Änglamilen. Jag signade upp som ambassadör för loppet långt innan jag insåg att det krockade med både Stockholm marathon och bästa Peterson-maran i Malmö. Det blev en del vånda över beslutet och jag fick t om ok från självaste Änglamilen att stå över deras lopp för Stockholm. Vilken förståelse! Men nu blev det inte så. När det kom till kritan var jag faktiskt inte sugen på marathon. och ett myslopp i Ängelhom kändes helt rätt!

Det mysigaste med mysiga lopp är att man inte behöver vara ute i så god tid. Att hämta nummerlappen tar 4 sekunder, toakön nått liknande och då är det ändå över 800 anmälda. Tar en kort uppvärmningsrunda i skogarna och förirrar mig någonstans mellan Pytteskogen och Äventyrsparken. Ser mig själv missa starten men uppfattar ljudet från speakern och lyckas ta mig tillbaka lagom till uppvärmningen.

Att försöka ta sig framåt i startfållan bland människor som gör step touch och snurrar armarna som väderkvarnar är förenat med livsfara, men jag lyckas slingra mig fram till någonstans mellan 4:30-skylten och 5:00-skylten. Mittemellan känns som en lagom ambition. Även för Maria som jag stöter ihop med precis där. Jag har egentligen inget mål med loppet, men hade det inte känts lite bra att komma före henne? På pappret är vi sjukt jämna och utgången är verkligen oklar.  Och jag är ju ingen tävlingsmänniska…

Starten går och vi är ute på gruset. I virrvarvet tappar jag henne, och eftersom jag inte ser henne framför tänker jag att hon ligger och smyger mig i hälarna. Att hon när som helst tänker passera och säga hej på det gladaste av sätt. Jag nojar över detta i ungefär en minut innan jag får nog med att hålla mig levande.

Milen är jobbig. Speciellt på grus och backar. Försöker hitta något flow men jag behöver uppenbarligen asfalt för flow. Och enligt Maria ska det bara finnas 1 km av den varan. Lyckligtvis har hon fel och jag hittar några riktigt goa partier av flyt innan motvinden tar mig.

Nackdelen med myslopp är att jag alltid hamnar ensam. Och i motvind hade jag föredragit en fem-sex breda axlar framför mig, men icke. Farten dippar som en kanonkula mot havets botten, men jag ser en 180 graders sväng efter järnvägsundergången. Det bör i teorin betyda medvind…

Sneglar bakåt efter svängen men ser ingen Maria. Antingen är hon i tunneln, dvs väldigt nära, eller så är hon långt bakom. Jag hoppas på det sista men såklart är det inte så!

Med 2-3 kilometer kvar ser jag henne nästa gång och nu är hon supernära. Och trots att jag inte är någon tävlingsmänniska känner jag mig tvungen att öka. Springer om en man som springer mikroskopiskt mycket långsammare än mig,  och får mjölksyrachock, hjärtklappning och blåsbälgsfeeling på köpet. Så ovärt. För en mikrosekund. Sansar mig lite och springer vidare.

Det är många som springer om mig nu och varje gång tänker jag att det är Maria. Och varje gång blir jag glad när det visar sig vara en kille.

Tar mig över mållinjen på 45:51, hinner få medaljen runt halsen och bara precis vända mig om innan Maria kommer. 22 sekunder efter. Jämna på papperet. Jämna i verkligheten.

Tack till Änglamilen för att jag fick komma och springa. Tack för ett superhärligt lopp med glada och peppiga funktionärer. Jag kommer gärna tillbaka!

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig och letade upp min Göteborgsvarvsstatistik för att sätta ramarna för var jag kunde tänkas hamna. Tydligen gjorde jag mitt bästa GV 2012 och mitt sämsta 2007. Med alla möjliga resultat däremellan. Så målet för dagen var att inte göra personsämsta. Fast egentligen mest att njuta av folkfesten och inte titta på klockan. Så som jag gjorde förr. Innan jag började snegla på kilometertider, blev stressad och slutade njuta….

Nåväl. Jag avverkar en exemplariskt kort bajamajakö på max fem minuter innan det är dags att ställa sig i fållan. Men där jag tänker göra entré finns inga ingångar. Jag behöver starta akrobatiskt, med att klättra över kravallstaketet. Kommer över med ena benet och står gränsle, balanserandes gels och mobil i händerna. När jag ska lyfta över det andra räcker inte smidigheten, och lite generat får jag plocka tillbaka benet på fel sida igen. En kille (och halva Göteborg) har naturligtvis bevittnat händelsen och ler lite i smyg åt mitt misslyckade klättringsförsök. Men här kan jag ju inte stå. Så jag får snällt fråga denna vilt främmande person om jag får hålla i honom lite när jag gör ett andra försök. Det går bra. Allt är lugnt. Jag är redo för start.

Jag startar i startgrupp två, en grupp som speakern kallar ”nästan elit”.  Och ett gäng löpare ”som har koll på sina kilometertider”. Tittar mig omkring. Snabba killar. Och så jag. Hur hamnade jag ens här? Försöker smyga mig bakåt men det är liksom stopp. Skitsamma. Vi kör.

Från steg ett känner jag att är på ett bra ställe. Det går inte hysteriskt fort. Det går i min fart. Och vi går som ett tåg. Det känns som jag inte springer själv utan att alla andra springer åt mig. Och jag har bestämt mig. Idag är det bara FLOW som gäller.

Backen inne i Slottskogen är brant, och alla Göteborgare tutar förbi. De som liksom äter backar till frukost. Ändå är den bara en liten försmak av vad som väntar: backen upp till Älvsborgsbron ett par kilometer senare. Backmusklerna har jag uppenbarligen lämnat hemma, eller så äger jag helt enkelt inga. Det känns som jag springer på stället. Och då har vi inte ens nått bron. Den som sägs vara både lång och jobbig!

Meeeen. Bron bjuder på medvind och en lutning som mina ben kan hantera. Det blir inte så farligt som jag befarat och jag rullar ner på andra sidan med en positiv känsla i kroppen.

Det är mycket publik, mycket musik och en bra stämning. En dagsfest av rang. På Hisingen är det platt och fint men åt vissa håll en del motvind. Och så har det börjat regna. Skönt faktiskt. Men kan inte låta bli att tänka på mina överdragskläder i väskinlämningen under bar himmel….

Hisingsbron är ny för mig. Senast jag sprang var det på Göta Älvsbron men det var åtta år sedan. Things have changed. Den här funkar lika bra. Till och med i motvind. Jag får lite flashbacks till Broloppet som ju också innehöll just bro i motvind. Och drömmen om nerförsbacken som aldrig blev så drömmig på grund av vinden.

Tillbaka på fastlandet börjar jakten på Avenyn. Efter varenda hörn vi svänger runt tror jag att jag hamnat på Avenyn, men nej, det tar många fler kilometer än jag trott. Hade för mig att Avenyn var flera kilometer lång men det var den inte. Inte så backig heller. Plötsligt är jag uppe och snurrar runt statyn och nu har vi bara fyra kilometer kvar.  Och det största publikstödet of all times någonstans lite längre fram på vägen…

På Skanshofs uteservering sitter värsta klacken. Musiken är lite ösigare, skriken lite högre, det ryker och gåshuden är ett faktum. Den här energiboosten kommer att ta mig hela vägen in i mål! Med marginal!

Jag kliver över mållinjen på 1:37:54 och långt i från personsämsta. Jag har inte tittat på klockan en enda gång och vet inte om den ska visa 1:37, 1:45 eller 2:00. Känslan i kroppen är helt fantastiskt och jag hade blivit precis lika glad vilket som!

Det är utan tider jag springer som bäst. När jag får gå på min egen känsla och se var den bär mig. Jag vill ha klockan med, för statistiken, men jag trivs bäst med att inte se den.

Göteborgsvavet 2026 blev precis den fest jag ville. En återupptäckt av hur jag själv fungerar. Och en liten känsla av att äntligen vara på väg tillbaka. 7 månaders löpskada tog hårt, men nästan ett år senare har jag äntligen en känsla av att formen börjat vända upp.

Löpningen i all ära. Den var grym. Men jag hade också 2,5 timmars väntan på Fredrik efteråt. Han som startade efter jag gick i mål och springer aningens långsammare. Sån tur att hela stället kryllar av löparkändisar. 2,5 timmars mingel är precis lagom. Tack till alla jag fick dela upplevelser och fördriva tid med. Som jag brukar säga: löparmingel är bästa sortens mingel. Och faktiskt det enda mingel jag behärskar.

Och Fredrik då? I mål som en solstråle. Nöjdast i hela stan! Kanske för att han lyckades springa 21 kilometer med bara 8 mil i benen 2026. Eller för det faktum att han smygköpt ett par löparskor efter jag startat. Göteborgsvarvet 2026: 10 Glenn av 10!

Det finns två startgrupper för 10 kilometer. En för de som springer under 45 minuter och en som springer över. Jag ställer mig i den bakre. Lite för att jag sitter i en buske när första starten går, men också för att jag faktiskt inte är god för 45 minuter nowadays.

Busken är lite väl långt bort så jag kommer i vanlig ordning lite sent till min startgrupp. Den har tjockat på sig och jag får starta lite längre bak än jag vill. Men jag tänker att det ska ordna sig. De som står först borde ju rimligen springa på 46 minuter, men den logiken var det bara jag som hade. Framför mig startar en samling som knappt har styrfart. Ett par killar gör en detour ute på gräset och jag hänger efter. Vi sicksackar mellan soptunnor, publik med barnvagn och allehanda grästuvor innan vi kommit så långt fram att tåget går i rimlig fart och vi vågar oss tillbaka på asfalten.

Den första kilometern går så sakta, men sicksackandet tar på krafterna. Och det svider i själen att inte kunna brassa på i medvinden på asfalten. Det är ju min paradgren. Lagom tills vi ska ut på gruset lättar det. När vi lämnar Ribban flyter det fint, och hela vägen genom Västra Hamnen och tillbaka mot Ribban igen. Det ÄR en fin sommarkväll och jag njuter trots den höga pulsen. Njuter av andningen som är rytmisk och som hjälper mig framåt. Kilometerna tickar. Sen kommer 7 kilometersskylten.

Här nånstans möts banorna för 10 kilometer och 5 kilometer.  Och kollisionen är ett faktum. Stigen är proppfull och femkilometerslöparna har inte bråttom. De går flera i bredd, till höger och vänster och i mitten. Dags att sicksacka igen. I början går det ok. Det är gräs vid sidan om som man kan snubbla sig fram på. Men det ska bli sämre sen.

Vi springer på grusvägen nedanför Limhamnsvägen. Till vänster om stigen sluttar marken hyfsat brant uppåt. Omkörning på skrå är sådär kul. Och jag är rädd för att stuka fötterna med fem dagar till varvet. Muttrar tyst i mungipan först och sen bara kommer det ur mig. En bitchig Karen-kommentar om att de som går kan hålla höger…  Vet inte vad det kom ifrån, jag som är konflikträddast i stan och ALDRIG skulle säga något så otrevligt. Men nu gjorde jag visst det. Hur gick det till?

Sista 500 meterna lättar det igen och det går att lägga på en obefintlig spurt för att ta sig över mållinjen.

Första kilometerns missöde kan vara självförvållat. Jag kunde ha dykt upp tidigare och fått en bättre plats i fållan. Men krocken med femkilometerslöparna skyller jag helt och hållet på arrangören, de borde de kunnat räkna ut.

Men jag är inte långsint. Efter att ha minglat runt i målområdet tills jag frös ihjäl och sedan tagit mig hem, hade jag redan glömt trängseln och kom bara ihåg den soliga majkvällen och alla glada människor.

Det var då jag tittade på resultatlistan och insåg att jag inte fanns med. Jag hade gått i mål men tydligen inte startat…

Så nu är jag lite sur igen. Tur att man har en egen klocka! 46:26 visade den. Inte för att ni bryr er. Men för att jag kommer att leta upp det här inlägget till nästa Blodomlopp. För att veta vad jag sprang på och kunna bestämma vilken startgrupp jag ska ställa mig i. Och då ska jag inte starta i startgrupp 2. Note to self…

Jag tar tåget till starten i Simrishamn. Vis av erfarenhet vågar jag inte lita på Skånetrafikens punktlighet utan tar ett tidigare tåg. Går upp i ottan och är i startområdet nästan först av alla. Långt innan startportalen är rest och fållorna riggade. Men bajamajorna är på plats och jag har typ 10 stycken för mig själv! Solen skiner och jag hittar ett gäng att hänga med fram till start. Faktum är att efterhand som folk strömmar till blir det nästan FÖR trevligt. Jag vill mingla med alla så att jag tillsist glömmer bort vad jag ska på mig, vad jag ska ta med mig och vad jag egentligen heter och gör där…

Men framför allt glömmer jag att gå in i startfållan. Slänger mig in i panik och hamnar alldeles för långt bak. Orutinerat. Men jag har ju inget mål med dagen så det kan ju kvitta. Har faktiskt ingen plan alls, och då kan det ju bli som det blir!

Startskottet går utan föregående nerräkning. Plötsligt är vi i väg och det går riktigt långsamt. De flesta ska ju springa 60 kilometer och har ju ingen anledninga att stressa iväg. Och jag har det ganska skönt och låter mig inte stressas.  Första kilometrarna är underbara. På cykelväg istället för den plågsamma stranden som annars är loppets signum. Det är oljespill på sanden och stranden behvöver saneras. Vi får inte springa där och ingen är lyckligare än jag. Med tanke på ångesten jag haft för sanden ligger det nära tillhands att tro att det är JAG som spillt oljan, men så är det faktiskt inte!

Kommer ifatt Bjärred-Anna och Kävlinge-Jonas, och de har ett skönt tempo. Dessutom är de glada, peppiga och allmänt trevliga att ha att göra med. Jag hänger på. Att de får bli ofrivilliga fotomodeller på ALLA mina bilder under loppet får de liksom leva med. Anna ska springa 60 kilometer och Jonas kör Duon som jag. Ändå är det Anna som håller taktpinnen och hon är stark! Ibland tänker jag att det går lite fort, men det är ju inte läge att gnälla för den som ska springa typ dubbla sträckan.

Vi slipper den värsta sanden men går inte lottlösa vad gäller strandlöpning. Det hade jag heller inte velat. För stranden är magisk idag, solen skiner och himlen är blå. Vem kan inte älska det här? Från sandstrand till stenstrand till äppelodlingar, ramslöksdungar, och plötsligt är vi i Kivik. I en evighetslång nerförsbacke på asfalt har jag rullat i från mina kumpaner och tar tillfället i akt till långfika i Kivik. En kopp sportdryck och några nävar chips that is. Men mest av allt lite mingel med bästa Ann-Elise som skulle varit min teammate men fick avboka i sista stund. Plötsligt är gänget i fatt och förbi, de har inte alls fattat det där med att fika. Jag slänger i mig resterna av sportdrycken och hänger på.

Vi springer genom Kivik och över Ravlundafältet där det skjuts friskt. Jag hoppas att de siktar åt ett annat håll, för än är jag inte så trött att jag vill bli träffad! Jonas har börjat muttra lite över att ha två traktor-Annor i gänget. Vi som bara tutar på. Aldrig kroknar. Fast jag känner att andra Anna är snäppet mer traktor, och imponeras över farten hon håller när hon ska springa SÅ mycket längre. Och dessutom jobba på kvällen…

Anyway. Någonstans efter Haväng tappar vi Jonas. Vi tuggar på och räknar kilometrarna. Nu är det inte långt kvar. Jag längtar efter kaffe och att få klättra genom ett tåg. Tåget som ska stå på rälsen strax före Bengtemölla, men som inte stod där förra gången jag sprang. Nu ska jag äntligen få tåg. Trodde jag.  Inte heller i dag har tåget behagat infinna sig och jag känner mig snuvad på tågkonfekten.  Plötsligt säger Anna att vi är framme. Hon har sprungit här 4 ggr tidigare och jag litar på att hon har rätt.  Nu är det bara att hoppas att Jonas är redo för växling. Att han inte sitter och fikar nånstans…

Efter 3 timmar och 14 minuter lämnar jag över. Det är Jonas time to shine. Och jag ska bara chilla.

I Bengtemölla samlas alla vi lättade, som sprungit klart. Alla nervösa som är på väg ut. Och alla som önskade att de var klara men har 27 km kvar. Det är ett mingelparty av rang. Och tillräckligt varmt för att slänga sig handlöst i gräset.

Första sträckan må va värre än den andra. Men det är sjukt värt att ha sin del avklarad. Att kunna cruisa runt och heja efteråt istället för att stirra omkring före. Vi stannar till vid Brösarpsbackar och Hallamölla för hejarop och support innan vi beger oss mot mål. I bilen ser jag att jag och Jonas kommit trea, men tycker det verkar lurt. Blir ändå lite stressad över att vi är långt bort och att Jonas ska få stå på pallen själv.

Men det blir ingen pall. Ett par som sprungit 40 minuter fortare än oss är inte med på listan och det känns fel att ställa sig på pallen. Smyger fram till speakern och säger att det är fel i resultatet. Prisutdelningen avbryts och tidtagarna får göra om och göra rätt. Vi får hoppa ner två platser i listan och slutar femma i mixklassen. Gott så. Sen blir det kaffe, bilresa och hallgolv.

Och eftersom Fredrik är på svensexa är det ingen som bryr sig om hur länge jag sitter här. Ändå lite lyxigt!

Och som slutkläm. Tacktalet.

Tack till Gael & Crew för ett som vanligt fantastiskt lopp. Nu dessutom med helt perfekt löparväder.

Tack till den dansande hejarklackstjejen för all pepp längs vägen. Så grym!

Tack till mitt eminenta sällskap Anna och Kävlinge-Jonas längs banan.

Tack Cykel-Jonas för att du hoppade in med kort varsel och räddade min start.

Tack Skånetrafiken för att jag kom fram i tid.

Tack Kävlinge EIite Runners för att jag fick hänga med er.

Tack kroppen för att du ställer upp på allt jag hittar på.

Har jag sagt att jag älskar löpning?

Starten vid Hovdala slott ligger ca 4 km vår Sportstuga. Det betyder att man kan avklara alla toalettbestyr hemma och ramla in i tävlingsområdet 25 minuter före start. Underbart sånt. Jag är nervös i magen, så som en asfaltlöpare kan bli vid blotta tanken på kupering och rötter. Jag vet att det kommer bli apjobbigt hur lugnt jag än tänker ta det. Jag rejsar nämligen inte i terräng, det är jag för tekniskt inkompetent för.,,,

Startfältet är ganska litet och som vanligt är det inte många jag känner igen. Som varje år tycker jag synd om alla Malmöbor som inte orkar ta sig hit. De hade älskat det! Jag får muta med post run pizzaparty i Sportstugan nästa år… Anyway. Speakern räknar ned. Det är dags. Och så är vi iväg…

Vi njuter av lite bred grusväg ett par hundra meter innan backbonanzan börjar. Jag trippar försiktigt upp men pulsen tar älgakliv. När pulsen återhämtat sig en aning konstaterar jag att jag har 20 kilometer kvar. Kommer jag ens att överleva det här?

Första delen av banan är slingrande på mjuka stigar. Här finns inga rötter och stenar som stör och jag kan hålla ett skönt flow. Det gäller att njuta innan vi kommer in på 10-kilometersslingan.  Det är där de värsta höjdmetrarna återfinns och jag laddar mentalt. Tar en gel vid kilometer 7, för huvudet. Jag måste orka peppa mig själv när det inte finns några grusvägar för traktorn att kicka in.

Sen börjar berg-och-dal-banan. Flåsande människor kommer upp bakom och vill springa förbi. Jag är inte van att bli omsprungen så här. Känner mig kass. Kommer ifatt en tjej och lägger mig bakom. Så skönt att låta någon annan styra farten och hitta vägen. Vid 13 kilometer är det värsta över. Jag har överlevt backarna men nu kommer rötterna. Inser att alla andra är så mycket bättre på både backar och rötter. Självförtroendet får sig en törn men återhämtar sig så fort vi kommer ut på grusväg. Från att vara dödens död kickar maskinen in och jag känner mig odödlig. Men inget varar förevigt, plötsligt ska vi ut bland stenar och elände igen.

Mentalt har jag tänkt att jag bara behöver uthärda 18 kilometer och sen är det nerför hela vägen in i mål. Men banan är omlagd i år, och naturligtvis märker jag inte att den är lite snällare än vanligt på mitten. För den avslutande backen är senarelagd och framflyttad. När jag tror att jag ska gå på autopilot rakt in i mål ska jag plötsligt uppför värsta Kilimanjaro. Och någonstans i buskarna när jag nästan är döende hoppar Fredrik fram med kameran. Jag har snor i hela ansiktet och orkar bara lyfta ena mungipan. Mer energi finns inte kvar.

Som tur var kommer en ytterst peppig funktionär och upplyser om det bara är 50 meter till krönet. Jag tackar, bugar och kravlar mig upp.

Nedräkningen har börjat. Lite kringelikrokar och sen är vi framme vid punkten där jag VET att det bara är nerför kvar. Underbar känsla att rulla ner för den alldeles för branta backen, korsa vägen, passera slottet, se prisutdelningen i ögonvrån, snubbla fram över sanden på målrakan (vad kom den ens ifrån?) och äntligen passera mållinjen.

Och det är precis här i målet jag saknar löparcommunityt från södern. Jag känner ingen. Vem ska jag älta backar, maxpuls och dålig trailteknik med? Vem ska jag få berätta om mina fula gula stumpor för?  Som sagt, post-run pizza party till nästa år. Alltid kan man lura någon!

Hässleholmsloppet är världens mysigaste lopp. Så plågsamt och så vackert. I år låg det lite tidigare i april och vitsipporna var lite mer sparsamma med sin närvaro, men ändå, utsikterna och naturen, så magiskt fint.

Tack Hässleholmsloppet för ett grymt arrangemang. För en vägvisning så exemplarisk att inte ens jag kom vilse, fast jag sprang stora delar helt ensam. För peppiga funktionärer och en kanonfin bana. Nya omdragningen riktigt bra, och till nästa år ska jag se till att vara mentalt förberedd på sista backen!

För ja, det blir ett ”nästa år”. Jag har sedan länge glömt alla ”aldrig mer”-tankar som dök upp längs vägen…

Det är med det mindsetet jag ställer mig på startlinjen. Jag ska bara glida runt och ha ett trevligt 21 kilometer långt mingel. Men minglet uteblir…

Kommer till startområdet alldeles för tidigt med tanke på vädret. När nummerlappen är uthämtad sätter jag mig i bilen och vägrar att gå ut därifrån förrän alldeles i sista stund. Offrar båda uppvärmning, löparmingel och bajamajabesök för slippa regnet. Men blöt ska jag bli ändå. Det plaskar i skorna innan jag ens är halvvägs till starten.

Det är ett kändistätt startfält. Ja inte så att Harry Styles dyker upp i fållan, men insta-löparvärldens kändisar blandat med Gerillalöpare och allehanda kompisar och bekantskaper. Extra kul ska det visa sig då det är en fram-och tillbaka-bana som gör att man får chansen att heja på dem alla!

Fram-och-tillbaka-bana alltså. På asfalt. Nästan uteslutande rakt fram. Och med en höjdprofil där det går uppför i 5,5 kilometer och sedan nerför i 5 km. Sen vänd på steken. Ni fattar. En vanlig dödlig hade förmodligen dött tråkdöden, men jag älskar ju asfalt och rakt fram. Och själva monotonin i att precis inget händer.

Startar ganska lugnt och första uppförssegmentet passerar hyfsat smärtfritt. Jag tappar alla snackekompisar direkt och går in i min egen bubbla. Det är svårt att vara någon annanstans, det är dimma all over the place och om utsikten är vacker så har i alla fall inte jag sett den…

När vi når krönet och får chansen att rulla nerför i 5 km är lyckan ett faktum. Fast jag kan inte njuta fullt ut, för någonstans i bakhuvudet gnager det att jag ska tillbaka samma väg. Och då har nerför förvandlats till uppför, medvind till motvind!

Med ett par kilometer till vändningen börjar vi möta täten som vänt och är på väg tillbaka. Snabba gaseller med fokuserad blick. En bit längre ner i ledet börjar jag känna igen folk. Peppar, high five-ar och får pepp tillbaka. Älska vändbanor!

Jag både längtar och inte längtar till vändningen. Hemväg är ju alltid skönt, men alltså inget slår svag nerförbacke. Fast om ska jag ta mig i mål finns ingen återvändo, det har blivit dags för U-turn.

Knappt har jag hunnit runda konen, innan jag ser Maria bakom mig. Vi är väldigt jämna och jag tävlar ju inte, men det hade ju varit roligt om hon inte kom ifatt…

Första kilometern efter vändning går 30 sekunder långsammare än den föregående. Inte en chans att jag kommer att hålla undan. Speciellt som det plötsligt blir motvind också. Mitt sämsta element. Vet att det är 5 kilometer till nerför. Försöker gilla läget och får hjälp på traven av två stjärngossar som kommer sjungandes! Blir glad i hela kroppen!

Loppets sista 5 kilometer är de skönaste kilometrar jag upplevt i ett lopp någonsin. Konstant nerför. Regnet har slutat och anstränger man sig lite kan man se solen. Jag slappnar av i hela kroppen så att mina kinder börjar flobba omkring. NI vet som på 100 meterslöpare i slow motion. Rullar ner, passerar starten och nu är det bara en kilometer kvar till mål. Och vilken kilometer sen! Med utsikt över Båstad och havet.

Plötsligt dyker Båstads gamla station upp framför mig, med perrongen fylld av peppande publik. Jag känner mig som ett tåg, men nu är det dags att dra nödbromsen och gå i  mål!

Det tar två sekunder efter målgång innan kylan kryper sig på. Jag tar på mig finishertröjan i hopp om att bli varm men det hjälper inte. Som räddaren i nöden dyker Fredrik upp med min varmaste jacka och det räcker för att jag ska överleva länge nog för att hinna med glöggen och lussekatterna!

Glögg är i vanliga fall det värsta jag vet, men att få något varmt i kroppen är precis vad som behövs just nu.

1.41.41 med en ansträngning som kändes kontrollerad och bra. Det får jag vara nöjd med. Jag som varken tränat fart eller distans sedan yngre medeltiden. Och som trodde jag fastnat i sexminutersträsket utan förmåga att ta mig därifrån.

Det här avslutar loppåret 2025. Och ett löparår som varit allt annat än problemfritt. Nu ser jag framemot ett blankt 2026 och hoppas få känna mig stark som ett troll igen.

Planen för dagen är att springa med 4:00-ballongerna. Jag vill njuta av loppet och inte slita mer än nödvändigt på de ben som precis blivit skadefria och som dessutom ska springa marathon i Berlin om bara två veckor. Jag är fast i min övertygelse, även om alla som känner mig vet att jag kommer att få feeling och inte alls hålla mig till planen. Men det får stå för dem, jag är FAST besluten.

Jag är stirrig i starten. Mest för att jag behöver bära runt på mobiltelefon och hörlurar till en livesändning längre fram. Som gör att jag inte får plats med mina gels. Vill liksom inte cruisa runt Helsingborg med rullväska. Logistiken att lösa detta överstiger min tankekapacitet, men Fredrik  lovar att byta gels mot teknisk utrustning och tillbaka till gels längs banan. I två preppade midjebälten. Nu gäller det bara att han hittar mig i rätt tid till sändningen och kanske ännu viktigare i synk med min blodsockerkurva. Högst olämpligt att behöva äta mina hörlurar när blodsockret dippar för lågt..

Jag är så stirrig att jag glömmer att jag ska ställa mig i startfållan. Kommer in någonstans vid 5:15-ballongerna och inser att jag har en lång väg av armbågande fram till mina ballonger. Jag lyckas en bit men inte hela vägen. Startar någonstans vid 4:30-ballongerna och behöver springa ikapp. Något som ska komma att påverka själva utfallet av den här dagen!

När startfyrverkeriet färgar himlen turkos är det dags att ge sig av. Äta sig fram i startfältet och smälta in i klungan bakom 4:00-ballongerna. Det är lättare sagt än gjort. Det är folk och fötter överallt. Jag kommer inte förbi. Får riskera lårbenshalsen genom omkörningar på kullerstensbelagda refuger, gropiga grässlänter och allehanda trädplanteringar.  Tillslut är jag i fatt och njuter av sällskapet i klungan. Fast det ska bli kortvarigt.

Plötsligt kommer mina instafriends Charlotta och Peter upp bakifrån. De har den farten som jag precis behövt hålla för att jaga ifatt ballongerna, dvs lite snabbare än vad jag tänkt. Farten känns bekväm men framförallt är sällskapet outstanding. Peter får igång varenda millimeter av publiken och vi andra bara suger åt oss. Snackar oss fram genom Råå. Jag vet att det går för fort men jag lovar mig själv att slå av på farten efter livesändningen vid 11 kilomter. Tänker att livesändningen blir roligare med sällskap, men sen ska jag ramla bak. Jo tjena.

Det gör jag inte. Efter livesändningen taktar det liksom bara på. Det känns lätt och vi har kul.  I Ramlösa laddar vi för fest och i Jordbodalen vinkar vi glatt till min kollega som i vanlig ordning kommit ut för att heja. Peter skämtar med poliser, tvingar ungdomar att ta upp händerna ur fickan för att klappa, och ropar högt när jag passerar en tjej med K35 på ryggen, att hon minsann blir omsprungen av en som är 15 år äldre…

Medan han håller låda börjar jag smida en plan. Tänk om jag orkar smygpejsa Charlotta till pers. Utan att hon vet om det. Problemet är jag redan lyckats glömma vad perset var, även fast jag frågade för mindre än en timme sen. Men jag tror 3:45 fixar biffen. Och där någonstans i fjärran börjar ballongerna torna upp sig. Vi ska mata oss dit. Sen ska vi ligga bakom deras ryggar och låta dem ta motvinden. Och sen, sen sticker vi.  I alla fall i min värld. Vad hon själv tänker vet jag inte, men hon känns stark.

Vi har nu tappat Peter. Det märks för att det blivit tyst. Tyst för att han inte jagar igång publiken, och kanske lika mycket för att vi har börjat fokusera lite.

Våra steg är synkade och jag faller in i en underbart flow. Gemensamma steg och en andning som känns lätt och rytmisk. Alla ställen som var pest förra året känns lättare i år. Backarna flackare, grussträckorna kortare.

Plötsligt passerar vi Sofiero. Det återstår en uppförsbacke och sen är det dags för efterrätten. Nerförsbacke och den fantastiska målrakan. Den där jag ska få se mitt namn målat i marken.

Den fantastiska målrakan är förvisso fantastisk men också lång. Benen trummar på i ett bra tempo men nu börjar ändå suget efter att komma i mål infinna sig. Och de där markeringarna var hundrade meter kommer så sällan.

Jag tänker att Charlotta kommer att sticka och vet att jag aldrig någonsin har en spurt. Men tänker också att det hade varit kul att springa över mållinjen tillsammans. Och så blir det.

Utan att ha sett mitt namn pga full fokus framåt står mållportalen plötsligt där. En oklar målgest senare får vi äntligen medaljen om halsen. Hon har persat och jag har bockat av mitt elfte Helsingborg på raken, och återerövrat min identitet som marathonlöpare. DEN glädjen går inte att ta miste på! Därför fnittrar vi oss genom en hel målgångsintervju, innan jag öser beröm över den stackars Chocolattepersonalen och berättar för tävlingsledaren att det tamejtusan var det bästa marathonet ever. För ja, precis så kändes det.

Tack igen Helsingborg marathon. För att ni bara blir bättre och bättre och bättre! Det är nästan sorgligt att jag bara ska springa 19 gånger till….

Österlen bjuder på det mest fantastiska vädret och klädvalet är enkelt. Det svåra är huruvida man behöver dricka på 14 km eller inte. Och om man alltså behöver väst. Den åker på och sen av igen. Efter råd från instafriends som påpekar att loppet heter ÖST och inte VÄST….

Placerar mig hyfsat långt fram i starten. För att undvika köbildningen vid Mount Alunbruket som jag sett på bild från gårdagens lopp. Glömmer lite min fot och min avsaknad av löpning. Det kanske hade varit skönt och till och med lite bra för mig med köbildning.

Tutar iväg alldeles för fort och långt i från den joggfart som var planen. Flåsar som en blåsbälg och varenda muskelfiber undrar vad som händer. Och det enda de drömmer om är köbildning och paus. De får de inte. Det är fritt blås upp för första branta backen och lika fritt nerför i rullgrus. Helt utan fäste. Ber för mitt liv och kommer ner utan att åka på rumpan!

Skogen är full av vitsippor och doften av Ramslök slår emot mig precis som varje år.  Det är så himla fint men av min plan att stanna och fota blir inget. Enda gången jag orkar lirka upp telefonen svarar den med ”IPhone är inaktiverad. Prova igen om 7 minuter”. Iphones mest sjuka funktion. Det är ju NU jag vill ta en bild. Om sju minuter finns varken vitsippor eller knallgröna kullar.

Tar halva loppet innan jag kommer i balans med min ansträngning. Hittar en fart som känns överkomlig och som gör att jag kan njuta lite av utsikten och inte bara längta i mål.

Foten samarbetar över förväntan och det är egentligen bara under den ganska långa sträckan på skrå som jag blir lite orolig. Tassar lite lätt för att inte riskera nått. Stoppar upp flödet och får halva Skånes traillöpare som en otålig svans bakom. Men när traktorn går ut på grusvägen är det ingen springer om. Älska grusväg!

Någonstans efter hälften börjar jag känna skavsår på friska foten. Tror jag lyckats lägga iläggssulan snett och glipan klämmer skinnet. En vanlig dag hade det stört mig men idag är det fine. Att känna ont i högerfoten gör att jag inte tänker på vänstran. Och skavsår är ju inget man dör av. Embrace the skavsår och tuta på bara.

Glädjen när jag hör speakerns röst och vet att målet är nära. Den taktiska löpningen för att komma ensam i målgångstrappan. Sen fullt fokus på att hålla ihop knäna och inte se ut som den vanliga ankan i trappan. Några stappliga steg över kullerstenarna, hejaropen, målgången och medaljen!

Första loppet sedan oktober. Längsta distans sen december. Och en sjundeplats av 296 damer. Behöver jag säga att jag får gåshud vid tanken!

Tack Österlen Spring Trail  för ett helt magiskt lopp i grymt vårväder! Underbart (och lite plågsamt) att springa och minst lika härligt att hänga kvar efteråt. Mingla med löpare är förstaklassigt söndagsnöje. Speciellt för den som känt sig utanför löparbubblan ett tag!

Vi ses igen nästa år! Jag tänkte 60, men hur ska man någonsin överleva det igen? Time will tell…

Vi kommer till starten i Friseboda 45 minuter innan start och vädret är till skillnad från förra året bästa möjliga. Shorts och tisha den 19 oktober – det är lätt att bli lycklig av sånt!  Mängden bajamajor är exemplarisk och jag klarar av både toabesök och väskinlämning utan att köa många minuter. Joggar runt fem minuter för att väcka benen. Mer hinner jag inte innan det kallas till start!

Starten går lugnare till än på Hven och tjurrusningen där. Hittar min plats i ledet och kör på skön känsla. I typ en kilometer. Sen viker stigen obönhörligen ner mot havet.

Det är fint så man dör men mest av allt dör benen. Sanden är djup och blöt. Längst ner vid vattnet något mer packad men också stundtals ordentligt sluttande. Pulsen slår i taket och HELA startfältet springer om. I alla fall känns det så. Hur gör folk ens? Finns det en hemlig teknik? Jag springer på stället och laddar om för en lång dag…

Med fast mark under fötterna kan jag passera en del av strandgasellerna innan vi leds in på smal stig med få omkörningsmöjligheter.

Hittar min plats bakom en man i grön tröja. Han verkar springa på förutbestämd fart. Därför är det lite slött på flacken och nerför, och galet jobbigt uppför. Men okej, jag orkar inte tränga mig förbi.

Springer om strax före första vätskan men dricker för långsamt och hamnar bakom igen! Nu gör det inte jättemycket för nu börjar Åhus Hinderbana och där är jag ingen stjärna. Över stigen ligger fallna träd och med korta mellanrum förväntas man spänstigt studsa över dem.

På det femtioelfte skuttet börjar jag bli trött och sätter ner foten på stammen för att slippa hoppa så högt. Dum idé. Stammen är glashal och jag glider i sidled tills jag nästan står i spagat. Det hade kunnat sluta där men jag lyckas parera och komma på fötter utan brustna ljumskar!

Springer om gröna tröjan och ett par killar som nu ligger i släptåg bakom. Så går skosnöret upp och jag är åter längst bak i kön. Hinner inte komma ifatt dem innan andra skosnöret går upp. Här snackar vi orutinerat!

Via ett par fantastiska utförslöpor i djup sand är det snart dags för stranden igen. Jag svär i tysthet och kan inte låta bli att skrämmas av tanken att jag ska göra samma strand en gång till om 6 kilometer!

Stannar till i varvning för energipåfyllning. Då kommer de första löparna på 11 kilometer i mål. Jag sprungit fortare än alla dem! Får lite extra boost som verkligen behövs inför det avslutande sexkilometersvarv som ska ta mig tillbaka och i mål.

Skrattar i sanddynerna och njuter av utsikten vid havet. Det är så vackert att det pirrar i magen. Och sanden känns hårdare nu. Det funkar. Råkar bli överspolad av en våg och skrattar när det iskalla vattnet når mina knän.

Med skor som väger ett par kilo extra klättrar jag upp för den sista sandbacken upp mot målet. Går i mål på 1:34:53 och exakt 27 sekunder fortare än förra året. Trots sanden. Sjundeplaceringen är densamma som då med enda skillnaden att jag har en Mikael framför mig i damresultatetl i år…

Lite mingel i målgång med diverse löparbekantskaper och instafriends. I ett väder som medgav lite häng utan risk att frysa ihjäl. Världsklass!

Tack Åhus Trailrun för ett kanonlopp!

Vi går vilse mellan stadion och nummerlappsutdelningen. Hittar en ensam toalett som det efter 20 minuters köande blir stopp i. Vattnar Odenses buskar i panik innan vi ställer oss i startfållan till tonerna av The final countdown.

Jag har ingen strategi. Ska jag springa med 3:30-ballongerna eller joina Saras försök på 3:25? Jag gör lite av varje. Springer med Sara i ca 12 km innan vi blir omsprungna av ballongen som springer alldeles för fort!  Jag stressas av att ha dem före och hänger på. Sara håller sig till sin plan. Jag kommer få äta upp det här sen! Tänker jag. Men så ska det inte bli!

Ballongmannen är galen. Han skriker så det hörs över hela Odense. Han drar igång publiken och går igång på sin egen pepp så till den milda grad att vi plötsligt springer i 4:30-fart.

Som tur var blir Ballongmannen kissnödig och kliver in i en buske. Farten återgår till normal. Jag har nu varken Sara eller Ballongmän omkring mig, det är dags att sätta min egen plan.

Jag känner mig stark men vet att vad som helst kan hända. Men så här långt bara njuter jag och låter benen bestämma. Börjar drömma om 3:25, som skulle bli pers i modern tid. 3:22 från Stockholm marathon 2011 är preskriberat. Det är tretton år sedan och tretton årsringar skojar man inte bort!  3:22 är bortom all rimlighet, och jag tänker inte ens tanken!

Strax innan varvning får jag sällskap av en dansk kille som gör sin första mara. Våra steg är synkade och rytmen driver upp farten. Vi pratar men förstår inte varandra. Lyckas ändå uppfatta att vi ligger 5 minuter före 3:30-ballongerna. 3:30-ballong som ju faktiskt är det enda danska ord jag kan.

Fortsätter prata obegripligt med varandra ett par kilometer innan jag glider ifrån och går in i min bubbla.

Det finns sträckor som är som gjorda för bubbel-löpning. Långa sköna asfalt-rakor där ljudet av trummande steg försätter mig i galna runners high. Och jag älskar det. Monotonin. Lika mycket som jag älskar sträckorna med party, hög musik, trummor och levande sagofigurer.

Vid 25 km vet jag att det kommer att hålla. Allt klaffar. Steget är lätt och det finns inget som kan stoppa mig. Men jag tar ändå en extra gel för att inte riskera energitorsk och humörsväng!

Det finns oväntat många backar på den bana som ska vara jätteplatt men belöningen är nerför mot mål. Och jag rullar!

När jag kommer in på stadion står klockan på 3:21-nånting och jag känner lukten av pers. Pers-pers that is. Inte bara tant-pers!

Spurtar. I 4:18-fart springer jag mot mål med ett stort fett leende och korsar mållinjen 46 sekunder snabbare än 2011!

Än kan tant.

10 minuter senare skuttar Sara i mål. Med samma härliga känsla i kroppen!  Så himla grym! Och därhemma väntar champagnen!

Att persa på min 20:e marathon är galet. Marathon är galet. Jag älskar tamejtusan marathon.