar betyda mingelparty och som Fredrik så fint uttryckte det:

”Hur sent jag än kommer, kommer du ändå säga ÄR DU REDAN HÄR???”  För ja, jag älskar postloppsmingel. Och vill säkert stanna så länge att han både hinner komma i mål och bli uttråkad….
8 dagar till start. Ska du dit? Och vad säger AI om din träning?

I arla morgonstund får jag veta att Henrik behöver ta ett senare tåg. Det är en tårta som inte är klar och en hund som ska rastas. Jag vågar inte frångå min minutiösa plan för jag har inte lokalsinne att improvisera. Så vi bestämmer att jag ska åka och så får vi försöka hitta varandra på plats. Det ska visa sig vara lättare sagt än gjort.

Det verkar som hans ankomsttid kommer att synka med vårt andra hejarstopp och jag skickar kartnålen dit han ska ta sig. Så får jag springa själv första biten. Gott så. Men jag hade inte alla hjärnceller med mig!

Hur som haver. Jag tar mig till starten. Förvånad över hur chilla alla är. Det går löpare från Österport station med bara 20 minuter till start. Sippar take-away kaffe och verkar inte ha en tanke på hur lång en bajamajakö kan vara. Jaja, det är ju faktiskt inte mitt problem.

Ser elitens start och vänder sedan på klacken. Jag har fyra kilometer till mitt första stopp men bromsas upp av folkmassorna i Faelledsparken innan jag kan dra upp farten för att inte komma för sent. Har appen med live-uppdateringar som vägledning för att veta när min lista av löpare är på väg. Ändå är det nästan omöjligt att se folk. Det är en mörkblå massa som drar förbi, minst tio personer i bredd och jag är bortkollrad. Plötsligt ser jag i appen att nästan alla passerat utan att jag märkt det. Sen kommer Joseph. Han som har vett att bära en röd keps och en gul tröja. Jag hade sett honom från mars.  Filmar när han springer förbi och känner mig snäppet mindre misslyckad.

Dags för nästa stopp. Fikat. Det är bara ett par hundra meter dit, men kön utanför är minst lika lång. Jag får se mina drömmar om bakverk upplösas i tomma intet. Jag hinner inte, jag har en tid att passa…

Det är ca 7 km till mitt nästa stopp. Det är dit jag tror att jag har skickat Henrik, och marathonlöparna ska då ha sprungit 18 km. Ibland behöver jag korsa banan och eftersom det är helt omöjligt att hitta lucka mellan löparna får jag embrejsa min inre marathonlöpare, smyga in i startfältet, snedda över banan lite diskret och sedan hoppa ur på andra sidan. Funkar klockrent….

Jag springer lite vilse och är rädd att jag missat de snabbaste av de löpare jag valt allt följa. Men de flesta bör vara på ingång. Ringer Henrik för att höra var han är, och när han säger att eliten passerar anar jag oråd. De som passerar mig ser ut som helt vanliga motionärer. Ingen är kenyan, ingen springer i ”trosor” och ingen kickar hälen i rumpan. Det verkar lurt. När jag inte heller kan se kyrkan han pratar om, eller det jättehöga vita huset, inser vi att vi är på olika plats. Jag har skickat fel kartnål. Den till tredje stoppet…

I kaoset och alla telefonsamtal missar jag typ alla jag ska heja på. Utom Maria. Trots sitt mörkblåa linne uppenbarar hon sig plötsligt framför mig, och jag blir så glad att jag skriker öronen av hela Köpenhamn. Maria hör dock inget så jag får skrika lite till. När hon ser mig och vinkar tillbaka känner jag mig återigen lite mindre sämst!

Konfererar med Henrik. Hur ska vi hitta varandra nu. Jag säger åt honom att vänta där han är, så kommer jag om 7 kilometer. Men den lätte gick inte. Han vill röra sig mot startfältet för att hitta mig någonstans längs vägen, men jag har ju en helt annan bana. Han säger sig dessutom vara vid kilometer 30, fast hans kartnål ska vara på 28.  Så som det kan gå om man väljer att läsa på hastighetsskyltarna och inte på kilometermarkeringarna…. Anyway, jag springer vidare så ses vi förhoppningsvis nånstans innan dagen är slut.

Vid sista stoppet har jag bästa utsikten. Fältet har glesats ut och jag kommer att se ALLA oavsett tröjfärg. Om det inte vore för att de flesta redan passerat. Jag ser ett par kända ansikten och medan jag sedan försjunker i min app för att se hur långt alla kommit skriker Maria på mig. Den kan jag dock inte ta äran för själv. Icke Godkänt på sista stationen. Och var är Henrik? Han har förirrat sig iväg och vet inte var han är.  Och fortfarande läser han hastighetsskyltar och tror sig vara på kilometer 30. Skickar kartnål och efter att ha konsulterat med en handfull danskar hittar han tillbaka till kyrkan han tidigare stod vid och där jag nu lyckligtvis också befinner mig.

Jag har sprungit 17 kilometer när hela tvåmannastyrkan är samlad och nu återstår bara 5 kilometer till mål. För oss. Löparna har 14 kvar. Vi bör hinna om vi så kryper fram.

När vi kommer till målrakan är det helt omöjligt att se löparna. Det är bara en massa folk i vägen och närmast mot mål är allt avspärrat. Lite antiklimax, men vi får snällt vänta i parken medan marathonlöparna tar evighetspromenaden via medaljer, vattenflaska och banan.  De känns som nålar i höstackar men vi lyckas ändå sammastråla med både Maria, Charlotta och Joseph. Alla med rykande färska PB:n.

Det rings i klockor och glädjen hänger i hela luften. Så fantastiskt att känna pirret från tre nypersade personer samtidigt!

22 kilometer till handlingarna. Och 3 kilometer extra till kaffet eftersom det var omöjligt att få plats på metron. Ett helt okej långpass ändå!  Undrar när anmälan öppnar till nästa år?

Jag använder tre sociala medier. Facebook för att titta på gamla minnen och hitta roliga löpevenemang. Strava för min egen statistik och inspo till olika pass. Och så Instagram, för att jag typ är beroende…   Idag pratar vi Instagram och jag ska försöka bena ut varför jag finns där och vad det gör med mig?

Jag har valt att hålla mitt Instagram strikt träningsrelaterat. Visst kan en man, ett barn eller ett restaurangbesök flasha förbi någon gång men i huvudsak är det träning jag delar. För att det är där jag vill inspirera och inspireras. Och för att jag inte ser någon anledning att vara allt för privat.

Instagram tar mycket tid, och såklart måste det ge mig något för att det ska vara värt det. Samtidigt som jag är 100% medveten om de negativa aspekterna som Lindha tar upp i podden. Vi kör en klassisk plus/minus-lista!

De här galningarn hade jag inte hittat utan insta. Vilken förlust!

På pluskontot:
Löparcommunityt. Via instagram håller jag kontakt med personer jag träffar på löparresor, lopp och events. Bekantskaper som annars runnit ut i sanden, bevaras när man fortsätter följa varandra. Och även åt andra hållet. Instafriends blir på riktigt när man träffas i verkligheten sen.

Inspiration. När fantasin tryter är det underbart att hitta ett färdigt pass som någon delar. Eller inlägg från fancy lopp jag inte har koll på. Fina upplevelserundor, you name it. Instagram är en skattkista av inspiration.

Bekräftelsebehovet. Pinsammaste punkten men alltså, att se lajksen ticka in efter ett lopp är balsam för själen. Men det är väl också den punkten som riskerar att bli lite skadlig. När man börjar tänka mer på ”vad ska jag lägga upp på instagram?” än vad ska jag träna?” Och om man börjar känna press att prestera för att få likes. Jag har hamnat där, men förstår att det är lätt hänt!

So far so good. Men baksidorna. Vilka är dom? Hur påverkas jag?

Såklart får man en sned bild av verkligheten när man bara ser en yttepytteliten del av folks liv. Och gärna kombinerar man alla personers olika spännande resor, lopp och roligheter till en och samma person. Tänker att alla springer jättemycket, bakar surdegsbröd, har välstädat hemma, äter på restaurang och är framgångsrika på jobbet. Men där brukar jag se till mig själv. Vad lägger jag upp? Vad tror folk om mig? De har ingen aning om mina dammråttor, eller att det tagit 3 år att få klart en altan. Och så klart är det samma åt andra hållet. Jag känner mig rätt medveten om det. Låter mig inte stressas.

Lindha tar upp pressen att leverera. Att vara glad, peppig och positiv. Att följare förväntar sig saker av henne som blir jobbiga att leva upp till. Att känna så måste vara helt fruktansvärt och verkligen spiken i kistan för all löparglädje. När man börjar springa för någon annan och inte för sig själv, är man på hal is, vilket hon som tur var uppmärksammade och förstod själv.

Personligen har jag aldrig känt press från andra. Och aldrig brytt mig om att försöka leva upp till andras önskemål om vad jag ska dela. Tycker folk att jag är tråkig eller inte presterar så finns det massor av andra konton att följa. Jag tjänar inga pengar på mitt konto, har inget behov av en miljon följare, och föredrar helt enkelt en följarskara som accepterar mig som jag är, även om den är snäppet mindre.

Jag försöker heller inte jämföra mig med andra utan glädjas med alla oavsett nivå. Att inspireras av andra snarare än att få deras framgång att känna mig dålig. Men det finns undantag. Ibland kommer jag inte undan. Känner mig förbi-åkt och lite avis. Kanske speciellt efter alla skador, när jag hamnat back och får kämpa för resultat som tidiagare var någon slags skamgräns. Då svider det att se andra där. Där jag borde vara….. Att se någon springa i raketfarter helt utanför min världsbild är bara coolt.

Mitt instagramanvändande är högst ostrukturerat. Jag bryr mig varken om alogaritmer, att lägga upp vid rätt tidpunkt eller att posta ”rätt” innehåll. Därför blir det som det blir. Ibland får jag jättemånga likes och ibland rätt skralt. Jag försöker  välja konton som ger mig något, för att inte slösa tid på sånt som stör mig eller som jag bara scrollar förbi.

Jag ser att mitt instaanvändande ibland är osunt. Att jag lägger för mycket tid. Men jag är inte beredd att släppa det. För jag tycker det är så våldsamt trevligt med alla nya bekantskaper det ger. Alla trevliga människor jag lärt känna. Och alla äventyr jag råkat in på.

Men den dag jag känner mig stressad över vad andra gör och inte gör. Känner en press att leverera och tappar själva anledningen till att jag faktiskt springer. Då kommer jag också göra som Lindha. Att äga sin egen löpning, och springa för sin egen skull måste ändå vara prio 1.

Hur är ditt förhållande till Instagram? Blir du stressad över andras träning eller inspirerar det mest? Funderar du mycket på vad du lägger ut och hur det mottas? Vad stör dig mest i ditt flöde? Vilken typ av inlägg ger dig mest?

Lägg en rad eller två, är så nyfiken på hur just du tänker!