Vi ville blanda strand med äventyr. Inte bara ligga platt på marken utan uppleva, vandra, se spännande djur och åka kanot. Bilderna från Arenal-området var magiska och efter en vecka på stranden var vi redo!

Inte i vår vildaste fantasi hade vi tänkt tanken att vi bara 25 mil senare skulle befinna oss i ett oavbrutet och till synes ändlöst regn…  Att ordet regn faktiskt ingår i ordet REGNSKOG hade liksom inte riktigt slagit oss!

Vi kommer till Rancho Margot iklädda klänning och sandaler. Regnet vräker ner. Vi plaskar genom lervälling till receptionen och mina nya sandaler är därmed invigda och förstörda på samma gång. Med paraply över huvudet tar vi oss åtskilliga höjdmeter genom området för att nå vår bungalow. Från att ha oroat oss för obefintlig AC saknar vi nu faktiskt mest värme. Och något som får kläder att torka…

När vi vaknar har det ännu inte slutat regna. Vi går på en visning för att lära mer om platsen vi bor på. Det är en helt självförsörjande gård, både vad gäller el och mat, och det första företaget i Costa Rica som är ”carbon negative”.  Medan regnet strilar i nacken ser vi en supercool groda, grisar, hästar och kor. Vi lär oss om kakaobönor, smakar på medicinalörter och lär oss lite om mycket. Dottern som åkt på en förkylning får en häxbrygd från gårdens skafferi och blir snart frisk igen.

Boendet är enkelt men fräscht. Vi har en hängmatta på altanen som hade varit ljuvlig att chilla i om vädret tillåtit. Nu blir den mest en inredningspryl. Dag två skyndar vi oss till närliggande by för att köpa regnkläder. Vi kan ju inte ha åkt över hela jorden för att spela UNO inomhus…

Regnkläder är dock inget det finns gott om i regnskogen. Så vi bestämmer oss för att bita ihop och göra det bästa av det. En plastponcho över en dunjacka kan ju duga. Och utflykter som funkar i regn.

Vi kittlar våra äventyrsnerver med Zipline och forsränning i gummiring. Blöt som blöt tänker vi. Det äventyret fick ni direktrapporterat ifrån Costa Rica och hittas här. Vi går ett par vandringar men den heldagsvandring vi sett mest framemot får ställas in.  Att vandra till en vulkan som inte ens syns bland molnen känns inte värt promenaden på 8 timmar. Och det var ju i kratern längst upp vi skulle ha badat. Det känns allt annat än lockande. Ge mig en bastu.

Kanotturen ställs också in för att sjön är vågig och knappt syns i dimman. Vi går på smakpromenad på någons ägor istället. Plockar kastanjer och kryddor som blir tillbehör till den mat som lagas till oss av gårdens råvaror. Stället är skönt flummigt och här får Fredrik semesterns andra häxbrygd. Denna gång mot hans mage som för tillfället spökar lite.

Den fjärde natten vaknar jag, sätter mig upp och får ångest.  Vi har åkt över hela världen,  och sitter inomhus och spelar kort på dagarna. Vi gör såklart annat, men där mitt i natten är känslan precis sån. Kort är trevligt men hade varit billigare i Tjörnarp. Jag vill tillbaka till stranden. Till den goda maten.

På vår ranch har vi ätit ekologiskt och härodlat men i ärlighetens namn: ris, bönor och kokta morötter tre gånger om dagen är inte så fancy.  Jag vill ha bowls. Och cappuccino.

Familjen är inte svårövertalad. Vi offrar de 4000 vi betalat för den sista dagen och åker vidare till kusten.

Med i bagaget har vi två ton dyngblöta och illaluktande kläder, ett par fantastiska löprundor,  några grymma utomhusyogapass, ett lerbad, ett par vandringar och lite läskigheter. Men någon vulkan har vi inte kunnat se bakom molnen. Nu ska vi få se hav igen!

Fortsättning följer…

(Resereportage del 1 – Santa Teresa- hittar du här!)

Det finns mängder av färdiga rundresor i Costa Rica och vi började att titta där. Undersökte vilka ställen som fanns och som verkade fina. Tidigt insåg vi att vi skulle spara massor med pengar på att sätta ihop resan själv. Vi ville heller inte ägna för mycket tid i en turistbuss då vi bara hade två veckor på oss. Därför koncentrerade vi oss till en liten del av Costa Rica. Vi valde Santa Teresa för stranden,  och vulkanområdet Arenal för natur, äventyr, vandring och löpning. En klockren kombo för familjen där några vill sola och några har myror i benen….

Vi flög med Air Canada till San José via Toronto, två flygningar på vardera 8 resp 5 timmar. Tog en snabb övernattning i San José innan vi fortsatte resan i hyrbil mot vårt första mål: Santa Teresa.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig när vi åkte dit, mer än en fantastisk solnedgång. Hade dålig koll på hur stort stället var, om det var superturistiskt och om det ens fanns internet…
Nu vet jag.

Santa Teresa är en fantastisk strand, en solnedgång to die for, riktigt bra mat, fina affärer, bra internet och en stor fet dammig grusväg!

Vi bodde i en lägenhet ett par hundra meter från byns enda väg, grusvägen Allan. Boendet heter Zona Azul och drivs av en surfande familj hitflyttad från Kalifornien. Receptionen är utomhus och obemannad, och man kommunicerar genom en walkie talkie som ligger ute på ett bord. På muren sitter en ödla som redan första dagen fick namnet Gunnar…

Att ta sig till lägenheten kräver bil med fyrhjulsdrift och en viss vana av att köra i eländig terräng. Det sista har vi inte. Därför sitter vi mest och skriker när Fredrik trycker gasen i botten, och hoppas att det ska räcka för att ta sig upp. Alternativet att kasa baklänges hela vägen ner till autostradan känns sådär….

Boendet är enkelt men fräscht. Vi är omringade av den galnaste grönska, blomsterprakt i all färger och höns, katter och ödlor. Det är här vi laddar batterier mellan våra äventyr.

Santa Teresa är berg, en dammig väg och en makalös strand. Och alltså bara EN väg. Där outfitten inte helt sällan består av skidglasögon och munskydd. Men den är inte bara dammig utan även full av bilar, fyrhjulingar och mopeder. Det är ingen väg man helst vill strosa på men den rymmer riktiga juveler i mat- och shoppingväg. Som vi ofta når med bilen, trots att sträckan är pinsamt kort. För att vi nästan inte tar oss ner för vår branta backe i flipflops.

Maten är fräsch och modern. Vi snackar bowls, smoothies, sushi, hälsotallrikar och färskpressade juicer. Av nationalrätten Gallo Pinto märker vi inte mycket men så har vi också fokus på andra matinriktningar. Gallo Pinto kommer vi få lära känna bättre senare….

Våra favorithak är Earth Café och Ani’s för supergoda bowls, The Bakery för stadiga äggfrukostar och The Roastery för cappuccino. Costa rica är mycket fisk, och vi åt smarriga fishtacos på Taco corner och god sushi på Katana. 

Ordet som gäller i Costa Rica är PURA VIDA. Det betyder ”ett rent liv” och är ett sätt att leva på. Att njuta av livet och vara lycklig utan bekymmer. Ett enkelt liv utan materiella ting.  Sitter du på ett café och sakar lösenordet till wifi är det en klok idé att gissa just på pura vida. Det funkar nästan överallt…. Är de riktigt wild and crazy sätter dom en siffra bakom, typ Puravida13…

Pura vida genomsyrar hela stämningen på stället. Det är avslappnat och chill. Folk surfar, hänger på caféer och går omkring barfota. Det finns en del svenskar men i övrigt känns det väldigt oturistiskt. Det är kanske inte heller costaricaner man ser utan folk som flyttat hit från USA och Europa för ett avslappnat liv. Hur de har råd vetetusan för prisläget är HÖGT (och valutan helt omöjlig att lära sig…). Vi äter frukost för 800 kronor om dagen…

Om huvudgatan är extremt full av folk och fordon är motsatsen inte långt borta. Stranden som ligger bara ett par hundra meter bort är nästan helt öde. Det finns inte en enda människa som steker i solen, bara ett mindre antal personer sittandes i skuggan under palmerna. Det är en strand så öde att Lomma Beach känns som ett shoppingcenter på mellandagsrean… Kan inte låta bli att undra var alla är men är glad att de faktiskt inte är just här!

På eftermiddagen strömmar dock folket till. Det är då man samlas för att titta på solnedgången. Varje kväll. Den ena mer magisk än den andra. Redan innan halv sex på kvällen sker miraklet, och det är ett nöje att bara titta på. Att springa i solnedgången är snäppet ännu bättre och förmodligen det coolaste jag gjort.

Löpningen i övrigt är ganska begränsad. Dels pga värmen men också pga att det ju bara finns en väg. Som man helst inte uppehåller sig på…

Därför springer vi ut ur byn på snabbaste möjligaste sätt, och letar oss ut på landsbygden. Det blir fram och tillbaka-rundor men vi slipper i alla fall trafiken. Ska man få en någorlunda bilfri upplevelse gör man klokt i att gå upp tidigt. Vi springer direkt när solen gått upp, med start kl 05:30.  Byn vaknar redan vid 06.00 och därefter är trafiken igång.

Förutom att bada och springa tar några av oss surflektion. Fegisen i familjen väljer att filma äventyret och får semesterns roligaste händelse på pränt. När Fredrik ska flasha med ett dyk från brädan och glömmer att det bara är 20 centimeter djupt…

Vi gör även en kortare vandring till Montezumas vattenfall, samt åker på snorkelutflykt. För en som är van att vandra ensam i svensk skog blev vandringen lite väl turistisk. Att beskåda vattenfall till tonerna av hårdrock, sittandes vid sidan om ett bord med krimskrams till försäljning, var sådär. Snorkelutflykten till Tortuga island var däremot underbar och rekommenderas!

Vi har 6 nätter i Santa Teresa innan vi ger oss iväg mot regnskogen. Men det blir ett separat inlägg. Stay tuned.

Eftersom jag älskar cappuccino på havremjölk letar jag kaffebarer via världens bästa oatfinder. På Risteriet  startar vi dagen med en galet god cappuccino modell stor. Hit ska du gå om du har vägarna förbi. En cool liten lokal med udda inredning, nära centrum men ändå långt från Strögets turistfeeling.

Efter en midsommarafton med mycket mat och tre omtag på jordgubbskakan (recept längst ner – ni måste prova!) är längtan stor efter en fräsch lunch.  Gör min research och hittar Souls. Ett vegancafé med sallader, mackor, pizza, smoothies, och coola frukostar.

Blir kär vid första ögonkastet. Lastpallar på väggarna, växter ur lamporna och coola detaljer. Fredrik och jag tar varsin Viking sallad och Alva går loss på en sandwich. Medan vi njuter av den überfräscha lunchen smygkikar vi på paret bredvid som helt uppenbarligen spelar in en youtube-video om sitt besök. De har värsta proffsutrustningen i form av lampor, speglar och ljudupptagningsutrustningen Allan. Jag känner mig not so proffsig när jag tar fram mobilkameran och knäpper en snabb bild till min något mindre glammiga blogg….

Glammigt eller inte, vi verkar i alla fall vara lika nöjda med maten!

Men tillbaka till midsommarkakan. Den är signerad Sandra Mastio. Henne kan man alltid lita på! Så här gick det till:

1. Gör grov mandelmassa genom att mixa 100 g blötlagd mandel (med skal), med 0,5 dl kokossirap, 1 tsk kardemumma och 2 msk vatten)
2. Dela 6-7 jordgubbar
3. Skär små bitar av rabarber och doppa i socker
4. Hacka 1 dl vit choklad (vi tog 0,5 dl)
5. Ta ett sockerkakarecept och bryn smöret som ska vara i ordentligt! Ta mjölk om receptet säger vatten!
6. Häll smeten i en smord form, bröad med kokos.
7. Tryck ner jordgubbar, rabarber, vit choklad och kluttar av mandelmassan.
8. Hyvla över 50 g smör
9. Baka långt ner i ugnen, 175 grader, ca 40 min eller tills provstickan är torr.

Vi serverade med grädde och tjugo ton färska jordgubbar. Sa jag att jag tog om tre gånger….?

Bilden smyglånad av Sandra Mastio. Jag hoppas hon inte misstycker. Jag hann äta upp min innan jag fick fram kameran….

Jag har pratat hashtagar förr, och nu är det dags igen. Min härliga familj har blivit hashtaggade ”fitfam”, hur creddigt är inte det…?

Det är Philippa från vår löpande sightseeing som lagt ut en bild på oss. Hon kallar oss #fitfam och #runningfamily.  Känns bra för min image…

När jag föreslår att jag ska hashtagga alla semesterns familjeaktiviteter med #fitfam får barnen spel. Fitfam är uppenbarligen inte lika coolt när man är tonåring.

Någon dag efter löpturen får vi ett personligt mail med bilder och en gps-fil från rundan. Bifogat finns även gps-filer på andra trevliga rundor. Vi snackar värsta insidertipsen!

Jag tackar henne och länkar till mitt blogginlägg som hon läser med hjälp av google translate. Jag vågar inte tänka på vilka konstiga översättningar som görs, men hon verkar bli nöjd med resultatet. För idag hittar jag ett paket i lägenheten…

Det kanske räknas som reklam, men åker ni till Kapstaden måste ni träffa Philippa. Gulligare tjej finns inte!

Vi har ett långpass på schemat. Fredrik har hittat en gps-fil från ett trail-lopp som brukar gå i krokarna. Vi konstaterar tidigt att Sydafrikansk trail är jobbigare än trail i Stävie. Å andra sidan är utsikten här lite flashigare. Niohundra höjdmeter skramlar man nämligen inte så lätt ihop på en skånsk åker…

Hade jag sprungit detta som lopp, hade jag förmodligen stupat någonstans längs vägen. Nu tar vi det lite mer chill. Går i de värsta uppförsbackarna och använder ordet KODAK MOMENT som ursäkt för att få stanna lite.

Vinden är galen och emellanåt får jag hålla i mig för att inte blåsa omkull. Jag fegar i nerförsbackarna och Fredrik får snällt pilla sig i naveln och vänta in.

Vår fantastiska runda har av en händelse vägarna förbi en cool kaffebar på vägen till vår lägenhet. Har jag förresten sagt att vi valde boende efter var de bästa kaffebarerna finns? Sånna är vi. En kaffebarsguide och familjen Nystedts bästa restaurangtips kommer inom kort.

Men först ska jag avslöja det hetaste mellanmålstipset som utlovat. Kanske redan i morgon…

Redan under förminglet noterar vi skillnader. Vi befinner oss på en takterass utan att någon fryser ihjäl. Inte ens jag… Bara en sån sak!

Mitt i själva firandet upptäcker dottern att ljuset råkar vara perfekt och vi får avbryta för en photoshoot innan vi drar vidare på middag. En snabbis till stadsdelen Bo Kaap för lite urflippade bilder förgyller vilken nyårsafton som helst. 19.30 och det är inte ens mörkt!

Efter utförd fotografering tar vi en Uber till  restaurangen och taggar nyår med sydafrikanska radioplågor. Inte någon Avicii så långt örat når.

Vi har alla klätt upp oss för den stora kvällen men upptäcker tidigt att dresscode nyårsafton i Sydafrika är shorts och t-shirt, även på en mycket fin restaurang.

Vi festar loss på ostron istället för hummer och byter ut oxfilén mot sju andra spännande rätter… Det förstnämnda hade jag dock klarat mig utan, sörpla havsvatten liksom! Att sitta utomhus på självaste nyårsaftons kväll hade jag gärna gjort fler gånger. Fast inte hemma!

Vi ersätter grevinnor och betjänter med högklassig serveringspersonal som räddar vår kväll med två huvudvärkstabletter till dottern som plötsligt mår konstigt och blir yr. Hon repar sig snabbt och är på banan lagom till efterrätten.

När klockan är 15 sekunder i tolv har vi fortfarande inte hört eller sett en enda raket. Att börja tjuvskjuta redan på torsdagen är uppenbarligen inte the way to go…

Vi är fortfarande kvar på restaurangen och har fått varsitt TOMTEBLOSS att fixa nyårsstämningen med. Klockan 00.00 försöker vi tända dem i ljuset på bordet. Trettio sekunder senare har alla lyckats och lite försenat skålar vi in det nya året.

Knappt hinner vi svälja innan alla rusar ut på gatan för att se raketer. Det går sådär,  för raketer är tydligen förbjudna här. Himlen är svart så när som på miljoner vita fåglar som skrämts i flykt av en tutande partybuss.

I Waterfront hålls ett stort fyrverkeri men uberföraren har varnat oss att det kommer vara fyra timmars bilkö att ta sig där ifrån så vi nöjer oss med tomteblossen…

Och är lika glada för det.

Skillnaderna fortsätter även på nyårsdagen:

Klockan 07.00 när Sverige sover som godast är det fullt hålligång på strandpromenaden i Kapstaden. Inga spår efter ölflaskor eller raketrester. Alla springer, vi springer, och ingen äter pizza.

Ingen tittar heller på backhoppning.  Det närmsta vi kommer är pingvinspaning. Faktiskt snäppet coolare…

Eftersom den här familjen brakar samman vid minsta blodsockerdipp har jag laddat Kånken med ett energiförråd som lätt hade räckt för ett helt kompani. Här finns allt man kan önska. Bars, kex, godis, nötter, bananchips och torkad frukt. I mitt försök att hålla det kollektiva humöret på topp är alla medel tillåtna!

Vandringen upp till Lion’s head är c:a 400 höjdmeter och en av turistgrejerna man måste bocka av i Kapstaden.  Därför är vi inte ensamma på berget. Lion’s head i december är nog i klass med ett random shoppingscenter dagarna före jul, eller bokskogen en solig söndag. Crowded that is.  I trånga passager tvingas vi vänta rätt långa stunder i kö.

Vissa har inte tålamodet och väljer mer eller mindre riskfyllda alternativ för att ta sig förbi kön. Men vi är ingen gamblers och på semestern finns ingen stress. Vi passar på att kolla in den grymma utsikten och stannar för photoshoots. I bästa fall ser vi lite ensamma ut på bilderna…. fast oftast hittar men ett gäng glada tyskar i bakgrunden…

Vandringen är ganska enkel fram till sista biten då vägen delar sig i två. Ena vägen är brant och kräver stegar och kedjor för att ta sig upp. Andra alternativet är en lite enklare omväg. Familjen tycker stegarna gör sig  bättre på bild så jag får snällt hänga med på den mer utmanande turen. Den som inte är ”recommended” utan ”på egen risk”.

Men den läskiga vägen är inte så läskig. Jag svingar mig upp som den smidigaste apa och når toppen utan varken hjärtsnörp eller svimningsanfall. Fast med stundtals ganska hög puls…

Nervägen tar vi the easy way, efter energipåfyllning på toppen. Nu taggar vi nyårsfirande.  Poolhäng och snacks. Finrestaurang med nyårsmeny, och därefter raketspaning från vår takterass. En helt okej avslutning på ett fantastiskt 2016.

Nu tutar vi vidare mot 2017. Med spänd förväntan inför allt roligt som komma skall! GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!

Hela familjen ska med och vi har bokat en distans på 8 km, som vi tror ska funka för alla. Men det blir inte alltid som man tänkt…

Philippa börjar med att berätta att dagens runda är 12 km, och när övriga deltagare skyltar med t-shirtar från Berlin marathon och Two oceans marathon, blir tonåringarna nervösa. Den ena biter ihop medan den andra inte kan dölja sin ilska. Världen har precis rasat samman…

Philippa fattar grejen och erbjuder en kortare version för kidsen, men det är inte förrän hon bjuder på friterade donuts med kokos och kanel som mungiporna vänder riktning på den yngsta…

Anyway. Förutom den lilla distansfadäsen har vi en riktigt bra runda. Vi blir visade de bästa löparstråken, turisthaken och shoppingcentren, men också Kapstadens mindre flashiga områden och en hel del historiska platser. Vi får en lektion i sydafrikansk mat, slaveri och hur man kan bygga in ett kyrktorn i en husvägg…

Att springa med en lokal guide är ett ypperligt tillfälle att fråga om allt man kan tänkas behöva veta för sin vistelse, och vi får många bra tips att ta med oss!

Så här efteråt tror jag dessutom att barnen är rätt stolta över att faktiskt sprungit över 11 kilometer. Om inte annat är de glada för mutan vi i desperation fick slänga upp med. Två klädesplagg var för den felaktiga distansuppgiften….

Efter den löpande starten på dagen känner vi att vi har lite bättre koll på läget. Vi har dessutom redan hunnit testa två grymma kaffeställen och en roof top bar. Vi checkar av på vår bucket list. En sak i taget. I morgon blir det Lions Head där vårt största dilemma är om vi ska ta repen eller stegarna. Familjen är inte överens…

I morgon är det kanske jag som behöver mutas med klädesplagg!

Fredrik och jag smyger upp innan övriga stugan vaknar, och ger oss av på en löpande rekar-runda. Vi spanar efter coola trails, kaffebarer, lunchställen och äventyrsmöjligheter, och får full pott. I Wilderness finns allt vi behöver och nu vet vi hur vi ska lägga upp vår första dag här.

Frukosten äts utomhus med utsikt över floden som passerar precis utanför tomten. Efter en morgonrunda smakar den som alltid extra gott. Vi satsar på att äta för ett helt kompani så att vi ska orka med ett par timmars vandring utan att bli gnälliga och kinkiga. I den här familjen är HANGRY det värsta av tillstånd, och orsaken till typ alla våra familjeinterna krig. Bäst att förebygga…

3,9 km låter som en kort vandring till ett vattenfall men det tar oss en och halv timme att ta oss dit. Över träd, under träd, på broar, trappor och över vatten. Framme vid vattenfallet badar vi kallt. Vissa hoppar från höga klippor. Andra missar avtryckarknappen på kameran så att vissa får ta mod till sig en gång till. Det som inte finns på foto, har inte hänt.

Hemvägen avverkar vi på en timme då vi drivs av den inre mat- och sovklockan. Halv fyra har maten landat i magen och strax därefter cappuccinon som vi hittar på en grymt cool kaffebar. Nu jobbar vi på att bli hungriga igen. Middagen bokad kl 19.00 för att tajma den med solnedgången…

Och hemma är det storm har jag hört ryktas…

Tänkter mig lättlöpt men det bjuds på rivstart i uppförsbacke. Till himlen typ. 8 km blir 12. Men det är inte kilometrarna som är grejen, det är höjden… Och de steniga nerförsbackarna.

En timme blir två timmar och fyrtio minuter. Utan vätska och energi.

Bland alla fantastiska vyer glömmer jag som tur var bort att tänka på mat och hinner faktiskt inte ens bli otrevlig. Liksom omöjligt i 21 grader och sol…

Dagens tur avslutas halvsvettigt på restaurang i Alcudias hamn. Och med en hunger som nu nått astronomiska höjder går till och med en paella med broskbitar, benbitar och oöppnade musslor ner.

Ja i alla fall riset. Benbitar är svårtuggade och vad gäller de oöppnade musslorna är jag inte beredd att riskera morgondagens rundor…