Nu har jag varit skadefri ungefär ett år sedan senaste löparknät. På lucia förra året sprang jag 7 km och det var någonstans där jag friskförklarade mig själv. Såg framemot ett skadefritt 2012 med möjlighet att bygga uthållighet, explosivitet och lite fart under skorna.

Men 2012 blev inte mitt år, det blev förkylningarnas år. Jag känner att jag inte kommit någon vart med löpningen. Förvisso gjorde jag ett fint Göteborgsvarv (efter en veckolång förkylning), men det stannade liksom där. Sen gick formkurvan bara utför för att sedan haverera fullständigt efter höstens alla sjukor.

Målet inför 2013 är att vara skadefri OCH frisk. Att anta utmaningar, fånga tillfällen och göra saker som gör mig glad.  Bring it on!

Försökte mig på gröt i morse. Det var ödesdigert. Magen ställde sig på högkant och jag såg plötsligt väldigt gravid ut. Så gravid att vi bestämde oss för att skoja med stora dottern. Med himlande ögon och en hand på magen förklarade vi att hon skulle bli storasyster. Hon typ dog. Ni skulle sätt chocken i hennes ögon…

För att undvika att skrämma henne igen har vi nu återgått till VITA DIETEN. Kokt ris och smör är faktiskt rätt kulinariskt. Och den där hönökakan…  

Till middag provar vi potatismos. Frågan är vad man vågar ha till.

Vår familj består just nu av en frisk, två magsjuka och så jag med 40 graders feber. Den friska äter skolmat. Vi andra äter hönökaka och blåbärssoppa. Kulinariskt så det förslår!

Idag skulle jag ha börjat min långsiktiga plan mot säsongen 2013. Strukturerat och genomtänkt. Men det blir aldrig som man tänkt sig…

03.00 Fredrik vaknar magsjuk.
13.00 Fritids ringer och meddelar att lilla tjejen har ont i magen…
Själv sitter jag och fryser. Trots två tröjor, varav en fleece, plus en riktigt tjock filt blir jag inte varm.

Solen skiner och löpvädret är bästa möjliga. Men jag är inte bitter…

Istället tänker jag att för varje elände detta år har att erbjuda, borde nästa år bli bättre och bättre. Och slutar det inte snart kommer jag springa marathon på 2:30 med en kompis på ryggen…  och skratta!

3 km. 6-minutersfart. Lugnt och fint.

Om det inte vore för att jag fick håll efter 500 meter och för att det stramade på insidan knät, hade jag känt mig fullständigt race ready inför nästa helg. Nu har jag lite att jobba på… 

Om 2 timmar har jag läkarens dom.

Lycka är att få ner pulsen till 49 i sittande (sen blev jag nervös när det skulle fotas).  Det är faktiskt bara 5 slag högre än normalt. Kanske, kanske, kanske finns det en ände på denna förkylning. Jag börjar se ett ljus.

Testade mig för mycoplasma och TWAR igår. Det tar till nästa vecka att få svar så än vet jag inte resultatet. Då min sänka är fortsatt hög tycker min underbara doktor att det inte finns någon tid att spilla.  Vi väntar inte in resultatet utan behandlar ändå. Ny medicin. Nytt krig.

Och klockan tickar…

Blir nervös. Hjärtat bankar bakom bröstbenet. Hårt och snabbt. Vill inte veta, vågar inte.

Får lägga mig ner med ryggen mot skärmen. Glad att jag slipper se. Vill inte se mitt missbildade hjärta. Sekunder av ångest.

Sen säger han att allt ser normalt ut och jag andas ut men känner mig inte glad. Jag är ju ändå inte frisk. Lungorna rosslar. Vilopulsen är hög.  Men egentligen, vad spelar det för roll? Hjärtat är helt och friskt. Sara tycker jag ska fira med champagne, sportdryck eller vitkålsjuice. Jag firar med mörk choklad. Det känns på något vis mycket godare… Och jag är värd så många bitar.

Nu går jag in i fas 2. Det handlar om att bli träningsduglig. Att i alla fall hinna springa en mil innan maran.  Men hur vet man när man är tillräckligt frisk för att inte trilla dit igen? Jag tänker inte chansa. Jag tänker vila många dagar mer än jag tror behövs. Men först och främst ska jag klara test-trappan.

Test-trappan som jag hade för att bedöma mitt löparknä, fungerar numera som ett mått på min frisk-status. När jag kan gå hela vägen uppför trappan utan att flåsa sönder, då kan jag börja fundera på träning.

Idag kom jag halvvägs.

Jag skulle berätta att jag faktiskt känner mig lite bättre. Att rösten har kommit tillbaka och att jag kan sova på nätterna utan att hosta sönder (förvisso med hjälp av medicin..)

Så kom bomben. Min läkare på vårdcentralen ringde. Hon hade pratat med röntgenläkaren från i fredags, som sa att mitt hjärta är förstorat.

Hon kommer inte släppa mig till New York utan ultraljud av hjärtat. Remiss skickad. Med brådskande-lappar på. Tiden är knapp. Jag är rädd att det skiter sig med New York.

Men mest är jag faktiskt rädd för min hälsa. Jätterädd.