Risken att krocka med en orienterare är större än att månen trillar ner. Orienteraren tittar nämligen inte framåt, hen tittar på en karta. Djupt försjunken i den tecknade bilden av verkligheten kan du inte förvänta dig att orienteraren ska uppmärksamma dig, även om du befinner dig femtio centimeter framför vederbörandes näsa…

Orienteraren kan utan förvarning dyka upp ur en buske i en hiskelig fart. Orienteraren springer nämligen inte bara där man förväntar sig utan precis överallt.  Och fort går det, för hen har precis fått fyra sekunders vila för att blippa förra kontrollen. För att undvika krock bör du öva upp ditt vidvinkelseende och alltid springa med en fot på bromsen.

Färgen orange är för orienteraren som färgen röd för en tjur. Välj inte en orange tröja om du vill ha din kissepaus i fred! Orange drar alla orienterares blickar till sig!

Å andra sidan har orienterare en förmåga att hitta fina skogar. Och som medföljande orienteringsmamma utan orienteringskunskaper får jag ju därmed möjligheten att utforska ny mark nästan varje helg. Värsta lyxen. Fast jag håller mig på de stora stigarna…

Jag startar med ångesten ALLAN över att hamna längst ner i resultatlistan…  eller kanske är jag ännu mera rädd för att inte hamna på listan alls, utan ensam och övergiven långt utanför kartan, kramandes ett träd!

Jag har klätt mig helt regelvidrigt. Inga nylonbrallor utan vanliga långa Craft-tights. Strumporna är för korta och en strimma hud är farligt bar vid ankeln. På tröjan står det ”mitt hjärta slår för Helsingborg marathon”. Så fel. Men jag valde med omsorg. Inget rosa. Ifall jag skulle behöva kissa i skogen bland miljoner orienterare. Då är rosa bara FÖR okamouflerat…

Tävlingen går ut på att ta så många kontroller som möjligt på en timme. Varje kontroll ger 3 poäng. Och kommer man sent till målet är det en poängs avdrag per påbörjad minut.

Helt wild and crazy springer jag rakt på alla de kontroller jag ger mig i kast med, och chockerar både mig själv och Fredrik (som springer bakom som skugga och support in case of emergency). Däremot går det inte fort. Jag kan nämligen inte springa och kolla kartan samtidigt, där går liksom gränsen för min simultankapacitet. Springa. Pausa. Titta. Springa.

Innan min sista tänkta kontroll går skosnöret upp. Stannar och knyter. Med en sportident-pinne på fingret tar proceduren minst dubbla tiden. Den är bara SÅ i vägen. Lyckligt ovetande är jag om att dessa 18 sekunder kommer att vara precis de 18 sekunder jag drar över tiden med, och som kostar mig ett snajsigt poäng. Det hjälper inte ens med snyggaste spurten i mannaminne!

Och resultatlistan… den har jag inte vågat titta på!

Orientering är jättekul i teorin. I praktiken är jag helt jäkla lost. Lite trött efter gårdagens kräftskiva ville jag bara springa rakt fram och liksom inte tänka så mycket. Därför hängde jag med som prao på Fredriks bana. Lät honom tänka så att jag kunde svansa efter och se glad ut. Försökte förstå. Trodde att jag skulle hänga med åtminstone lite i tankegångarna men banan var hysteriskt klurig och jag var bortkollrad direkt. Men det gjorde inget, jag hade en ytterst spännande förmiddag i alla fall. Full med nya upplevelser:

1. Har för första gången i mitt liv kissat på led . I ett stort tält markerat DAMER står 10 kiss-hinkar på rad. Ett litet skynke avgränsar något i sidled men man har ändå full koll på varandra i ögonvrån. När man ska passera till toaletten längst in passerar man nio kissande damer. Att göra nummer 2 är inte ens att tänka på så där i offentligheten…

2. Efter orientering duschar man. I alla fall om man är en riktig orienterare  (är man löpare som leker orienterare sätter man sig svettig i bilen och kör hem). Duschrummen är avgränsade med typ presenning. Om man har tur att tillhöra det kvinnliga släktet, vill säga. In till männens dusch är det fri sikt. Dottern skrattar hejdlöst åt alla rumpor. Och förundras över kalsongmodet för 80-åringar som innebär mycket tyg för pengarna och kalsonger chict uppdragna i armhålorna.

3. Det är skillnad på terräng och terräng. Att springa obanat är inget man bara gör så där. Brutalt omsprungen av både gubbar, tanter och barn. 7,5 kilometer på 90 minuter är ingen tid man skryter med direkt. Och då hade jag ändå hjälp att hitta kontrollerna.

Att orientera är dåligt för självförtroendet men grymt skönt för kroppen. Underlaget mjukt som värsta studsmattan. Kuperat, varierande och våldsamt vackert. Jag längtar redan till nästa gång. Men jag ska se till att vara nykissad när jag kommer dit…

Fladdriga byxor i nylon. Ljuslila metallic. Häng i baken. Pyjamaströjor och pannband. Varianterna är många men faktum är att det mesta ser ut som en relik från åttiotalet. Eller tidigare…

Orienterare är sannerligen inga modelejon och jag avundas inte kläderna. Däremot trailtekniken, SÅNNA flinka fötter vill jag också ha!

 
Dotterns klubb har bättre stil än genomsnittet!

Skåne har snö men har jag inte hunnit njuta av den. I morgon kväll ska den smälta bort och förvandlas till brun slask. Därför har löpning högsta prioritet i morgon förmiddag. Först i form av transportlöpning till dotterns orientering. Det är den lätta biten. Sen ska vi orientera hon och jag. Men hur fasen hittar man en stig när det ligger snö ovanpå?

Jag som kan springa vilse på en asfalterad raksträcka har få förhoppningar om att nå framgång…

Transportlöpning till säsongens sista orientering i Hofterup.  Gick sådär, precis som senast jag var där. Själva orienteringen gick lättare. Då fick jag ju ha karta till hjälp…

  
Fina lila Craft-kläder. Älskar nya kollektionen. Så härliga färger!

Yoga 8.30-17. Hungrig, trött och kissnödig på tåget hem. Tänker att springa är det sista jag vill. Att soffan hade varit en mycket bättre idé.

Men det är ju orienteringstorsdag. Så jag får väl ta mig runt en runda medan dottern springer. 2,7 km är ju ingenting. Det borde man fixa både trött och kissnödig. Hungern åtgärdar jag med en stor påse nötter.

Sätter iväg. Och ganska direkt vaknar kroppen. Det är svalt i luften och och det känns friskt ute. Benen spritter. Tro fasen, de har ju inte fått springa sedan i lördags. När rundan är klar, vill benen ha mer. Beslutar mig för att springa hem också. Med lite kringelikrokar så att det inte ska bli så kort. Kroppen är ju igång nu. Underbara härliga sensommarkväll. Tur att man är så lättlurad! Soffan hade ju inte alls varit lika skön!

Men det var igår. Idag är det fredag. Och i morgon ska jag bli filmad på yogautbildningen. Tänker att det är det sista jag vill. Men jag har ingen bra plan på hur jag ska komma undan…

Men vet ni. Jag har lösningen. Den stavas ORIENTERING.

Kommer ni ihåg när ni lekte skattjakt som små? Det är typ så. Fast utan skatter. Värsta rejset mellan kontrollerna följt av lyckan av att hitta den orange kontrollen. Och frustrationen när man inte gör det…

Inte för en sekund tänker man på att man springer. Snacka om att lura sig själv!

Anyway. Hon gillade det och blev kvar. Efter 1,5 år som titta-på-förälder tog jag mig äntligen i kragen och gav mig ut på en runda själv. Eller två blev det faktiskt. För det var så kul.

Fick en snabb genomgång av färger och figurer, vad som betydde vad. Lite kände jag igen från högstadieorienteringen men det mesta rörde jag ihop till en enda tjock soppa. I ett underbart ösregn cruisade jag genom skogen på jakt efter de orange skärmarna. Lika lycklig varje gång de fanns där jag ville ha dem. Lite olyckligare den gång den inte gjorde det… Och hur var det nu? Betydde den där krumeluren egentligen grop eller sten? Eller höjd???

Ser framemot att testa vidare nästa torsdag. Kan man orientera öppnar sig ju nämligen en hel värld av nya spännande lopp. Och det vill man ju inte missa!