Spinning är en spännande träningsform. För aningen så hatar man det eller älskar det. Det verkar inte finnas något mittemellan. Iform listar 15 saker man hinner fundera över på ett spinningpass. Håller du med?

Inför kvällens spinningklass är förutsättningarna så här:

• 45 km trail i benen.
• 58 km cykling på förmiddagen. Utlurad av kära vänner på en runda som blev längre än utlovat. Jag skulle inte, men vädret var fint. Kunde inte motstå….
• Grisigt varmt hela eftermiddagen och si och så med vätskebalansen.
• Trött pga dålig nattsömn

Tänker mig en 45 min lång plåga och har redan ställt in mig på att fejka. Att köra utan motstånd och låtsas att det är jobbigt…

Under uppvärmningen får jag mjölksyra direkt Fast jag knappt inte har något motstånd. Syran kommer vid blotta åsynen av spinningcykeln liksom. I smyg vrider jag av allt motstånd och inser att det kommer bli tufft.

Sen händer det något. Kroppen blir varm. Går bananas och orkar hur mycket som helst. Får värsta feelingen och glömmer bort allt vad fejka heter. Svetten sprutar, musklerna jobbar och humöret är på topp.  Det finns liksom ingen ände. Jag hade kunnat cykla till månen. Stark som en björn trots de sämsta förutsättningarna ever.  Ibland fattar jag bara inte. Men det var kul.

Distansspinningen är ingen maxinsats, ingen nära dödenupplevelse. Det är ett 75 minuter långt malande där den största utmaningen är att hålla tillbaka. Ett pass utan peakar men också utan vila. Och kroppen som gradvis får acklimatisera sig till arbetet, blir så galet stark på vägen. Vill bara ha mer. När två minuter återstår släpper vi tyglarna. Krämar ut allt det där vi liksom hållit tillbaka. Salen ångar. Idag lite extra mycket. Det är ju sista chansen.

Älskar känslan. Och blir lite sentimental när jag tänker på att jag inte ska få äran att leda detta järngäng på nästan ett halvår.  Men ok. Löpning är inte dumt det heller. Förutsatt att det fungerar.

Säsongspremiär (undantaget smygpremiären i februari) nästa lördag. 21 km på Österlen som jag hoppas kunna förhandla ner till 10. Eller hoppa av efter halva. På inrådan av naprapaten.

Hade varit roligare att gå in i löparhalvåret hel men det är bara att gilla läget. Ha tålamod. Tillsvidare njuter jag av minnet från dagens spinning. Stark, uthållig, som en maskin utan slut. Typ gåshud.

Går in med öppet sinne. Hoppas att jag ska älska det. Tänker att OM jag älskar det skulle det kunna vara något att utbilda sig i. Att få lite variation i sitt instruerande.

Inlånad har vi en grym instruktör från Malmö. Hon förklarar upplägget och vi drar igång. Det är intervaller med sikte mot max. Vi ska ta i så vi inte orkar röra oss i vilan. Rör man sin vattenflaska är man inte nog trött. Jag dricker inte på hela passet. Inte för att jag inte orkar. Mest för att jag inte vågar…

Det är intervaller av olika längd, till större delen med fokus SPRINT (no shit..) och tempo under galoscherna. Min motorik tillåter inte riktigt tempot och jag har svårt att hänga med om jag inte drar av motståndet helt. Jag måste göra ett val mellan tempo och motstånd och här är jag bekvämare med motstånd…Fast nu är det ju sprint…

Musiken är ösig och peppen är brutal. Det är liksom party i salongen. Ändå kan jag inte bestämma mig. Jag gillar ju power i benen mer än galet tempo. Säkerligen mest för att det är det jag är bra på. En lugn och sävlig traktor. Men förmodligen går det att öva upp. Jag hade behövt ett par gånger för att hitta rätt. Sen kan det nog bli grymt.

Har du testat Sprint?

Foto: John Nordh/Lokaltidningen

Du vet med säkerhet att det är just en spinninginstruktör du har framför dig när personen ifråga börjar ”trampa” med underarmarna, i takt till musiken, varje gång du sätter på radion.

Det händer vid rödljusen. Du kan se mig vevandes mina armar bakom ratten.  Det händer även i affären eller i handbollshallen. Jag kan med två taktslags marginal sätta låtens bpm och blir eld och lågor över den perfekta raksträckan. Vevandet tar ny höjder och jag tackar Gud att nya bilen är en automatare, så jag slipper slösa händer på växelspaken.

Fredag kväll. Den skönaste musik strömmar ut från dotterns rum. Armarna går igång. Kadens 85. En skön uppvärmning/återhämtning. Tänker att den blir perfekt till mitt nästa spinningpass. Men jag kan inte riktigt hålla mig.  Halvt slocknad i soffan kommer jag på andra tankar och klockan 23.00 startar jag mixmeister….

När en bra låt dyker upp får allt annat vänta.

En annan backe. Utan musik. 13 repetitioner pga 40-årskris…

Det är en tung, malande intervall på spinningcykel. Långsam kadens till en galet repetitiv och taktfast låt. En sån där låt man aldrig frivilligt hade lyssnat på utanför spinningsalen, men som i sin rätta miljö tvingar fram hornen i pannan, envisheten och styrkan.

En känsla av att den kropp jag bor i är en maskin. Att jag är ett med min cykel och det enda jag behöver sätta fokus på är att ta mig upp för den brantaste backe jag känner. Metodiskt. Ett tramptag i sänder.

Jag känner pulsen innanför bröstbenet och synkar andetaget med takten i musiken. Trummorna ekar i rummet och pushar mig framåt. Att känna sig stark är den coolaste av känslor. Det ger självförtroende att orka lite till.

Vrider på och matar vidare. Njuter till 100%. DEN känslan.

Ville bara dela med mig av gårdagens spinning high. Medan jag tappert försöker hitta mod till dagens springande intervaller…

Giro 4 är en cykelinspirerad klass signerad Mattias Reck, tänkt att förbereda cyklisten för utomhussäsongen som väntar. Det finns fyra olika upplägg, alla med olika fokus, och varje upplägg körs i 6 veckor. Just nu är det det första upplägget som gäller, med fokus på styrka och koordination.

Till skillnad från vanlig spinning står vi inte upp. Såklart. Cyklister gör väldigt sällan det, och nu är det just cyklister vi är. Vi varvar sittande tungt matande med intervaller i snabbare kadens. Och jag älskar det. Älskar det långdragna sega uthålliga. Traktorn kommer till sin rätt, bara tuffar på. Det här är så mycket jag. Svetten sprutar, jag halkar omkring på mitt eget styre och vet inte var händerna ska bli av. Känner mig stark som ett skogstroll och vill aldrig att det ska ta slut.

En stilstudie i svett.

I efterhand konstaterar jag att cykelbyxor hade varit skönt. Men valet att inte ta dem var medvetet. För jag tänker att cykelbyxor MÅSTE åtföljas av cykeltröja och jag ville ha linne med fritt blås under armhålorna för att liksom kunna svettas ordentligt.

Men nu satte Katarina ribban. Linne och cykelbyxor var helt uppenbarligen stilmässigt ok. Jag kör på det nästa gång…

Taggade innan start. Fotot andas mer operationsal än spinningsal. Frånsett micken då kanske…

Klassen är full sånär som på en ensam cykel längst bak. Folk har kolhydratladdat hela julen och är redo att anta utmaningen. Vi cyklar oss igenom längre lågintensiva partier, tröskelintervaller och en brakande final med korta intervaller på slutet. En bra kickstart på 2016.

Pulsen innan start. Mot slutet blev det lite färggrannare!

I morgon väntar ännu lite kallare och ännu lite mer vind. Då plockar jag fram min hårda sida och går utomhus. Långpass på Söderåsen väntar. För lite istappar i ögonfransarna har ingen dött av. Dessutom är det min enda chans att få fylliga ögonfransar…

 
Så lika men så olika…

Kommer till spinningsalen och upptäcker CYKELSKORNA i väskan. Cykel- och spinningskorna är identiska, sånär som på en viktig detalj: klotsarna. Därför är det plättlätt att ta fel. Hade det inte varit så att jag råkade vara instruktör på passet så hade jag gått hem. Att spinna i gympaskor är som att springa i garaget. Eller nått. Totalt meningslöst.

Så Fredrik får åka på utryckning och mot slutet av uppvärmningen har jag rätt skor i min ägo. Dagen räddad. Belöningen får han i form av en extra julklapp. För jag har hittat världens bästa. Mer än så kan jag av förklarliga skäl inte avslöja här.

Men jag tror att vissa av er blir avis…

Det gemensamma utlåtandet, förutom att det är TOKJOBBIGT, är att det gör ont i rumpan. Jag har hört den förr. Alla som börjar spinna och cykla får uppenbarligen ont i rumpan.

Vana cyklister och spinnare klagar sällan på ont ( i alla fall inte under de första 15 milen). VAD är det som förändras med träningen? Rent anatomiskt alltså. Bygger man på en dunkudde i baken efterhand som man spinnar? Eller får man typ fotsulor på sittbenen? 

Ni måste hjälpa mig för jag tycker det är jättespännande!

Hur många mil klarar en rumpa? Bilden tagen på vår cykling till Umeå.