Vi sitter på parkeringen med stjärtvärmen på. Utanför faller blötplaskig snö och jag är grymt omotiverad. Vad ska jag göra ute i det kladdiga vädret när jag kan sitta här och mysa i bilen? Fredrik förbarmar sig och hämtar nummerlapparna medan jag försöker uppbringa lite pepp. Lyckas måttligt…

Fredrik deklarerar att han ska starta längst fram och springa sig ordentligt trött. Efter förra gången vet jag att han kan springa riktigt bra på vilja. Utan att liksom behöva träna. Själv har jag ingen vilja och bestämmer mig för att lufsa runt. Som vanligt på det här loppet tydligen. Tänkte visst precis samma sak förra året, enligt den race report jag läser så här i efterhand.

Jag roar mig med att räkna Stävie Trail-buffar på min väg till starten och gläds åt att det faktiskt är väldigt många som klätt sig i grönt idag. Jag själv också såklart. Även om jag i vanlig ordning satt den upp och ner. När blir man egentligen tillräckligt gammal för att klä på sig ordentligt? Sätta nummerlappar rakt och buffar åt rätt håll? Måste vara vid 46…

Starten går. Och jag har fel skor.

Då jag aldrig blivit kompis med mina nya trailskor har jag valt mina blankslitna asfaltskor. Hur halkigt kan det vara på ett motionsspår liksom? Då missade jag detaljen att löv är halkiga var de än ligger. Och att det finns lera i skogen.  Men egentligen är det inget större problem, jag får ta det lite försiktigt på löven, i leran och på broarna bara. Hellre det än ont i fötterna!

Det stora problemet stavas backar. Och makadam. Backarna får pulsen att slå i taket men det ordnar sig snabbt efter varje krön. Sten-eländet är bara jobbigt. Det ordnar sig aldrig. Sten-elände under löv är ännu värre. Fötterna åker hit och dit och jag vet aldrig var jag ska våga sätta ner foten. Möter minst 3-4 personer som klivit av och haltar längs sidan. Blir rädd om anklarna.

Det där med att lufsa runt har jag glömt bort sedan länge och jag kommer på mig själv med att faktiskt försöka springa på så fort jag kan. Med det inte sagt att det är fort!

Blir omsprungen av en kille i Stävie Trail-buff och tänker att så här kan vi ju inte ha det. Ögonblicket därefter kommer vi ut på asfalt och jag säger ett tyst hejdå till buffmannen och sätter iväg. På asfalten kommer min inre traktor igång och jag älskar att få mata på. Flyter förbi flera stycken och för första gången kan jag lyfta blicken och se allt det höstigt vackra runt omkring.

Kommer mot mål som nummer åtta i motionsklassen och förväntar mig publikens jubel. Eller ja, i alla fall Fredriks. Men han är inte där. Han har sprungit så fort att han behövt hämta jackan för att inte frysa ihjäl i väntan på hans långsammare hälft.

Medan jag väntar på hans återkomst pratar jag av mig i målområdet. Snackar lite skit om snön och stenarna på vägen och sen glömmer jag dem. Nu kommer jag bara ihåg hur fantastiskt fint det var i skogen. Och att jag nog ska springa Yddingen nästa år igen…

Löpmotivationen är nämligen på noll när jag efter ett par dagars ofrivillig löpvila äntligen ska få ge mig ut. Jag har längtat hela veckan men när jag slutligen både får och hinner är jag såklart inte det minsta sugen. Kävlinges asfalt-rakor lockar inte och en slöjogg känns allt annat än upplyftande. Samtidigt som de senaste dagarnas studentfiranden gjort mig trött, och soffan kallar på mig från sitt hörn i vardagsrummet.

Jag bestämmer mig för något riktigt scary. Jag ska säga en siffra och välja det löppass i klockan som står på den platsen i ordningen. De kan alltså bli allt från jogg-promenad intervaller till något som får gummisulorna att fatta eld. Det kan bli ett timmeslångt tinnitusframkallande äventyr, där Garmin går bananas för att jag inte orkar hålla en snabbfotad pt-kunds tempo…

Jag säger siffran 9, börjar bakifrån och scrollar upp bland passen. Passerar kryptiska namn som ”löppass (7)”, ”Alva 2 km fort”, och ”kopia av Gustav”. Slutligen är jag på nummer nio: ”2×2+2×500” .
Det är ett ganska beskedligt pass. 2x2km i marafart och 2×500 meter i milfart. En bra uppstart efter postmaravilan.

Marafarten är ok, men alltså den där milfarten? Var köper man den?

Det är varken låren eller flåset som sätter stopp, men jag saknar fullständigt kontroll över mina kroppsdelar. Koordinationen har nått nya bottennivåer och jag saknar liksom kopplingar mellan nervtrådarna. Jag som en gång varit stjärna i aerobics-salen…

En fot framför den andra är inte så lätt som det låter när det ska gå fort också. Jag känner mig som en struts. Dags att börja öva…

Söndag kväll. Sitter på tåget hem, fullspäckad med löparinspo. Har precis tillbringat en timme i vårsolen, i löparkläder, utan att springa.  Peppen är brutal, liksom abstinensen i löparbenen.

Egentligen vill jag smyga ut direkt när jag kommer hem, innan någon ens hinner se mig. Gömma väskan bakom brevlådan och sticka iväg. Skylla på att tåget är sent, och sedan hävda att svetten i min panna bara är min nya glansiga och ytterst trendriktiga ansiktskräm…

Inser att det finns risk att jag blir avslöjad och väljer att ansluta till familjebestyren. Inkasserar ett par pluspoäng i tvättstugan, men blir inte av med myrorna i brallan. Försöker med alla medel hitta en lucka men det är tjockt. Inser att jag får hålla mig i skinnet och laddar för den kommande löparveckan, taggad till tänderna. Kan man ställa väckarklockan på 05.00?

Så slår det mig att jag ska springa 47 km på lördag. Att jag kanske inte borde lyda kroppens sprattiga önskemål om att springa hela tiden, varje dag och lite extra på lunchen.

Och att denna löpvila sammanfaller med en hel-ledig torsdag, en ännu ledigare fredag, och påskvibbar i luften. Dagar då förnuftet säger att jag borde ägna mig åt nagelklippning och yoga, snarare än ett långpass till månen och tillbaka.  På lördag leker jag av mig, men sen: en jätteledig söndag och en helt blank måndag. Körsbärsträd i blomning. Och Sveriges tröttaste ben.

Vem lägger ett lopp på påsklördag som liksom drabbar hela påskhelgen. Och vem är så dum så hon anmäler sig?

Det här är kanske den påskhelgen då jag ska får ordning i trädgården, köpa nytt kök, shoppa en vårjacka och hinna ikapp med bokföringen? Hur påsk-roligt låter inte det? Men jag ska njuta på lördag!

Nyhet på armen, Garmin FR 630. Same same fast ändå inte. Efter första rundan kan jag konstatera:

1. Den påstår att två varv på St Hans backar, plus tre gånger i den långlånglånga backen motsvarar 84 höjdmeter.
2. Den påstår att det är 43 dagar kvar till Helsingborg marathon.

Vet inte vilket som är värst:  Att ha sprungit backintervaller utan att få det bekräftat,  eller att tiden går så rysligt fort att jag inte kommer hinna få till farten till maran i år heller….

Blåser bort på stranden

På Lomma Beach – inte en kotte!

1. Löpningen får ett annat syfte än rent träningsmässigt: du ska ta dig till en punkt. För mig är det mycket mer spännande än att springa en runda. Speciellt om vägen är ny för mig och jag inte är stensäker på vägen.

2. Du får se andra vägar än dina standardrundor (om du inte transportlöper till jobbet varje dag förståss…)

3. Det kräver en lagom dos av förberedelser och logistik. Väskor som ska packas och kartor som ska kollas. Minst halva nöjet!

4. Det kan råka ligga en kaffebar vid sträckans slutpunkt…

Ful cappuccino…

1. Har man motvind, har man motvind hela vägen…

2. Sträckan kan vara kortare än man tänkt så att man måste springa runt som en knäppgök i centrala Malmö, i jakten på de fina siffrorna…

2. Vätskeryggan kan ha läckt över hela bröstet så man ser jättesvettig ut när man glider in på kaffebaren.

3.  Man kan ha glömt en bh och och/eller torra strumpor

4. Kaffebaren kan ha helgpersonal som inte vet hur man gör en fin cappuccino…

Det är 15 grader i luften och solen skiner från en klarblå himmel. Det finns många perfekta löpväder men det här är nog tamejtusan det perfektaste. Färgerna är glasklara. Knallgrönt och knallblått. Utsikten har inget slut och jag kan zooma in både Malmö med sin Öresundsbro, Ven, Helsingborg och Danmark i ett och samma blickfång. Terrängen är lättsprungen så att motorn får mata på i sitt outtröttliga tempo.

Första varvet springer jag med Fredrik. Det är kuperat och svider stundtals i låren. Glumslövs backar heter inte så utan anledning…

Inför andra varvet hoppar Fredrik av, och medan han ägnar sig åt stretching och en stund i solen ger han mig en utmaning att bita i: jag ska rejsa i alla uppförsbackar. Traktormotorn får stora skälvan. Rejsa är läskiga ting men jag lyder order. Pressar på uppför, låter pulsen gå upp. Hör min andning eka i huvudet.  Och det är gott.  Jättegott.

Passerar du Landskrona någon gång, så ta ett löpstopp! Du kommer inte ångra dig!

Bästa känslan!

Men NU. Nu är det my time to shine. Det här är min årstid och jag njuter av varje sekund. Vill stoppa tiden och önskar att värmen aldrig någonsin ska ta slut. När andra vägrar springa för att det är för varmt ger jag mig med glädje ut. Låter svetten rinna  från öppna kranar.

Den där genomsvettiga nästan nyduschade känslan är tamejtusan den bästa. Förmodligen är det bara Ingmarie som håller med mig här. Jag vet att de flesta tycker det är skönt med svalka…

Löpningens dag 2015

Flera år har jag varit på Nike-konvent i Stockholm och med 5-6 träningspass i benen har löpningen liksom inte lockat så där efteråt. Förra året provsprang vi dock Stävie Trail-banan. Ett högst giltigt sätt att fira.

I år har jag problem. Först har jag distansspinning på morgonen. På eftermiddagen hade jag förvisso (med lite vilja) kunnat klämma in lite löpning men vill inte träna för mycket med tanke på att det är LOPP på söndag. Och när man för första gången i sitt liv ska rejsa rundor på en motocrossbana vill man ju vara pigg. Så man kan njuta av uppförsbackar i grus…

Funderar på en kortis innan frukost. Frågan är om jag ska fira själv eller med andra. Och om det finns andra morgonpigga…

Hur firar du?

Vi är 40 pers som har samlats på parkeringen i Skabersjö. Vid ingången till bokskogens lömska mörker. Vi får skriva på listor och måste bocka av oss när vi kommer tillbaka, för att säkerställa att ingen blir kvar där ute. Säkerhetsgenomgången gör mig nervös. Jag är mörkrädd.

Första varvet har jag hela tiden folk inom räckhåll. Känner mig trygg. Litar mer på andras förmåga att hitta än min egen. Litar mer på 40 samlade pannlampor en min enda. Inför andra varvet har många sprungit före och andra hoppat av. Viveca och jag ger oss ut helt ensamma.

Om det inte varit för Viveca hade jag varit livrädd. Lyssnat på varenda prassel. Sett vildsvin bakom varenda träd. Nu känner jag mig lugn, med Viveca som livvakt. Plötsligt slocknar hennes lampa och vi har nu bara min lampa att förlita oss på.

Jag känner att jag börjar springa fortare. Liksom för att hinna i mål innan min lampa också dör. Vill inte bli kvar här och frysa ihjäl. Tur att vi har mobiltelefoner. I alla fall jag. Vad jag inte vet är att batteriet snart ska ladda ur…

Det är en cool upplevelse. Rädslan. Mörkret. Löpningen. Och röken från utandningsluften upplyst av en ensam pannlampa. Mer reflexer åt folket!

Jag har aldrig sprungit med farthållare tidigare men nu är jag lite sugen på att testa. Det är 3:30-gänget jag funderar på men har svårt att bestämma mig. Tror innerst inne att det är lite väl snabbt. Startar en bit efter ballongerna men kommer i kapp dem tidigt. Ansluter mig och njuter av en behaglig första sträcka längs havet. Men är den FÖR behaglig? Springer och snicksnackar med folk, sånt brukar jag inte orka.

Efter 5-6 km råkar jag glida iväg från gruppen. Inte med avsikt, men benen flyter fint. Kenth the farthållare ropar åt mig att vi ses i mål. Men vi hinner ses mycket innan dess…

Inser snabbt att det är mycket jobbigare att ligga själv än att flyta med i 3:30-gruppen. Väntar in och ansluter. Tempot blir behagligt igen. Att springa med farthållare är verkligen grymt. Det känns nästan som fusk. Jag bara glider med. Dessutom har man hela tiden tre starka killar bredvid sig som peppar, vilket är extra värdefullt på de partier av banan där publikstödet är lite glest. Förutom pepp bistår gänget med information om var nästa vätska kommer, hur långa backarna är och vilken tid vi håller. Jag behöver inte tänka alls. All heder åt farthållarna som för dagen är klädda i ascoola rosa kepsar. Jag som inte ens gillar keps blev ju sugen på en sån!

Jag har en underbar hejarklack längs banan. Fredrik cyklar runt och peppar mig mest överallt. Vänner dyker upp både här och där. Jag känner mig priviligerad. Sån pepp är det inte alltid man har på loppen. Dessutom är Helsingborgarna fantastiska. De hejar, sjunger och tjoar. Som tjej hyfsat långt fram får man dessutom lite bonuspepp som killarna knorrar lite över…

Av foten känner jag inget. Den kändes i starten och under de första två kilometrarna. Sen är kroppen en enda stor adrenalinfabrik och smärtan trollas bort helt magiskt. Senare ska andra krämpor visa sig men än så länge är jag lyckligt ovetande.

I Ramlösa brunnspark når publikstödet nya höjder, vilket party. Med knottror på armarna njuter jag av känslan. Och just där förstår jag varför man springer marathon. Lite senare är jag mer fundersam i frågan.

Passerar halvmaran på 1:42 och känner mig fortfarande pigg. Men det har börjat brännas lite under fötterna. Inget jag lägger någon särskild vikt vid. Marathon ska väl kännas? Känner mig lite törstig och tycker jag får i mig för lite vätska i de korta stoppen. Vid 30 kilometer tar jag ett lite längre promenadstopp för att säkra vätskebalansen. Och där seglar gruppen ifrån mig. Inte mycket, men tillräckligt för att jag inte ska hämta in. Retar mig lite på att jag inte kan dricka i farten men bestämmer mig för att gilla läget. Det är nu loppet börjar. Mitt lopp. Det är bara jag, min känsla och mina tankar som bestämmer utgången.

Jag försöker springa avslappnat men benen har onekligen börjat stumna. Jag har lätt kramp i tårna. Det hindrar mig inte men jag är rädd att det ska bli värre. Några börjar prata målgångs-öl, ett samtalsämne som alltid dyker upp mot slutet av långa lopp. Öl är det sista jag är sugen på. Jag har beställt croissant, latte och RISGRYNSGRÖT! Det kan få vem som helst att orka hela vägen…

Serpentinbacken vid 36 km är inte nådig. Det finns inte mycket spänst kvar i benen, men jag tuggar mig upp. 800 meter senare tröstar publiken med att ”nu är det bara nerför”. Inte mycket till tröst dock, nerför gör ju ont!

Överlever nerförsbacken och kommer ut på den 2.5 km långa raksträckan mot mål. Den är evighetslång, och i år även kryddad med motvind. Tror aldrig jag ska komma fram. Plötsligt ser jag en bekant rygg som jag vill i fatt. Försöker öka men det händer inget. Fredrik peppar men det finns ingen fler växel att lägga in. Personen framför börjar oväntat att gå och trots att min fart är högst måttlig kommer jag allt närmare. Ett par meter innan mållinjen passerar jag och jag tackar som ödmjukast för draghjälpen.

Sluttid: 3.31.27 och Helsingborgspers med exakt en minut. Jag är trött men glad. Och saltig…

Sen börjar det roliga. Vägen till bilen. Sträckan är ca 300 meter men känns längre än hela marathonet jag precis avverkat. Halvvägs får jag kramp. Båda underbenen krampar så att jag blir tvungen att slänga mig i gräset. Fötterna pekar åt alla håll och när jag försöker dra tillbaka dem krampar magmusklerna. Drar ihop hela mig till en köttbulle. Vet inte hur jag ska komma härifrån.

Efter några minuter försöker jag resa mig. Då krampar baksida lår på bägge benen. Slänger mig ner igen. Efter 15 minuter är jag redo att ta mig till bilen där croissanten väntar.

Ett fantastiskt lopp precis som förra året. Ett stort tack till alla som peppat och hejat. Och så klart ett jättetack till arrangörerna för en kanondag. Årets upplaga var minst lika bra som förra och jag är glad att jag valt just detta lopp till att bli min årliga tradition. Nu är det bara 28 gånger kvar tills jag får springa med ALLA 30-ÅREN tröja. Gärna en guldig. Med en rosa bakåframvänd keps till. Det hade suttit perfekt på Anna, 70 jordsnurr…

Helsingborg, vi ses!

(Och om någon undrar över foten, så kommer en statusuppdatering över mina kroppsliga skavanker inom kort…)