Tänkter mig lättlöpt men det bjuds på rivstart i uppförsbacke. Till himlen typ. 8 km blir 12. Men det är inte kilometrarna som är grejen, det är höjden… Och de steniga nerförsbackarna.

En timme blir två timmar och fyrtio minuter. Utan vätska och energi.

Bland alla fantastiska vyer glömmer jag som tur var bort att tänka på mat och hinner faktiskt inte ens bli otrevlig. Liksom omöjligt i 21 grader och sol…

Dagens tur avslutas halvsvettigt på restaurang i Alcudias hamn. Och med en hunger som nu nått astronomiska höjder går till och med en paella med broskbitar, benbitar och oöppnade musslor ner.

Ja i alla fall riset. Benbitar är svårtuggade och vad gäller de oöppnade musslorna är jag inte beredd att riskera morgondagens rundor…

Dagens största utmaning blev att passera en ko-flock modell grande med livet i behåll. Korna blev exalterade och ville springa ikapp med oss. Vi tyckte det var en dålig idé och började av rädsla nästan idissla äggröran från frukostbuffén…

Helt oväntat visade sig vårt sällskap bestå av tre tuffa cowboys som tillsammans föste korna framför sig och räddade oss andra från konfrontation. Mer spännande än så blir livet sällan på en söndag.

24 nya kilometer, bastu och bubbelbad utomhus blev facit för idag. Och känslan efteråt är helt obetalbar: så skönt trött, hungrig och avslappnad.

NWexperience fixade biffen igen och jag är så otroligt glad att jag fått tillfälle att upptäcka den fantastiska Bjäre-naturen och ett helt gäng nya spännande människor. Löparhelger är verkligen da shit.

30 km löpning. Trevligt sällskap. Läskiga kossor och underbar natur.  Och såklart fikastopp med fantastiska chips från Bjäre. (Nej det finns inget godare än chips när man sprungit långt…). Och som pricken över i:et, Afternoon tea extra allt.

Sen skulle vi gå på spa men ramlade in på ett pass Qigong istället. Så nu har jag trimmat min tunntarm, boostat mina njurar och gympat min urinblåsa. Hann även modella i badrock innan det var dags för middag. Trerätters kanonmiddag som verkligen satt där den skulle.

Nu laddar vi för frukostbuffé och en trevlig tur tillbaka till Båstad i morgon!

Så var kalaset slut för denna gång och nu återstår bara en lång väntan tills vi är hemma igen. Med mig tar jag en hel hög av glada minnen och positiv energi.  Galet laddad för en ny löpsäsong! 

Har jag sagt att jag älskar löparresor?

Tur att det bara är dryga månaden till nästa! 

Det är helt ofattbart hur min kropp samarbetar med mig just nu. Det finns ingen hejd. Jag springer långpass på långpass på trösklar på intervaller. I en combo jag aldrig kommit på tanken till hemma.  På dag 6 dräms det till med intervaller och benen bara trummar. Piggare än vilken svensk fredag som helst. Jag är chockad, förvånad och tacksam. Men förnuftig. Jag SKA återhämta mig när jag kommer hem.

Konstaterar bara faktum: Portugal gör gott för mig. Det är tamejtusan inte sista gången nu heller! 



Foto: Anders Szalkai…

Det är nästan läskigt hur synkade vi är när vi springer. Exakt samma stegfrekvens och löpsteg. Vi faller nästan omedelbart  in i samma takt och med det synkade ljudet av smattrande fötter förvandlas vi till värsta travhästen. Sån är känslan. En känsla av galet flow. Ett ben före det andra.

23 km i bergen och 6 km återhämtningjogg blev dagens tur. Och benen studsar fortfarande. Vill ha mer!

När jag springer långt brukar det gå lugnt och städat till. Idag såg Team Stockholm marathon till att jag fick testa nytt. Så här:

• Uppvärmning 20 minuter
• 10 minuter i mara-fart
• 20 minuter i mara-fart
• 15 minuter, 10 sek/km snabbare än mara fart 
• 10 min, 20 sek/km snabbare än marafart
• 5 min fri fart
• Nerjogg 5 km

Mellan varje intervall 2,5 min jogg

Totalt 20 km. Allt i regn, stundtals modell ösregn. Men det gjorde inget, passet var grymt! Tack TSM för inspo! 

Det är inte varje dag man blir omjoggad av Mustafa Mohamed på en löparbana. 

Bana alltså. Så roligt! Igår blev det 4*5*40 sek. Galet jobbigt, men inspirerande med alla löpare runtomkring! Någon att jaga, någon att hålla undan för och någon att bli hopplöst ifrånsprungen av. 

Bana is the shit. Bygga en i Kävlinge någon? 





Anyway. Jag tycker inte om det. Det är obekvämt och gör ont. Att stanna fem minuter i oskön ställning är rena plågan. Det känns som kroppsdelarna ska lossna… Duvan funkar för där är jag tillräckligt smidig för att landa i golvet. Vila i positionen. I övriga positioner blir det en kamp för att hålla upp ett tungt huvud eller överleva trycket mot en stackars knäskål! 

Instruktören var hur bra som helst, det är inte där felet ligger. Jag tror bara jag är för stel för att det ska bli kul. För ont för att jag ska kunna slappna av. 

Jag har inget emot lugn och stillsam yoga, men jag behöver byta position oftare. Jag hade emellanåt grymma problem att härda ut. En känsla jag inte ens har i slutet av ett marathon! 

Och nu måste jag väl ge det tre gånger till – enligt mitt eget råd. Känns lite jobbigt…. 

Vilken yogaform tycker du bäst om? 



Det var fler än vi på stranden idag… 

 Av samma anledning valde vi på shorts och linne till löpningen. Man vet aldrig när man får se dem igen liksom. Och känslan av att springa i bara ben var precis lika ljuvlig som alla andra år. Synd att man ska bli så bländad av sin egen blekhet bara…

Nu väntar crossfit, yoga och middag med amerikanskt tema. Går nog att överleva…