I det här gänget hittar vi någon som inte orkar springa 100 meter, någon som tycker löpning är det värsta som finns och någon som prioriterat bort egentid till förmån för dismaskinen.

Man skulle kunna tro att det är ett gnälligt gäng, men jag har nog tamejtusan aldrig träffat så många glada tjejer på en och samma gång. Alla överlevde 100 meter. Många gånger om dessutom. Ingen dog och alla tyckte det var skönt i friska luften. Tänk att jag ska få boostas av detta härliga gäng varje torsdag hela våren.  Det är lyx på jobbet.

Ingen glödande kol men en glödande sol… saknar sommar!

Dagens löpklient hade erfarenhet av glödande kol och kunde berätta att det inte alls var något problem att strosa omkring på den i lugn och ro. Med andra ord ingen stress att lyfta på fötterna. Och då funkar ju liksom inte min liknelse längre.

Måste jag byta ut den eller kan jag bara hoppas att andelen människor som faktiskt gått på glödande kol är försvinnande liten så att jag kan fortsätta att luras…

Benen kändes ok trots min nattliga utflykt igår, och spinningen förflöt utan problem. Men när jag dryga två timmar efter avslutat svettbad skulle ta mig an två löpklienter checkade benen ut. I låren en mystisk känsla av köttfärs. Bränd köttfärs.

Som tur var behövde jag bara förflytta mig 200 meter. Teknikträningen görs bra på stället. 600 meter utfallsteg, 97000 meter spinning och 200 meter köttfärs. Nu lägger jag mig i soffan!

Som löpcoach försöker jag får mina klienter att springa på ett visst sätt genom att visa och förklara med ord. Att säga “skjut fram höften”, kan ge miljoner olika resultat beroende på hur personen i fråga tolkar det. Ofta blir det att höften går fram och överkroppen bak. Och så vill  vi ju inte ha det. Då är det bättre att försöka visa. Eller förklara känslan med olika liknelser.

Ofta använder jag kommandot “spring lätt”, när jag vill undvika att man landar tungt och sjunker ner i höften. För mig betyder det att man kommer upp i höften och landar snabbt, innan man direkt skjuter ifrån till nästa steg. Och att man inte låter som en elefant…

När jag löpcoachade M i torsdags bad jag henne först springa “på glödande kol”. Resultatet blev ståtlig hållning, snabb fotisättning och frånskjut, och ett alldeles ljudlöst steg.

Lite senare slänger jag ur mig “spring fjäderlätt” och tänker att jag ska få samma resultat. Men tji fick jag. Personen i fråga plockar fram milslånga ballerinakliv, svävar i luften, sträcker ut långa slanka ben både framför och bakom. Ser sjukt graciös ut, men nja, något vidare löpsteg blev det inte.

Till henne kan jag aldrig med ge kommandot att springa fjäderlätt. Hon hade vunnit klassen för graciöst löpande men definitivt inte persat vad gäller tid.

Så går du till en löpcoach för att hitta ditt steg, se till att få med dig “kommandon” som ger dig en förståelse för hur det ska kännas. Klickar inte instruktionen, se till att du får en ny. En bra löpcoach bör ha en hel arsenal av ord, liknelser och förklaringar för att kunna få dig att hitta rätt.

Själv springer jag omkring med en fiktiv flyttlåda framför mig för att hitta rätt i lutningen. Alla sätt är bra utom de dåliga…

 
Ser du flyttkartongen?

Den här veckan har jag nämligen haft jobbrekord vad gäller löpcoaching, vilket betyder otaliga uppvärmningar, teknikdrillar, en hel del löpstyrka och lite backteknik. Små duttar här och där men inget som kvalar in på Funbeat.

Idag är sista chansen, för i morgon vill jag vila. Därför pressar jag in ett kort pass mellan gröten och skolavslutningen. Kort och fartfyllt. För att känna hur tävlingsfarten känns i benen. Låta det minnet lägga sig för att plocka fram på lördag. Så jag inte börjar göra indianhopp mitt i alltihopa. Det är ju typ det denna kropp är van vid…

 
Under 45 gör man inte med indianhopp…

Äntligen fick jag tummen ur till att fixa en Facebooksida för mina kommande happenings. Tänker hålla en ganska låg profil på facebooksidan och bara använda den för att sprida information om spännande aktiviteter, kurser och events som jag drar igång eller deltar i. I klartext,  jag ska inte spamma den med blogginlägg och annat ovidkommande, mer än i undantagsfall. Så ja, ni vågar gilla den. Ni kommer inte bli över-notisifierade…

Anyway. Första posten på min nya Facebooksida blir reklam för min nästa löpteknik-kurs med start den 4 juni.  Mer information finns här. Först till kvarn!

Håller två parallella kurser i löpteknik för anställda på Alfa Laval, där vi riktigt grottar ner oss i löpteknik, löpstyrka och rörlighet. Första tillfället filmades  grupperna och igår var det dags att analysera och hitta förändringspotential. Bland 20 löpare kan man hitta de flesta vanliga löpar-“misstagen” och jag tror många gick hem lite klokare men kanske också lite mer förvirrade. Nästa gång benar vi ut begreppen i praktiken. Övar, drillar och nöter. Försöker hitta den mystiska lutningen och känslan att “skjuta fram höften”.  Försöker reda ut hur snabbt 180 steg per minut är och var  egentligen “under kroppen” finns, där foten uppenbarligen ska i?

Så mycket spännande att jag blir alldeles glad efteråt. Så glad att jag funderar på dra ihop en egen löparkurs. Mycket vill liksom ha mer.  Måste bara välja ut inriktning och målgrupp. Kanske blir det en, kanske blir det flera. Den som lever får se.

Jag är sämst på att marknadsföra mig själv. Ja ni ser själva, annonsen för TNT är mycket mer framträdande än  länken till mina egna tjänster.

Jag väljer att inte posta alla mina blogginlägg på Facebook utan satsar på några få utvalda. Som när jag kraschat med cykeln eller sprungit ett galet långt lopp mitt i natten. För jag vill inte störa. Ta plats. För det finns en gräns, i alla fall i min värld, när informationsflödet blir spam. När folk tröttnar och tar bort. När man inte vill se samma blogginlägg delas på alla möjliga sidor och grupper.

Därför verkar jag lite i det tysta. Totalt osmart såklart, men sån är jag. Och jag glädjer mig att folk hittar mig ändå. Så jag slipper bli den där säljaren jag inte är.

Idag mötte jag Micke för fjärde gången. Då har vi gått från ren teknikträning och löpskolning till att involvera lite mer löpträning i passen. Idag kombinerade vi teknik (man kan inte repetera nog, hjärnan behöver nöta i oändlighet) med ett smakprov på Olgor.

När man kör Olgor växlar man mellan två farter. Strax över, resp strax under, tröskelfart. 400 meter av vardera, följt av 300 m, 200m och 100 m vardera. Tiden räckte till två omgångar, dvs 2 x 2 km med 3 minuters vila. Har man mer tid tycker jag tre omgångar är lagom.

Så här dagen före Köpenhamn halvmarathon piskade jag från cykeln. Det var inte alls lika jobbigt…

Ett enkelt test som ändå ger en bra uppskattning på hur det ligger till med konditionen.  Vi körde på tid. 12 minuter med målet att hinna så långt som möjligt.

I Kävlinge finns inga löparbanor så vi valde en hyfsat flack asfaltsträcka. Såklart blir resultatet mer rättvisande om banan är helt platt. Gps:en är också en felkälla, men då syftet främst är att mäta utvecklingen framöver spelar det ju inte så stor roll om man använder samma sträcka och samma klocka.

Anyway. 12 minuter kan låta kort, men det kräver sin fokus och sitt pannben.

Den uppmätta sträckan kan sedan omvandlas till uppskattad VO2-max, t ex här. Här kan man sedan jämföra sitt värde med resten av populationen.  Vill man jämföra med Björn Dählie under sin storhetstid så sägs han ha haft ett syreupptag på 95 ml/kg/min som bäst. Charlotte Kalla hade 74 som 20-åring.

Mattias Reck mätte mig till 77 ml/kg/min en gång i tiden, hur tusan det nu gick till…