Jag har varit instruktör i 15 år men idag var första gången jag fick en dörr smälld i ansiktet på mig.

Personen i fråga muttrar tidigt över att hon inte kan andas i takt och jag ber henne koppla bort andningen och fokusera på rörelserna såhär första gången. Att låta det ta sin tid.

Tio minuter senare packar hon ihop sina saker. Marscherar demonstrativt med tunga steg genom salen. Kastar saker omkring sig och avslutar med att smälla igen dörren och gå.

Hoppsan. Eller vad säger man?

Klockan 8.44 går jag av en händelse in på gymmets hemsida:

Det har visst utan min vetskap gått och blivit oktober och från och med oktober ska jag ha spinning på lördagarna. Surprise liksom!

Jag står oduschad och blänger på datorskärmen. Jag har 6 minuter på mig att komma hemifrån. Håret är stripigt och flottigt och var mina sport-bh:ar tagit vägen har jag ingen aning om. Irrar rundor i huset samtidigt som jag sörjer en smula den mysfrukost jag planerat för. Med nybakade bullar som Fredrik precis åkt iväg och handlat.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Hoppas jag hinner få undan de värsta dammråttorna i alla fall…

Idag jublar den norrländska själen. Det är så vackert där ute. Minus 12. Snö på träden. Sol.

Det här, mina vänner, är det perfekta löpvädret.

Man kan förledas att tro att sommarvärme är bättre, men så är det inte. Det här är det bästaste bästa.

Och då kan man fråga sig varför jag skulle få återfall i förkylningen JUST NU????