Jag har planen klar, jag ska starta med 3:30- ballongerna och låta det bära eller brista. Det var två år sedan jag var under 3:30, och efter 7 månader av skada har det tagit ett år att återfå känslan för löpningen. Återfå någon form av form. Jag vill under nu och jag tänker chansa. Jag har ätit kilometer hela året, men inte tränat så mycket fart, och heller inte fått till de där riktigt långa passen. Oklart hur det kommer gå, men jag försöker.

Kommer som alltid sent till starten efter ett sista besök i bajamajan. Klättrar över kravallstaketet i sällsynt graciös stil och ansluter till 3:30-ballongernas fanclub. Snicksnackar med lite löparkändisar innan fyrverkeriet färgar himlen turkos och det är dags att starta maskineriet.

Jag har glömt att värma upp så det känns lite segt den första kilometern, tills smörjmedlet runnit till i lederna. Tänker att dagisbarnen vid kilometer 3 ska få liv i mig. De som är den första riktiga attraktionen varje år. Men alltså, de har fått ledigt. På en lördag! Det är tomt och öde så när som på ett par läskiga hundar på fastigheten innan. Jaja, det får väl gå…

Vi har sidvind/medvind och kilometrarna tickar på. Snart är vi i Råå och vi blir välkomnade av en dam som säger just ”Välkomna till Råå”. Man tackar man tackar.

Helsingborg bjuder på ovanligt mycket vind idag och pejsern håller sina kilometertider oavsett. Det gör att det växelvis är väldigt lätt och sen plötsligt aningens för jobbigt. Jag väljer att låta känslan styra och glider ifrån i medvinden och låter dem komma i kapp i motvinden. Att gömma sig bakom pejsern i motvinden är nämligen ingen bra idé, han har en jätteballong i år och den anfaller en när man kommer för nära. Aldrig går den sönder heller…

Publiken är som vanligt grym. Musik. Pepp. Roliga skyltar. Jag springer på små moln.

I Ramlösa brunnspark cashar jag in den sedvanliga gåshuden och snart ska jag behöva passera Jordbodalen helt utan min kollega som troget stått där varje år sedan 2017. Men i år blir jag utkonkurrerad av en ny bil och får klara mig själv. Det går bra.

Genom Fredriksdal pratar jag med en tjej som gör sin allra första mara. Blir avis på allt hon kommer att få uppleva för första gången. De är något magiskt med det. Att inte veta. Men hon är stark som ett troll. Jag hängde inte med 3:30-ballonger första gången det begav sig, så mycket vet jag.

Hälften passerad. Två platser på banan erbjuder mötande löpartrafik. Superkul att se vilka som är framför och bakom. Peppa varandra och skrika ohämmat så det hörs till andra sidan.

När vi passerar 32 känner jag att jag får en lucka bakåt till ballongen, och den här gången saktar jag inte ner. Jag låter benen gå och ser var det leder mig. Till en fin tid eller till kramp, ingen vet. Jag har nämligen börjat känna av tårna nu. Spretar febrilt för att häva krampen. En metod som jag utvecklat helt själv och som hittills alltid hållit krampen borta.

Med 3 kilometer kvar startar nerförsbackarnas nerförsbacke och jag vet att det kommer att gå vägen. Kilometrarna tickar 10-15 sekunder snabbare än vad farthållaren får springa. Gruppen kommer inte att komma ifatt. Jag kommer att gå in under 3:30. Och nu pirrar det i magen. Jag är tillbaka.

Längs målrakan är peppen helt magisk. Så många jag känner som skriker. Fredrik som skriker samtidigt som han försöker fota men inte har fullt den simultankapaciteten…

Och som omväxling har jag inte en enda gel i handen när jag närmar mig portalen. Jag kommer att ha alla möjligheter att göra en snygg målgångspose. Frågan är bara vilken.

Men jag behöver inte oroa mig. För precis bredvid mig springer en kille i klubbens stafettlag och plötsligt strömmar ytterligare tre klubbkompisar in på banan. Som fyra vilda hundar kommer de ifatt och springer om. Och skymmer hela mig och min målgång. Jag hoppas de fick en fin tid och att de springer lite långsammare nästa år!

3:26:34 blev tiden. Mitt snabbaste marathon i Helsingborg någonsin och en förstaplats i Skånska mästerskapen, K50 (en tredjeplats av K50 totalt)

Fyra sekunder snabbare än vad Strava hade förutspått. Ändå rätt pricksäkert!

Men det är nu det svåraste med ett marathon börjar.

Att ta emot vattenflaskor, bananer, apelsiner, choklad, öl, guldfilt, godis med bara två händer! Kan ingen liksom sponsra loppet med en påse? Jag fick ju tacka nej till bulle med bulle för att jag inte hade fler händer! Och missa denna helsingborgska delikatess som jag faktiskt aldrig smakat.

Snicksnackar mig fram genom målfållan, med siktet inställt på gratis massagen som erbjuds längre fram. Ska bara in på bajamajan först.

Man behöver lyfta foten lite för att komma in och just då blir jag påmind om loppet för något år sedan. Kramp i bajamaja. Det finns typ inget mer förnedrande. Att inte komma ut från en bajamaja. Med guldfilt och allt. Blir kvar i säkert 5 minuter innan jag lyckas sätta ner foten.

På den tiden har kön till massagen växt med några 100% och jag ger upp.

Masar mig ut i vimlet. Kommer ihåg Fredrik, till skillnad från förra året, och letar upp honom för en photoshoot med guldfilt. Det går så där.

Men skitsamma. Jag har bärgat min 12 medalj. Och är så in i bängen nöjd.

Tack Helsingborg marathon för det proffsigaste, snyggaste, trevligaste, mysigaste och roligaste loppet. Ni är bäst. Ses om ett år!

Vi ska springa till platser som syns i musikvideon till låten Sandstorm. Gärna utklädda på samma tema. Vi har gjort vår research och shoppat loss på Sellpy. Jag har valt en något mindre väska än originalet för att inte få träningsvärk i biceps av själva äventyret…

Jag kör dunväst mitt i sommaren och Fredrik ska snart komma att svettas ihjäl i långbyxor, skjorta och väst. Men det får det vara värt, det är ju bara sju kilometer!

Det är party i parken långt innan loppet startar. Vi tittar på musikvideon på storbild för att få den rätta feelingen och för att få veta var vi ska stanna och ta de ikoniska bilderna. Det börjar närma sig. Men först uppvärmning. The Finnish way!

En overkligt pigg tjej på scenen kör igång i 180! Vi hoppar, sitter ner i djup knäböj, samlar mjölksyra på hög, och hoppar lite till. En chockstart, men man kan inte annat än att bli glad över hennes energi!

Starten går. Och idag ska bli dagen jag testar slow run för första gången. Det går SÅ sakta. Jag har verkligen inte bråttom men det är ju skönt om det går framåt och inte bakåt. Blir rastlös men får ingen förståelse från Fredrik, som kraftigt överhettad tycker att sakta är skönt. Han skulle bara veta hur skönt lite fartvind hade svalkat….

Vid första fotostoppet slänger jag väskan över ett staket och klättrar över. Precis som i videon fast aningens mindre spänstig…

Vi springer vidare mot Storkyrkan och den maffiga trappan upp. Check på andra fotostoppet.

Det kommer två fotostopp till innan vi är klara.

Fredrik gör sitt bästa för att få till armpendlingen man tydligen bara har när man springer med hölster…

Glider in i mål och rätt in i kön för selfies med Darude.

Om en timme ska post-run-konserten starta och vi utnyttjar tiden till att lämna området för kaffe. På Rams roasters hittar vi Helsingfors hittills bästa kaffe och laddar på med energi till partyt som väntar.

En dagfest av rang. Men nästa gång jag åker till Helsingfors blir det nog för en halvmara. Skönare att springa utan väska….

Vi startar med en löptur längs havet norrut. Springer på delar av min favorit-Skåneled mot Helsingborg, men viker av när vi kommer till Sundvik. Några svänger direkt höger uppför backen medan jag och Andreas antar utmaningen att först svänga vänster ner till botten av backen och sen få en superlång brant backe upp. Najs. Vi slutar prata rätt fort…

Som vanligt är det sjukligt vackert i de här krokarna. Vi får 12 fina kilometer innan det är dags för bad och energipåfyllning! Malin har tagit med sig grymmaste mackorna och får en liten paus innan nästa aktivitet: paddlingen!

Mätta i magen löser vi ut vår paddlingsutrustning och hoppar i flytvästarna. Är lite kall efter doppet men västen värmer fint. Det är mulet och grått och jag tänker att det är bra för allas säkerhet att det inte är så många barn i vattnet. Att paddla rakt fram är nämligen inte min paradgren….

Fredrik och Andreas försvinner snabbt i fjärran i sina kajaker. Malin och jag cruisar runt på våra sup:ar i ett mer moderat tempo. Det går jättefint. För vi har medvind…

När vi kommit ganska långt ut inser jag att jag driver i sidled om jag inte håller tempot uppe med paddlingen. Det är inte läge att stå och smådrömma alltså, om man inte vill hamna i Helsingborg…

Jag paddlar och paddlar men kommer ingen vart. De andra sitter i sina kajaker och guppar i väntan på att jag ska komma ifatt. De får vänta länge! Man ska ju inte stressa på semestern!

När vi tagit oss in till land är kaffesuget stort och det enda som hade toppat upplevelsen hade varit en Fogarollivagn vid strandkanten.

Har ni semester kvar är det här mitt varmaste tips!  Annars finns det ju faktiskt både kvällar och helger!

Kommer hem från Brantevik strax efter 17. Värmen slår mot mig när jag kliver av tåget. Det är en sån där magisk kväll som inte växer på träd. Folk kommer hänga på uteserveringar, äta glass i solnedgång, träffa vänner.

Fredrik är kvar i Sportstugan så jag är all alone. Har dessutom vickat bort mina pass på gymmet och därmed helt ledig. Att tillbringa denna magiska kväll ensam i soffan känns tragiskt. Slöseri på sommarkväll.

Borde fråga om någon vill hitta på nått men kommer inte på vem. Men så vet jag ju ett säkert kort: Gerillan har ju social-löpning på tisdagar. De där myspassen jag aldrig kan vara med på för att de alltid krockar med mina pass på gymmet. Men nu har jag ju som bekant vickat bort dem…

20 km i benen och en heldag på utflykt. Hungrig. Hinner jag ladda om?

Sveper min bästa bråttom-som-tusan-rätt: pasta och varmrökt lax. Tio minuter att koka pastan, sen klart. Hinner leta fram ett par ännu osvettiga träningskläder djupt ner i lådan och ger mig iväg.

Benen känns inte ens trötta. Solen skiner och det är ett stort gäng som samlats. Minglar runt 10 kilometer i sommarkvällen innan det är dags att ta sig hemåt. Sällskapskontot påfyllt, sommarkvällen utnyttjad. Totalt 32 kilometer i benen idag och nu känns hallgolvet som ett gjutet alternativ till sommarkvällen.

Men alltså.  Om inte alla vänner sprang, hade ju faktiskt en glass i solnedgången varit lite mindre smutstvättsframkallande!

Annika hämtar upp mig i Simrishamn dit jag har tagit tåget i arla morgonstund. Vi lämnar av väskor hos Cecilia och ger oss av på en runda som börjar med motvind och uppför. Kroppen känns som en tröskmaskin med punktering, men sällskapet är fint.

Älskar fälten runtomkring och sedan något år tillbaka kan jag faktiskt skillnaden på havre, vete, korn och råg. Annika visar oss hällristningar och vi ser både en sol och ett skepp. Efter 13 kilometer tar vi fikastopp på ett mysigt café i Skillinge. Låter solen värma upp oss ännu lite till. Vi vet att det är ett kallt dopp som väntar i slutet av rundan, så lika bra att ha ångan riktigt uppe.

Springer på de mysigaste stigarna längs havet, genom en skånsk djungel och ut på andra sidan. Den här vägen är inte längre del av Skåneleden, men den som vet om den får en sjutusen gånger finare upplevelse än den som tar cykelvägen som numera är Skåneleden.

Stoppar klockan på dryga 20 km hemma hos Cecilia, hämtar handduk och tar oss tillbaka till klipporna vi precis passerat. Det du det ska ske. Det coolaste doppet i mannaminne.  I de galnaste vågorna. Bara att ta sig till stegen är ett äventyr. Med risk för att stå på öronen och slå ihjäl mig tassar jag fram till stegen som leder mig ner. Blir översköljd innan jag ens hinner komma ner. Skrattar som ett barn på tivoli. Det här är SÅ roligt.

Tar oss tillbaka till Cecila för lunch. Den är såklart förberedd och klar innan jag ens fått på torra kläder. Cecilia är verkligen en exemplarisk värd. Alla borde känna en Cecilia. Det är en lyx!

Efter lunchen sitter vi kvar och snackar ett tag innan det är dags att bege sig hem. Till skillnad från förra veckan går tåget enligt plan.

Jag kommer hem klockan 17:00 efter en fantastiskt dag. Med semesterminnen att spara och komma tillbaka till.

Det är en ljuvlig sommarkväll. Jag är ensam hemma. Jag har vikat bort mina pass på gymmet.  Det känns sorgligt at slösa en sån här kväll i soffan…  *TO BE CONTINUED*

Vi startar klockan 12. Av den enkla anledningen att glassbarer tydligen öppnar då. Det är helt orimlig tid för den med inbyggd mat- och sovklocka. Mitt i lunchen alltså, hur ska det ens gå?

Sticker hemifrån lite tidigare. För att lura min inre Skalman och dessutom få lite uppvärmning på köpet. Solen lyser med sin frånvaro och en negativt lagd person längs min väg konstaterar att sommaren är slut! Han skulle bara veta vilken sommarfest jag är på väg till!

Konceptet är enkelt: 3 x 5 km löpning med glassvila mellan varje. Ett bättre sorts intervallupplägg!

Första stoppet är på Lilla Glassfabriken där det ryktas att Malmös bästa chokladglass finns. Jag tar såklart en sån och blir inte missnöjd! Nytankade med glasspower ger vi oss vidare mot Limhamn Glassmejeri.

Vägen dit blir dramatisk med ett insektsbett som svullnar, men inget stoppar riktiga glasslöpare. Vi fortsätter.

Vid det andra stoppet kör jag en klassiker. Hasselnöt. Den smaken som typ alltid är godast. Till sista stoppet på Smak i Västra Hamnen har jag lovat att utmana mig. Vara lite crazy. Men det är då. Nu kör jag safe.

Camilla med insektsbettet är plötsligt försvunnen och viss oro utbryter innan vi återfinner henne. Hon har inte dött getingdöden utan bara tagit en avstickare till apoteket. Gänget komplett. 5 kilometer rakt fram på asfalt till sista stoppet.

Vissa säger att det är tråkigt med asfalt och rakt fram. De har inte fattat nått. I medvind dessutom. Blir inte bättre. Laddar för sista stoppet och bad efter. Men det är visst bara jag som drömmer om det sista…

Jag vågar mig på en strut på vår sista anhalt. Nu när det inte ska springas mer. Fyller struten med äppelpajglass som sitter som en smäck i magen. Vi har ett långt stopp, njuter av glassen, men det blåser i Västra Hamnen idag. Folk tar på sig jackor, får gåshud på benen och jag börjar inse att jag inte kommer få med mig något sällskap i plurret. Men det finns ju fler dagar.

Nu är rundan slut. Men de flesta av oss bor ju inte i Västra Hamnen…  Det blir en kollektiv nerjogg där vi släpper av folk längs vägen. Jag tar en liten omväg för att fixa till siffrorna och när jag nästan är hemma kommer solen fram. Och med 27 kilometer i benen känns de faktiskt otippat studsiga. Ringer Fredrik som tagit cykeln hem och föreslår en tur till Ribban för bad. Jag ber honom ta med vatten på cykeln och springer vidare.

Stänger klockan på 30 kilometer. Med tre glassar i magen. Flyter som en kork. En grym dag med världens bästa gäng!

Tack alla glass-lovers som hängde med. Tack Jonas för bra banläggning!  Och vi höll ju farten helt ok. Bara en tillsägelse….

Det här får vi göra om!

Vad jag glömde tänka på var att kolla vindriktningen. Och Fredriks fysiska förmåga i 27 grader. Att jag inte tänkte på att ta med spännremmar kan jag inte ens klandra mig själv för. För hur skulle jag kunna veta att det skulle komma att behövas…. Men vi börjar från början.

Lämnar Malmö vid 10-snåret och får stanna på minst tio rödljus trots att Fredrik försäkrat mig om att det bara finns ett. På Värnhem. De andra vi passerar typ dagligen har han glömt och förträngt. Jag borde anat oråd redan här för vad 27 grader gör med en temperaturkänslig hjärna…

Anyway. När vi cyklat en bit och konstaterat motvinden, inser vi att just den här rutten vi valt är SPIKRAK västerut. Och därmed kommer vi få leva med motvinden hela vägen. Å andra sidan svalkar den lite. Vilket speciellt en av oss uppskattar.

Det går bra till energistoppet i Sjöbo. Då har vi cyklat 5,4 mil och har 3 kvar till lunch. Vi är ute på öppna fält och det finns ingen skugga. Varmt och skönt alltså. För den frusne. Den andre är inte lika entusiastisk. Han börjar klaga på illamående och när han stannar för att hälla en flaska vatten över sig vinglar han till. Han försäkrar att det är för att han klev i en grop, men det känns ändå lite läskigt. Eftersom det inte finns någon skugga att ta skydd av vill han ändå fortsätta framåt. Jag med mina BREDA axlar ska ta vinden och han lägger sig på rulle. Men trots att jag trampar typ baklänges blir det lucka.  Han vill gå in i sin bubbla och jag cyklar fram och tillbaka för att inte tråkas ut.

När vi når St Olof blir det ett första stopp på ICA. Fredrik behöver panikhandla för att överleva eventuell väntan på lunchen. Och han handlar till mig också…

Till sig själv: Piggelin, Coca Cola, chips, och lakrits.
Till mig: en ask läkerol

Jag vet inte hur han tänkte där, men jag tackar för min kalorilösa återhämtningsmat och hoppas på fler kalorier i lunchen. Kanske lite dricka också…

Trädgården på Byvägen är fantastisk och lämpar sig utmärkt för cykelstopp. Men ärligt tycker jag kvalitet på mat och kaffe dalat. Kaffet ser så fult ut att jag inte ens köper en. Och maten är en pizzabuffé där man själv klipper sina bitar och därmed fingrar på alla pizzor som ligger framme. Hygieniskt not so much…

Anyway. Maten fyller sin funktion och vi kan tuta vidare mot Simrishamn. Det är 7 km till en T-korsning och vi bestämmer att jag kan köra före och vänta in honom där. Efter 84 km söndagscykling blir jag pepp på att ta i lite och piskar i gång benen. Pulsen går upp, jag känner mig stark. Men helt i onödan. Efter fem kilometer inser jag att jag glömt starta klockan och av all ansträningning finns inga bevis. Onödigt…

På Ola Ols i Simrishamn är utflykten slut. Vi får varsin glass, den ena så stor att inte ens Fredrik orkar äta upp den. Trampar ner till havet och doppar fötterna. Fredrik doppar mer än så i sitt desperata försök att kyla ner sig. Och där någonstans tar det slut på det roliga. Tågen hem är inställda.

Det ska gå en ersättningsbuss om 8 minuter och vi slänger oss på cyklarna mot stationen. Joggar i trappor i cykelskor, och bara den som någon gång ägt ett par cykelskor vet hur lätt det är. Hinner till perrongen men det hjälper inte. Bussen har cykelställ men inga remmar att spänna fast cykeln med. Det ska man ha med sig själv. Även om man trodde att man skulle åka tåg!  Vi får se bussen åka iväg, helt utan oss och våra cyklar. Fredrik som trots sin överhettade hjärna är den mer handlingskraftiga av oss, cyklar till mackan och shoppar loss på ett par remmar. Jag sitter på en bänk och scrollar instagram och börjar känna den första hungern komma krypande….

Vi kommer med bussen en halvtimme senare. Den ska gå till Lund och resten får bara lösa sig. Cyklarna på plats där bak och vi kliver på. I en buss utan luftkonditionering. En på gränsen till värmeslag och en håller på svälta ihjäl.

Då vet vi inte att det ska kliva på en miljon människor som besökt Tosselilla Sommarland och därefter minst lika många från Sjöbo marknad. (Bland annat en man i hel flamingodräkt och en men kungakrona. Men det är ju inte relevant för historien!)

Det blir en springtur i cykelskor även på Lund C, i en sån racerfart att vi faktiskt hinner med det tåg som ska gå på direkten. Vi kommer till Malmö C. Sen har någon släppt ut en ballong i tunneln till den station vi ska av på. Ballongincident heter det i Skånetrafikens app och alla tåg inställda.  Det blir ytterligare 2 kilometer ofrivillig cykling som faktiskt går överförväntan. Både för den värmekänsliga som återuppstått på det iskalla tåget, och den som faktiskt redan svultit ihjäl.

Lärdom till nästa år.  Ta med spännremmar! Överallt.

För det är något speciellt med känslan i mål. Och kanske är det just den som gör att jag anmäler mig om och om igen. 3,5 timmes arbete för den skönaste förvirringen och tröttheten. Värt ändå.

När jag fått min medalj börjar i sedvanlig ordning mitt mingelparty. Jag vill prata med alla. De jag känner men lika mycket de jag inte känner. Funktionärerna, massagekillen, den fd arbetskollegans man, alla får sin dos av min snacksalighet. Föga vet jag att någon står och väntar på mig, jag är i min bubbla. Och där kommer jag att stanna länge.

Ett marathon tär mer på mitt huvud än på min kropp. Jag kan sätta mig ner smärtfritt och till och med resa mig upp. Med undantag för den där krampen i diafragman när jag råkar böja mig fram. Därför kan jag aldrig ta av skorna inom 2 timmar efter ett lopp. Inte utan hjälp. Men huvudet alltså. Där inne har hamnat en skön gröt av härliga känslor. Och en stor portion tröghet. Jag är dum men glad.

Inser att det är energi som krävs men det finns inget i världen jag är sugen på. Utom jordgubbar, men det finns inte här. Jag köper en portion mat från foodtrucken i området men det enda som går ner är tomaterna som ligger överst. Och en yttepytteliten bit bröd. Allt annat växer i munnen. Fredrik får förbarma sig och äta upp. Väntar lite och inväntar en aptit som aldrig kommer. Samtidigt som halten hjärnceller sjunker i takt med tiden.

Jag är fnittrig på gränsen till onykter trots att det starkaste jag druckit är Umara sportdryck. Men det är en balans på blodsockerkurvan och minsta motgång kan vara ödesdiger. Som att qr-koden till resultatlistan står på nummerlappen som jag knölat ihop och lagt i något av väskans alla fack. Omöjlig att hitta.

Vi hänger i området ett bra tag. Jag lyckas sent om sider samla kraft till att byta om innan det är dags för glass. Glass känns lättsmält och kallt. Det ska nog gå.

I kön hamnar vi bakom en pappa med fyra döttrar. De pratar, fnissar, skrattar, springer omkring och är så där härligt all over the place som bara barn kan vara. De är imponerade över min medalj och frågar hur långt ett marathon är.

Och jag ska välja smaker. Och storlek på struten. Ett beslut större än hela finanspolitiken. Jag får min glass och går ut. Varpå Fredrik säger till fyrabarnspappan att det förmodligen är lättare att hålla reda på fyra barn, än en fru som precis sprungit marathon… Var var nu bilen igen?

Glassen gör susen, och ett uns av smarthet återfås. Men mest är jag fnittrig, lycklig på gränsen till speedad.

Och eftersom jag vill fortsätta befinna mig just där ägnar jag resten av dagen att scrolla instagram och Strava. För att få bekräftelsebehovet tillfredställt och för att läsa läsa om alla andras upplevelser. Att plocka upp svettiga träningskläder, laga middag eller packa inför Umeåresan ingår inte i mina arbetsuppgifter. Inte idag. Efter ett marathon är man befriad från allt. Sånna är reglerna…

Jag kan inte sova. Det snurrar i huvudet. Somnar till men vaknar ett par timmar senare. Och så fortsätter det hela natten.

Klockan 05:38 är natten slut. Jag är toktrött men kan inte sova mer. Går upp. Och inser att det är nu jag ska plocka upp svettiga träningskläder, tömma diskmaskinen och packa till Umeå. Men, det går ju inte. Känner mig nästan bakis.

Att springa marathon är det lätta. Efteråt är ett enda kaos av lycka, trötthet, dumhet, pirr i magen, och bakfylla och en aning post-lopp-blues. Men jag älskar varenda sekund av det.

Två månader till Helsingborg!

Temat för bilden ska vara något som varit aktuellt under året, en ny träningsform jag fastnat för, en resa jag gjort, en ny plats vi bosatt oss på, en ny studsmatta på tomten….  Därför har vi sett bilder i huvudstående från året jag gick min yogalärarutbildning. Bilder med skidor och pannband från året jag gjorde Vasaloppet, på cykel från året jag gjorde Cykelvasan. Jag har hoppat studsmatta, klättrat över en gärdsgård, blickat ut över höga kusten och Öresundsbron. Till och med svingat en kettlebell och skickat i väg löpare på Stävie Frontyard.

2026 har jag idétorka. Jag har inte börjat med någon spännande sport, inte hittat någon ny hobby. Men jag har börjat jobba i Danmark två dagar i veckan, och Köpenhamn är coolt. Jag tänker ta med klänningen för en snajsig bild med danskt motiv, men glömmer den hemma. Och med tanke på de 34 graderna som helgen bjuder på är jag nog mest glad att jag slipper korva ner mig i den.

Tillbaka i Sverige och behöver tänka om. Vi ska till sportstugan och får väl hitta ett motiv där. Glömmer klänningen igen, och inser att det här inlägget kommer komma en dag sent, från Malmö.

2026 är också året då det börjar gå att göra hyfsade bilder med AI. Utan sex fingrar. Så jag kommer undan. Låter AI flytta mig hela vägen utanför mitt kontor i Köpenhamn. Förövrigt världens coolaste kontor.

Jag blir 10 meter lång men klänningen passar ändå. Det ni! Men jag känner inte riktigt igen mina tänder…

Uppladdningen kan ha varit sämsta tänkbara. En heldag i city i stekande 34 grader. Uppnådda 25000 steg i Birkenstocks, med saftig blåsa på trampdynan som följd. Men det slutar inte där. Danskt studentfirande och lite senare blixtar som slog ner i grannhuset gjorde inte underverk för sömnpoängen. Men skitsamma, jag tänkte ändå bara lufsa runt. Inte utmana kroppen i trettio grader…

När vi vaknar (vilket måste betyda att vi somnat till slut trots allt) ösregnar det. Det åskar men det är längre bort nu. Vi har inga överdragskläder med oss och får snällt promenera till tåget med regnet strilande innanför kläderna. Tänker att det nog ändå är bra att bli lite nerkyld.

Har reviderat planen nu. Tänker att jag ska köra på så länge det regnar, och backa tillbaka ner värmen blir för tuff. Därför går de första kilometrarna under 4:30-fart. Man får passa på liksom, det kan ju vara slut på regnet när som helst!

Vid 5 km kommer solen och det är dags att tagga ner. Vi har ännu 1,5 km kvar till första vätskan och det börjar bli ordentligt torrt i strupen. Har nog aldrig längtat till en vätskestation så mycket sedan Broloppet förra året (då de glömt depån uppe på bron…).

Anyway. Väl där tar jag gott om tid på mig. Fyller min medhavda mugg två gånger, hinkar det i mig samt häller en bonusmugg över mig. Gott. Människa igen!

Banan startar på grus och går mestadels längs vattnet. Det är riktigt fint även om havet inte riktigt fläktar så mycket som önskat.

Kring 9-10 km delar sig banorna för de som springer 12 och de som springer 21. Och det är nu vi når den riktiga bastun. Vi springer över ett fält som är lite nersänkt. Sluttningen runt om tar all vind och plötsligt springer jag i en kokande gryta. Börjar misströsta, är det här en sån bra idé?

När vi kravlat oss upp ur grytan återfår jag mod och kickar igång traktorn. Någon säger att jag är tredje tjej och jag funderar i två hela sekunder om det är värt att börja jaga. Men eftersom jag inte sett en tjej sedan starten blir slutsatsen NEJ. De tjejerna är ju mest troligt en kvart före…

Tar mig vidare i en fart som känns ok i värmen. Har räknat ut att jag bör komma i fatt Fredrik på de sista två kilometerna, när våra banor möts. Nu blir det inte så, men det funkade i alla fall som ett delmål och något att se framemot!

Sista 500 meterna går på gräs och då tappar asfaltballerinan modet. Lyckas ändå passera någon som tappat det ännu lite till.

Snubblar över mållinjen på 1:41:11 vilket jag är supernöjd med med tanke på förutsättningarna. Av nyfikenhets skull kollar jag resultatlistan för att se hur långt jag hade upp till tjejerna före. Förvånad ser jag mitt namn överst i listan. Jag har visst gått och vunnit! Dubbelkollar minst fyra gånger, men jo, det står ju så!

Blir nervös att prisutdelningen ska ske innan Fredrik kommer i mål. Lyckas jag för en gångs skull hamna högst upp på pallen MÅSTE jag ju få det på bild! Så onödigt annars ju…

Han hinner. Jag klättrar upp. Vet inte hur det går till och hur jag ska bete mig. Men lyckas i alla fall komma både upp och ner utan kramp i benen eller andra missöden. Kommer hem med en ny härlig loppupplevelse och ett par nya snajsiga vinst-solglasögon!

Tack Copenhagen Coast run för ett superfint lopp! Och till er därhemma: se det som ett tips från coachen.