,

Det är stora dottern och jag som ska springa. Hon är egentligen ett knappt år för liten men jag “råkade” skriva fel födelsedatum på anmälan. Värre lagbrott kan man ju göra. Jag ville ju ha sällskap för tusan. Dessutom är hon dubbelt så lång som jag, ingen kommer ana något…

Har som sagt aldrig sprungit midnattsloppet tidigare men det är en positiv upplevelse från början till slut. Tröjan är, till skillnad från i många lopp, snygg OCH i rätt storlek och passform. En sån som man kan använda på riktigt och inte bara till att sova i!  Faktiskt en ganska mäktig känsla av samhörighet när ett helt stort torg kryllar av likadana kläder. Lite svårare utmaning för hejarklacken kan jag tänka, men det är ju inte mitt problem just idag…

Kommer till Stortorget en timme före start och ställer oss direkt i Bajamajakön. Vis av erfarenhet vet jag att sånna köer tar extremt lång tid. Här tar det nästan längre tid än vanligt då mängden toaletter är lite underdimensionerad. När det äntligen är min tur slås jag av faktumet att Bajamajor saknar lampor. Och klockan 21.15 är det mörkt nuförtiden…

I totalt mörker försöker jag hitta ringen. Vad som ligger på den, vid sidan om den och eventuellt på golvet har jag ingen möjlighet att se. Det är bara att be till bajamaja-gudarna att den är hyfsat ren och städad. Och trösta sig med att det man inte vet, lider man inte av…

In i startfållan och njuter av peppen, musiken och stämningen. Känns som värsta utekvällen, med undantaget att ingen raglar omkring. Här är folk fulla med springglädje och förväntan. Vid startskottet skjuts fyrverkerier och vi travar i väg till ösiga RUN TO THE HILLS i högtalarna.

Travar är fel ord. Jag har startat i 1c, och där springer folk. Fort. Känner att öppningen är för snabb, jag är ju dessutom inte uppvärmd efter min halvtimme i toakön. Saktar ner på tempot och försöker hitta mitt flow. Jag är inte ute efter något pers, men en bra genomkörare inför Helsingborgs marathon nästa lördag.

Banan kantas av peppig musik och Malmöfolket har letat sig ut i sommarnatten för att heja. Det är en underbar stämning och någonstans hör jag mina svärföräldrar ropa mitt namn när jag redan passerat. Blir glad och viftar med armarna. Det är min enda hejarklack då Fredrik och lilltjejen fått stanna hemma pga den sena timmen. Som tur var kan man låna andras hejarklackar och dessa finns det gott om. Suger åt mig och njuter.

Stundtals blir det riktigt mörkt. Kanske är det mina fyrtioåriga ögon men mörkret i kombination men trottoarkanter, gropar och kullersten känns lite läskig. Tar det försiktigt för att inte riskera några fotleder.

Genom slottsparken är grusvägen kantad av marschaller och det känns grymt stämningsfullt. Skönt att tassa fram i gruset en bit för att ladda mentalt för den sista sträckan på kullersten.

Kullerstenen under den sista kilometern håller på döda mig. Jag får inget flyt och det känns som jag inte kommer framåt en millimeter. Av alla underlag är just kullersten det absolut värsta, men jag biter i hop och stapplar så småningom in i mål.

Nu börjar den riktiga utmaningen. Pga tidsbrist i starten fick dottern lämna in väskan. Hon startade 25 minuter senare och hade gott om tid. Dessvärre betyder det att jag inte kan hämta ut den. Med tanke på hennes senare start och att hon springer 20 minuter långsammare har jag 45 minuters väntetid i T-shirt och korta shorts. Förvisso i sensommarnatt men ändå småkyligt med svettblöta kläder.

Står och huttrar vid staketet i målgången i väntan på dottern. Hoppas hon ska förstå min situation och brassa på lite extra. Så länge kryper jag allt närmare än man med varm tröja på sig. Det är trångt så jag tänker att han inte märker att jag är lite väl närgången.

45 minuter senare glider dottern i mål. Pigg som en nötkärna fast hon aldrig löptränar. Hon har haft problem med trängsel och tvångspromenad efter starten, något som jag definitivt slapp. Jag har inte haft en enda person som begränsat min framfart. Det är nog det första lopp jag känt så. Värsta flytet och ibland nästan FÖR flytigt…

En tid på 44.24 är inget jag hänger i julgranen men det är där jag befinner mig just nu. Man blir inte mil-snabb av marathonträning, och hade jag inte tyckt det var så fasansfullt med intervaller hade det varit spännande att satsa på mildistansen som omväxling något år. Men jag gillar ju det där långa meditativa… 

Tiden räckte i alla fall till en tiondeplats i tantklassen och 43:e-plats totalt. Helt ok så där mitt i natten.

Medan jag sprang långpass i ett nyvaket Skrylle gjorde dottern film. Om yoga. Här snackar vi miljöskadade barn. Igen. Anyway, se filmen och lär dig om vem som egentligen uppfann yogan…

Och den andra tjejen önskade vegetarisk lasagne på sin femtonårsdag idag. När hon fick möjligheten att välja precis vad hon ville…

Så skönt att slippa gnäll om att grönsaker är äckligt. För det är det ju faktiskt inte!

What’s not to like? Buffétallrik från Masesgården 2012!

Men när det dyker upp en HEALTHY BOX i brevlådan. Adresserad till morsan. En sån som alla coola fitness-tjejer fått. Då är man plötsligt lite creddig. Och det är ju kul att få impa lite ibland.

 Uppvärmning à la Friskis. Minus en arm…

Starten går kl 13.00 och lämmeltåget drar iväg. Första kilometern är lättsprungen och livet leker. Farten är hög och pulsen likaså. Sen viker vi av in i skogen. Stigarna blir mindre, lerpölarna djupare och rötterna fler. Jag fegar lite av rädsla att ramla och tvingas ta emot mig med armen. Blir omsprungen av en efter en. Är inte van att bli omsprungen och tappar liksom humöret lite. I vanliga fall hittar jag min plats tidigt och sen ligger jag där och tuffar. Det här är mentalt knäckande. Och jag är redan trött. Pinnar på bra i de lättlöpta partierna och utmanar mig själv för att ha lite tillgodo när jag måste sakta ner.

Alva på banan…

Efter tre kilometer kommer ett helt gäng löpare MOT mig. Vi har sprungit fel hela högen och ska tydligen tillbaka till start för omstart. 12 kilometer ska plötsligt bli närmare 16 och jag har svårt att ladda om. Luften går ur.

13.35 går start nummer två. Andra försöket. Många väljer att springa 6 km i stället men jag försöker på tolvan en gång till. Tempot är långsammare nu. Gissar att det är fler som tappat modet. Jag bestämmer mig för att ta det lugnt, men blir ändå ordentligt trött i de backar som bjuds. Banan är otroligt fin och rolig med alla tekniska utmaningar. Vid 4 km ska det finnas vätska och jag är ordentligt törstig eftersom jag redan sprungit närmare 8 km. Men någon vätska kommer inte. Den dyker upp först vid 7 km (= 11 för oss som sprungit fel). Sista vätskekontrollen har de lagt vid 8 km och en hel kilometer efter den första. Här snackar vi bra utspridning…. (De som sprang 6 km fick ingen vätska alls så man får väl vara glad ändå…)

Jag lufsar runt efter bästa förmåga. Tar in på de få lättsprungna partierna men blir våldsamt frånsprungen så fort vi letar oss in i skogen igen. Energin börjar dala. Skalman hade liksom inte räknat med att komma iväg 35 minuter efter tidtabell och dessutom få 4 km extra uppvärmning i snabbt tempo. Tar mig i mål med axeln i behåll och gläds åt bananen som ligger och väntar på mig. Tänker att jag borde vara glad att jag ens springer lopp, bara 4 veckor efter min cykelkrasch, men är mest arg för att jag känner mig som en elefant bland rötterna. Och för att backarna dödar mig.

 Alva hade premiär på 6 km. För en orienterare är rötterna inget problem!

I målgång tänker jag trösta mig med ett utlottningspris, men de tänker minsann hålla på priserna tills sista person gått i mål på halvmaran. Typ 1,5 timmes väntan för en vattenflaska, om man har tur. Tror inte det….

Summa summarum: halvklantigt arrangemang, underbar natur, dålig kondition och ännu sämre teknik. På det igen nästa år. Förhoppningsvis med mindre löpvila i benen och mindre kraschade axlar!

Vi skulle ägna kvällen åt familjelöpning. 2 km terräng för hela högen. Stora tjejen hade glömt träningskläderna i stan och fick välja mellan Fredriks shorts (modell GRANDE) och min kjol. Man kan tycka att valet skulle vara enkelt men kjolar är för TANTER, inte för fjortonåringar. Kjolar är fjompigt. Och trots att den valda slingan ligger i ödemarken, utan risk att bli sedd av andra än älgar, satt det långt inne att ta på sig kjolen.

Anyway. Kjolen på. Ready to go. Stora tjejen beslutar sig för att springa själv i förväg. Rejsa. Inte lufsa runt i en nioårings tempo. Vi andra kommer efter i sakta mak.

Ganska snart delar sig vägen i två, och som brukligt här i Norrland har båda stigarna en markering. Vi väljer vänster. Frågan är vad dottern valt…

När vi kommer tillbaka till starten finns ingen dotter. Tur att hon har mobil. Synd att vi lämnade våra hemma!

Ensam fjortonåring i främmande skog. Och nu då?

“Vänta här. Vi letar efter dig!”  Skitiga bilar är bra att skriva på…

Lämnar ett meddelande på bilen och börjar leta, men det känns lite hopplöst. Bestämmer oss för att hämta en mobil. Med hjälp av modern teknik och solens position på himlen lyckas vi senare lokalisera henne – inte det minsta orolig utan mest bekymrad över att löprundan blev jobbigt lång…

Hur gjorde man innan mobiltelefonernas tid? Och vad är det för otyg att markera flera rundor i samma färg?

Det börjar bra. Ni vet skog och morgonsol. Sen störs idyllen av en ROT och plötsligt ligger jag platt på marken! Under tiden jag faller hinner jag tänka miljoner tankar, typ HUR ont kommer det att göra och VAD ska jag göra av mobilen jag håller i handen…

Det gör inte så ont. Mest lite svid. Och mobilen får gegga på linsen. Annars klarar vi oss välbehållna både mobilen och jag.

Tvingar upp dottern ur sängen strax efter åtta och poserar på tonåringars vis med tveksamt resultat…

Efter en fantastisk frukostbuffé inklusive våffla med hjortronsylt rullar vi iväg till minigolfen där jag som utlovat utklassar hela familjen.

Allt enligt plan alltså.

Jag är loppsugen. Inte sådär race-sugen, för det tillåter inte vaden. Men genomförar-sugen. Ni vet folket, speakerrösten, chipet. Nummerlappen som alltid hamnar snett. Och känslan att passera en mållinje.

Därför anmälde jag mig till Kåsebergaloppet. Och faktiskt resten av familjen också. De kan väl inte alltid sitta och fika när jag anstränger mig.

Familjemys när det är som bäst!

Har du något lopp på g? 

Det är otroligt vackert på andra sidan Skåne och vägen från Åhus till Yngsjö är helt fantastisk. I alla fall på ena hållet. Det andra hållet hann jag inte se. Missbedömde tiden, eller räknade helt enkelt fel…  Fick lägga gasen i botten för att inte komma för sent till andra matchen. Panik i mina ben och fullt fokus framåt alltså. Hann i tillräcklig tid för att hitta rätt plan, men ombyte var det inte tal om. Utsåg mig själv till dagens svettigaste hejarklack med saltränder och allt. Fräscha morsan liksom.

En fem timmar lång paus i spelschemat kunde inte utnyttjas bättre än med ett besök i Kivik:

Ännu en bra dag till samlingen alltså.

Inget är så najs som välförtjänt vila. När benen har ställt upp i backar och motvind. Till skogs och på landsväg. När benen burrar så där härligt och huvudet är så där lagom mossigt. När kroppen liksom VILL vila snarare än tvingas till det pga tidsbrist.

Då njuter jag av varje sekund av vila.

Idag vilar jag på Lundaloppet.  Och hejar på min stora tjej som chockade mig genom att anmäla sig. Till MILEN. Med kommentaren: jag börjar bli som du mamma.

Är det inte härligt så säg!