Söderåsen – svårt att motstå…

Klåveröd Trail kommer bli mindre än Stävie Trail och ordnas helt ideellt. Vi snackar Söderåsen, Sportident-pinnar, toaletter i ring och utomhusduschar. Först på agendan blir att reka banan och hitta de finaste stigarna, de roligaste rötterna och den mest omväxlande banan. Kartan är utskriven, tuschpennorna uppvärmda och skorna står redo i hallen. På torsdag tar vi en första rekar-runda. Ska bli roligt att få rodda lopp igen.

13 augusti it is. Save the date.

Till skillnad från den sanna trailnörden tycker jag uppför är roligare än nerför. Speciellt om det är tekniskt. I en trixig nerförsbacke tjuter trailnörden glädjevrål och skuttar ner som ett ystert lamm på grönbete. Själv gör jag nästan i byxan, i rädsla för att slå ut alla framtänder, bryta två ben och behöva helikoptertransport hem.

Att behöva springa tre steg på asfalt är det värsta som kan hända en trailnörd. Även om asfalten i fråga går på den mest fantastiska strandpromenaden, och det bara spritter i löparbenen på en vanlig dödlig. Gänget traillöpare väljer då att gå. GÅ? När man för en gångs skull kan springa med lite flyt…  För en annan var det lite som att ha cappuccinon i handen och inte få dricka! Ni fattar känslan!

När stavarna plockades fram var jag bortom all räddning. Då kunde jag inte ens låtsas vara en riktig traillöpare längre. De såg galet proffsiga ut, som ett helt gäng Emelie Forsbergare. Med en försiktig fegis i släptåg som inte använt stavar sedan längdskidåkningen i femman. En fegis så galet impad av deras koordinationsförmåga och  lätta fötter. DET måste jag öva upp. Och sluta vara så jäkla rädd.

Så händer det. När jag känt mig långsammast i stan ett par dagar och plötsligt möter en uppförsbacke på asfalt. När jag känner att benen svarar och stegen är lätta. När jag orkar hänga på och hör att de andra flåsar mer. Då är det lätt att det bara slinker ur en. De där förbjudna orden: ”Asfalt är det bästa som finns”.

Sen får man öka tempot så att ingen slår ihjäl en…

Men frånsett att jag känt mig feg, långsam och klumpig nerför så har resan varit fantastisk. Nya übertrevliga bekantskaper, omväxlande rundor i olika miljöer och på olika underlag. En sån där 4-dagars boost som jag kommer leva länge på.

Medan jag övar upp mina nerförsskills…

Det händer aldrig på slingan i Furulund…

Den spontana blixtvisiten till Mallorca närmar sig sitt slut. Nu är det dags att åka hem och rota fram understället igen! Och ladda om för Sydkustloppet som jag tydligen ska springa på lördag. Tiden rusar och jag hänger inte riktigt med i svängarna.

Men det kommer att bli bra! Om det bara slutar snöa…

Att allting tar så lång tid beror på att vi kommer vilse hela tiden. Vi missar färgmarkeringar och följer betongklumpar i marken som senare visar sig inte alls ha med leden att göra. Vi hamnar i taggbusksnår som sätter spår i våra underben, vänder kartor fel och springer i cirklar. Att ta selfies och groupies är också en tidsödande aktivitet. Och att jämföra vem som har fulast underben. Jag ligger bra till med mitt mastodontblåmärke på knät, och rivsår all over the place…

Men det sköna är att det inte finns någon stress. Vi ska ju bara springa, äta och sova. Livet när det är som enklast!

Miljön här på Mallorca är helt magisk. Vi växlar steniga berg med pinjedoftande skog och mjuka sanddynor. Det turkosa havet lockar till bad men någonstans går gränsen för hur wild and crazy jag tillåter mig själv att vara. Det är ju faktiskt minst tio grader för kallt!

Men. Allt är inte fantastiskt. Två av sju har drabbats av magsjuka. Den ena är min roomie som bytte sängen mot toalettgolv i natt. Min egen mage är heller inte helt hundra. Den leker torktumlare och var ett mindre trevligt sällskap på dagens långtur i bergen.

I morgon hoppas jag ordningen är återställd. Då rastar vi löparbenen för sista gången på den här resan. Hittar ett glassigt café och njuter av solen. Förtränger in i det sista att det är plus 6 grader och regn som väntar bara två dagar bort…

Tänkter mig lättlöpt men det bjuds på rivstart i uppförsbacke. Till himlen typ. 8 km blir 12. Men det är inte kilometrarna som är grejen, det är höjden… Och de steniga nerförsbackarna.

En timme blir två timmar och fyrtio minuter. Utan vätska och energi.

Bland alla fantastiska vyer glömmer jag som tur var bort att tänka på mat och hinner faktiskt inte ens bli otrevlig. Liksom omöjligt i 21 grader och sol…

Dagens tur avslutas halvsvettigt på restaurang i Alcudias hamn. Och med en hunger som nu nått astronomiska höjder går till och med en paella med broskbitar, benbitar och oöppnade musslor ner.

Ja i alla fall riset. Benbitar är svårtuggade och vad gäller de oöppnade musslorna är jag inte beredd att riskera morgondagens rundor…

Idag sprang jag på Österlen. Genom fantastiska trollskogar och längs den vackra Verkeån. Dog en smula i backarna och kände lekfullhet bland prassliga löv.

Orienteringstoalett. På tjejsidan hade vi alla fall väggar mellan toalettstolarna…

Som en katt bland miljoner orienterings-hermeliner cruisade jag runt och njöt. I vaden en vag känsla men inte mer. I huvudet väcktes ett löpsug med helt orimliga proportioner.

Jag VILL springa 21 km på lördag. Det är inte förnuftigt men jag vill.

Jag VILL åka till Mallorca om två veckor. Bo i ett sagolikt mästarnasmästare-hus och knarka höjdmeter. Det är om möjligt ännu mindre förnuftigt men på något vis känns det som mitt vad-ont kommer att retirera. Inse att det inte är lönt. Att jag kommer springa bort det.

Farligt kaxigt tänkt. Garderar mig med peppar, peppar och hela köret, men jag känner mig så in i bängen hoppfull. Nykär på något vis. I löpningen och naturen.  Och i maten på Mandel & Målla.

Raw food-pizzor i 4 smaker. Bananchokladpajen hann försvinna innan jag fick upp kameran…

Rundan börjar helt fantastiskt. Ni vet sjöar, knallgröna mossbeklädda stenar. Lättsprunget underlag…

Sen övergår det där lättsprungna till spänger under vatten, lera, stenar och krav på tungan rätt i munnen. Måste vara osedvanligt seg i huvudet för det känns som en närmast oöverstiglig uppgift att ta mig fram.

Och där någonstans får jag ångest över EcoTrail Oslo. Kommer jag verkligen att överleva 45 km terränglöpning?

Ja, jag har gjort det förr. Jag vet att jag överlever. Men det är så himla jobbigt att behöva tänka på var man sätter fötterna. Idag är det värre än vanligt, och mitt i allt det vackra kommer jag på mig själv att längta efter lite vanlig hederlig asfalt…

Kommer tillbaka till sjön igen. Ångrar min syndiga asfalt-tanke. Naturen rockar ju alla dagar i veckan.

I sommar ska jag ta mig hit och då ska jag minsann SPRADA*.

Så länge nöjer jag mig med springoccino. Det bästa som finns!

*SPRADA = springa + bada. Ordet uppfunnet av bästa Ingmarie – galningen som spring-badar året om.

Verkligheten:

Ja, det var magiskt. Vackert så jag fick knottror. Norrländsk vinter mitt i Skåne. Men det fanns en sida till. Den som inte syntes på Insta. Men det är ok. I instavärlden får allt lov att vara perfekt. Som kontrast till nyheterna där allt är elände.  Vill man ha mixen får man läsa här.

Problemet stavas snö. Jag har inte en tanke på att det ska ligga så mycket snö i skogen, bara ett par mil hemifrån. Jag har därför inga Icebugs utan vanliga traildojor. Det tar typ 2 km så ligger jag där. Platt i marken. Ryggläge.

Under snön döljer sig vatten som man vanligen tar sig över via en spång. Vattnet är fruset till blankis och jag hinner inte reagera innan jag ligger där. Med en värkande armbåge och ett bultande nyckelben som inte alls osökt leder tankarna till ett annat ryggläge. Blir rädd men fortsätter när värsta smärtan lagt sig. Är glad att inte huvudet smällde i och vågar inte tänka tanken på hur mycket ett skallben tål…

När det inte är is under snön så är det frusen lera. Att inte se det ojämna underlaget är jobbigt. Man vet aldrig hur man ska parera. Hårt är det dessutom. Fotlederna jobbar för högtryck och hjärnan får ingen vila.

Någon kilometer senare är det Fredriks tur att slå i backen. Det är rumpan som tar smällen. De fyra efterföljande gångerna fördelas smärtan mellan handleder och knän. Den stackars stubben en meter ut från stigen får säkert också lite ont när en 80-kilos löpare kraschlandar på den…

Under första timmen avverkar vi åtta kilometer. ÅTTA kilometer. Förbereder mig mentalt för en heldag i skogen, men plötsligt lättar det lite. Vi kommer på en grusväg. Motorn går igång och jag njuter av att få springa utan att tänka och utan att vara rädd. Lyckan varar 4 km innan det är dags igen.  Galet halkig is. Frusen modd. Frusen lera. Dolda rötter. Och trappor in och ut ur kohagar. Av material som gjort för att halka och slå ihjäl sig. Börjar bli trött nu. Börjar hata trail. Tänker att jag ska springa BÅDE Köpenhamn och Stockholm marathon bara jag slipper åka till Oslo och springa trail.

Det är syndigt att hata trail. Naturen är mycket creddigare än en platt asfaltraka på vägen mellan Lund och Kävlinge. Men fasen vad jag älskar att springa utan att vara rädd, utan att stuka fötter, utan att riskera bakhuvudet.

En annan dag kommer jag att komma till sans. Idag är jag glad för det fantastiskt vackra vädret men hemskt mycket oglad för själva löpningen. Sanningen bakom en instagrambild.

“Löpning i sällskap på ställen du inte väljer för dina vardagsrundor. Ställen som är fantastiskt vackra men som kanske kräver lite onödigt mycket tid att ta sig till. Gärna där någon annan hittar vägen och du själv kan fokusera helt den grymma naturen (och var du sätter fötterna…). Där du springer utan att tänka på att du springer och där tiden inte är väsentlig. Gärna kryddat med gofika.”

På dagens runda fick fikat stryka på foten men i övrigt stämmer allt in på definitionen ovan. Söderåsen var täckt i löv och luften krispig. Marken mjuk som de där tjockaste mattorna i gympasalen. Stundtals tungsprunget men galet roligt. Och ljudet av de frusna löven under fötterna …lovely!

Dagens roligaste var ändå på-rumpan-åkandet ner för en lövtäckt brant. Pirr i magen på hög nivå men man åkte i alla fall mjukt.

Coolaste rutschkanan

Lyxlöpning alltså. Lägg till det ordet i er vokabulär. Och berätta gärna var du helst lyxspringer. Alla tips mottages ödmjukast och tacksammast.

 
Med lite filter kan man i alla fall låtsas att det är grönt…

Lera, rötter, stenar och miljoner tillfällen att stuka fötterna blir löprundan ett enda långt styrkepass för fotlederna. Och samtidigt träning i att behålla fokus och koncentration. Börjar du fundera på söndagsmiddag är det liksom kört. Då ligger du raklång på en blöt och såphal spång. Älska skogen!  

Skåneled – trygghet för en vilsespringare!

   Nu börjar vi närma oss den bruna sanningen…

 
Alltså jag är sämst i hela världen på att ta selfies. Finns det kurser för sånt?

Från eftermiddagens Afrobrasilanska dans finns inga bilder. Undrar varför…