Det går alldeles utmärkt att träna två…

Jag klandrar ingen, jag gör så själv ibland. För ensam med en instruktör, känns det inte lite krystat?

Och jo. Jag hade kanske inte velat dansa zumba ensam med en instruktör. Spinning hade nog inte heller varit jätteskoj. Men cirkelträning funkar utmärkt. Speciellt om instruktören är med och svettas själv, då känns det inte krystat alls.

Idag var det dags. En ensam tjej dyker upp. Hon berättar att hon kollat bokningarna och funderat på att avboka för att ingen annan bokat sig. Sen ändrade hon sig med motiveringen att andra inte ska styra hur hon tränar och när. Att hon vill träna på den tid som passar bäst på hennes tisdag oavsett vad andra prioriterar sådär på morgonkvisten.

Klokt tycker jag. Superklokt. Låt ingen annan styra din träning liksom!

Själv fick jag en ordentlig genomkörare på arbetstid. Tidseffektivt som attan när fritiden är knapp. Dessutom är det nyttigt att smaka sin egen medicin i bland och inte fastna bakom tidtagaruret!

En bra start på dagen alltså. Nu kavlar jag ärmar, vässar mina tecknings-skills och ritar upp ett startområde på kartong. Förmodligen det mest o-skalenliga startområdet någonsin. Och jag har ju inte precis hjälp av mina skakiga armar…

För nu är karusellen igång. Knappt hade jag hoppat ur pyjamasen innan första leveransen knackade på dörren. Nu har jag Oatly havredryck över hela garageuppfarten, samtidigt som viktig funktionär har dragit sig ur och Skånska Dagbladet vill fota mig i löparkläder om en halvtimme.

Med den där hälsenan som inte vill springa…

Den här veckan kommer dottern gnälla över en frånvarande mamma. Blogginläggen kommer att vara ostrukturerade och korta. Jag kommer inte hinna läsa era bloggar i samma utsträckning som vanligt och missa hälften av allt spännande ni har för er. Huset kommer att förfalla (ja diskbänken ser redan ut som i en knarkarkvart) och träningen kommer att bli eftersatt.

Matplaneringen har gjorts med nytt fokus: ”mat på fem minuter” och jag laddar mentalt för att överleva på mat utan kärlek.  Dessutom samlar jag tålamod för att svara på frågor från folk som inte orkar googla, typ: när går tåget till Kävlinge?  Vilken buss går till nummerlappsutdelningen? Hur blir vädret på söndag?

Och mitt i all stressen älskar jag det! Att anordna något som glädjer så många. Att gå all in under 7 dagar och casha in belöningen på söndag eftermiddag: ryggläge och sondmatning med semlor. Att high fajva med Sarah och ge oss själva en klapp på axeln. Lätt värt varenda grått hår.

Så hälsenan. Tajmingen är bra. Jag hade ändå inte haft tid att springa. Men se till att vara fit for fight nästa måndag. För då har jag nog abstinens….

Foto: John Nordh, Lokaltidningen

I mars drar karusellen igång. Stävie Trail inleder, och första veckan i mars brukar vara hysterisk i förberedelser och fix inför loppet.

Lagom till första vårkänslorna vill folk börja springa. Mailkorgen fylls med löpcoachningsförfrågningar och det blir dags att starta löpgrupper. Företagslöpningarna kommer igång och verksamheten vaknar till liv på riktigt.

Jobb, resor, träningsläger och lopp. In i ett fysiskt ekorrhjul som jag älskar. Där dagarna är upp och ner, och fritid och jobb flyter samman. Där mängden daglig friskluft ökas med flera hundra procent.

Men. Vi har ett par veckor dit. Tills dess njuter jag av att kunna cappuccinospringa på torsdagarna, och starta måndagarna med ett pass i buren. Passar på att beta av ekonomijobben och gläds åt att fritt kunna styra över mina arbetstider. Att inte behöva ta hänsyn till när andra.

Men helt utan springjobb är jag inte, snön till trots. Igår testsprang vi banan inför Stävie Trail tillsammans med 50-talet glada löpare. En försmak inför vad som komma skall. Och jag längtar. Stävie Trail ger mig rysningar av välbehag, kan inte annat att älska det loppet.

I år blir det deltagarrekord med 800 startande. I Stävie. I världens minsta skog.  Helt galet. Igår släppte vi de sista platserna. Det rasslade till och nu återstår 3 stycken. Du har väl inte missat att anmäla dig?  I så fall SKYNDA DIG…..

Stävie Trail satsar på snygga funktionärsvästar i figursydd design. Västen bärs med fördel bakochfram för en mer stilren look.

Idag är en bra dag. Idag har vi fått klart med tillräckligt många sponsorer för att öppna upp för ytterligare 200 startande i Stävie Trail 2015.

600 löpare i Stävie-skogen. Det är typ stort. Vi snackar jordens minsta håla med en minst lika liten skog. Jag fattar inte hajpen. Jag fattar inte hur det gick till. Men jag är glad. Det här är det roligaste roliga.  Från en liten spontan idé, till ett av de största evenemangen i krokarna. Nu saknar vi bara lite bajamaja-sponsorer. Vem vill äga dessa reklamslogans?

– Varför skithus, när det finns drömhus? Kontakta oss så hjälper vi dig hitta ditt drömboende?
– Trampat i skiten? Köp nya skor hos oss!
– Skit under naglarna? Vi fixar dem till dig!
– Sitt inte här och tryck! Vi gör det bättre på XXX Tryckeri?
– Sitter du bara här för att värma dig? Vi har bastu!
– Är toapappret slut? Vi har mer!

Bajshumor på kontoret idag…

Förstasidan i Sydsvenskan

07.45. På plats i startområdet 45 minuter innan nummerlappsutdelningen ska öppna. Det borde räcka för att smälla upp ett bord och lägga fram grejerna. Tar fyra minuter så är första person på plats och vill hämta nummerlapp. Rotar i panik upp grejerna. Av ordningen jag planerat är ingenting kvar. Från det att jag lämnar ut hennes lapp tittar jag inte upp ur mina nummerlappspapper förrän två timmar senare. Vi är tre personer som jobbar på högvarv men kön tar aldrig slut. Sju minuter innan start är alla nummerlappar utdelade…  Trots den milslånga kön är ingen irriterad. Stämningen är fantastisk och Stävie visar upp sin soligaste sida.

10.05. Får skjuta lite på starten för att nummerlappsutdelningen drog ut på tiden. Fem minuter sena sticker första gänget. Musik i högtalarna. Och ca 25 minuters paus innan folket ska börja droppa in igen. Njuter av stämningen, snicksnackar med alla fantastiska funktionärer.

Caroline är löpande funktionär. Hon har fått paus mellan tältbygge och tältrivning och ska springa banan. Alldeles för snabbt dyker hon upp. Oro i magen. Vad har hänt?  Det visar sig att folk springer fel. Trots en minutiöst noga planerad uppsättning av markeringar har något gått galet. Vi har lånat markeringarna och på en av dem råkar det stå siffran 13. Vi har sagt att man inte ska bry sig om siffror, bara färg, men när de som ska springa 6,5 km får syn på siffran 13, tar de i panik ANDRA HÅLLET. Trots avspärrningar. Kris och panik. Caroline hänger en mössa över skylten för att inte lura fler och hämtar sedan Fredrik med släggan för att slå upp fler skyltar.

Johan Reberg in action (foto lånat här)

Förväntar mig en anstormning av arga löpare men alla är bara så glada. Ingen bryr sig om några hundra meter hit eller dit. Folk skrattar när de inser att de sitter inne med segertiden trots att de inte är snabbast. Jag kliar mitt hår över hur det ska gå att sammanställa resultatlistan. Stävie Trail har nämligen inga chip. Bara penna, papper, fyra klock-funktionärer och en klocka.

I mål värmer solen. Och kall blåbärssoppa kanske hade passat bättre än varm. Bullar, bananer och utlottningspriser. Mingel och prat. Och önskemål om favorit i repris.

Kommer hem. Slutkörd men enormt glad. Glad för den mest fantastiska feedback. För stämningen på plats. För alla som hjälpte till som funktionärer. För alla som sprang och delade med sig. För alla 50000 kronor som nu kommer diabetesdrabbade barn till godo.

Sen börjar efterarbetet. Resultatlistan. Fem timmars datorarbete. Vissa osäkerheter reder vi ut med hjälp av den film vi spelat in. Fel-springningarna kan vi inte göra något åt, men vi korrigerar några tider utifrån vad personerna i fråga berättat för oss om sina genvägar. Såklart ingen exakt vetenskap, men det gör inget. För det här var äkta glädje från början till slut.

Tack alla för igår!  Får man sova nu?

Stävie Trail blev en succé. Idel glada miner trots en del fadäser längs banan. Jag kommer rapportera mer, men just nu är jag djupt försjunken i resultatsammanställning. Jag börjar så smått förstå vitsen med tidtagningschip…

Men jag har ju hela natten på mig. Kävlinge nya behöver inte resultaten förrän i morgon bitti!

Banan är grymt cool, en helt fantastisk blandning av lättsprunget och trixigt. Av hårdpackad grus och sugande, lös sand. Det blir ett par branter upp och ner, och för den som vill några hästhinder att utmana sig själv med. Det kittlar i benen bara jag tänker på banan. Så ni 380 lyckliga anmälda… jag är faktiskt avis!

Orange visar vägen!

Tur vi springer på en söndag…


Lite grönt finns det i skogen…


Möblerar om lite för ökad framkomlighet…

Jag trodde vårt pyttelilla lopp skulle locka max 25 stycken av våra närmast sörjande. Jag hade fel. I dagsläget har vi 145 anmälda och det fortsätter ramla in fler. Idag får vi dessutom draghjälp av Lokaltidningen Kävlinge Nya som skrivit en artikel om loppet. Det kommer bli party i Stävieskogen. Har du anmält dig?

Ni som någon gång besökt västra delarna av Skåne vet att vi har mest platta åkrar här. Ni som någon gång har läst min blogg vet att frustrationen över den uteblivna terrängen stundtals är stor. Men jag har hittat ett par träd. Och bland träden finns små stigar. Jättemånga stigar. Där kan man sno ihop en sträcka på 6.5 km och det är precis vad jag och Fredrik har gjort. Nu vill vi visa världen (nåja grannskapet i alla fall) vad grannbyn har att erbjuda och bjuder in till första upplagan av Stävie trail – ett välgörenhetslopp till förmån för diabetesdrabbade barn i Afrika. En snajsig bana bland grenar, rötter, stenar, kullar, dammar, skjutbanor och skog i allmänhet. 6,5 km lång. Ett eller två varv, du avgör.

Loppet går av stapeln den 9/3 kl 10. Mer info hittar du här.

Så kombinera nytta med nöje och anmäl dig. Och hitta skogen du inte trodde fanns…