Efter 2,5 km låter det BRAK bakom mig. Fredrik skriker till men jag kan inte vända mig om. Befinner mig mitt i en brant backe (som på bilden ovan ser helt platt ut) och vet att jag välter om jag slutar trampa. Tar mig upp, gör en u-sväng och åker ner igen för att se vad som hänt.

Kedjan har gått av på mitten och våra långpassdrömmar grusas i ett nafs. Vi har åkt en halvtimme med bil och tanken på att åka hem igen lockar måttligt.

Som tur är har Fredrik programmerat gps:en vilket gör det möjligt för mig att fortsätta på egen hand. Även fast jag lovat mig själv att aldrig någonsin följa gps-spår igen. Jag vet ju att det kan leda till vildsvin, taggbuskar och total vilsenhet.

Fredrik har ett par gamla löparskor i bilen. De får duga. Han byter mountainbike mot löpning. I cykelbyxor som ska visa sig ge härliga skav i blöjområdet… Plattslitna skor är heller ingen höjdare off road, men ändå ett bättre alternativ än att åka hem och sura.

Så. Jag cyklar själv. 50 km mestadels på grusvägar. Ett avsnitt i leran som håller på att dräpa mig. Paniken när jag inser att jag kommer att välta och bli blöt. Maxpulsen som uppkommer när jag vägrar möta leran och larmar på med kroppens ALLA muskler i ett desperat försök att komma levande igenom. Lättnaden när jag får fast mark under hjulen. Och det roliga i att istället få välta i jordens största lövhög.

Det blev en bra dag. Fast utan sällskap.

Lite grus och backar på schemat. Stenarna och rötterna lämnar jag till någon annan.

Fredrik fick äran att lägga upp rutten, efter mina önskemål om mycket grus och ingen lera. Han lyckades sådär…

Ett par gånger kunde det ha blivit släktkalas i lervällingen men det löste sig. Inte ens vattenpölen (läs sjön) ALLAN lyckades rubba min balans och vi kom alla helskinnade hem.

Den viktigaste insikten under dagens runda var att det ÄR inte för kallt för att cykla. Jag behöver inte vänta in våren, jag kan börja redan nu! Lovely!

Välkommen 2013. Nu kör vi!

Dagens genrep fick mig att ångra att jag inte packade ner ullstrumporna. Jag frös som en hund och då var jag bara ute en tredjedels cykelvasa. Cirkulation i fötterna, vad är det???

Tre dagar kvar nu. Dags att börja fundera på en matstrategi…

Det gäller ju att välja mat-depåer med omsorg så att man får mest gott för pengarna. Eller serveras det samma på alla? Jag måste verkligen läsa på… 

Man vill ju inte riskera att missa blåbärssoppan för en bit saltgurka. Speciellt inte om man fryser om fötterna.

Inte läge att vurpa på cykelvasan. Om man inte vill hamna underst i cykelhögen HÖGEN!

Sanningen är att jag inte riktigt har fattat att jag faktiskt ska cykla 94 km på mountainbike nästa helg. Tillsammans med 9000 andra som jag mer ser som potentiella faror än som sällskap. Antingen ramlar de och fäller mig, eller så ramlar jag och får dem över mig… Frågan är vilket som är skönast.

När jag tänker på mina fastspända fötter i kombination med fallande cyklister, oberäkneliga rötter och vassa stenar blir jag så nervös att jag helt omedvetet borrar ner huvudet i den berömda sanden. 

Det är först när jag kollar statistiken på hur folk hittar min blogg jag inser att det börjar närma sig. För plötsligt googlar folk järnet på Cykelvasan. Folk surfar rundor på Cykelvasans hemsida och hittar hit därifrån. 

Andras huvuden är med andra ord inte lika långt ner i sanden som mitt. De har börjat söka info, förbereda sig.

Kanske dags för mig att börja fundera hur jag egentligen ska komma till starten i Sälen…

Vi cyklade MTB häromdagen. Den utlovade 7-milarundan med 4 vändor upp över Söderåsen. Föga anade vi att det var något helt annat än en 14 procentig backe som skulle locka upp pulsen på rött…

Till vänster in i skogen ser vi två rådjur,  Mamma Rådjur och Lilla barnet Rådjur. Mamma Rådjur blir rädd, tar fart, korsar vägen mitt framför oss och fortsätter in i skogen till höger. Lilla rådjuret är dock inte lika snabb i vändningarna utan korsar vägen först lite längre fram. Mamma Rådjur ser inte var lilla rådjuret blir av.  Hon tror förmodligen vi har ont uppsåt och bestämmer sig för att springa efter oss.

Jag hör hur det rasslar bakom mig men vågar inte vända mig om. Allt mitt fokus är på underlaget som för tillfället är lite ojämnt och svårcyklat. Fredrik vänder sig om, sen hör jag honom ropa: GASA!!! Innan han försvinner i fjärran med fartränder efter sig.

Gasen i botten. Livrädd för både Mamma Rådjur och rullgruset under mina hjul.

Maxpuls.

Inte min starkaste kroppsdel men jag kan i alla fall briljera med en cykelbränna…


Högervarv funkade fint. Det var värre med vänster…

Snake rope. Värsta roliga, men grymt jobbigt…

Och så lite mtb med Emelie som nedvarvning. Vilken helkväll!

70 km mountainbike på Söderåsen. Ni kan själva se banprofilen.

Jag skakar tänder vid blotta tanken. Fast egentligen inte. Det är ju faktiskt bara en utmaning som jag ska ta mig igenom. Hur svårt kan det vara liksom?

Tillsvidare hämnas jag med ett backpass på St Hans.

Mtb gör inte underverk med ett par ben. I alla fall inte om man envisas med att ramla hela tiden. Tur att det inte är strandväder…

Det var efter kilometervis av icke cyklingsbar terräng, toppat med oändlig träskmark och en mtb-vurpa rätt ner i geggan. Ensamma och utelämnade bland ivrigt blodsugande myggor, där tankarna som cirkulerade handlade allt mer om träsktroll än om cykling. Om risken att sjunka ner och bli kvar i träsket, sugas upp av underjorden och försvinna. Om stackars föräldralösa Alva som inte skulle bli hämtad på Bromma…

Jag älskar min mountainbike men jag är ingen mtb-cyklist. Jag är en grusvägscyklist. Hyfsat preparerade stigar och motionsspår funkar också. Men jag vill ha kontroll. Jag gillar inte överraskningsmomentet i att plötsligt i slutet av en brant nerförsbacke mötas av tvär sväng i lervälling. Eller ännu värre – stenblock.

Jag vill kunna bränna på utan att vara rädd för vad som dyker upp. Vilken tur att det finns gott om sånna möjligheter också!  Grusvägscyklist – that’s me!

Helgen är nu till ända.  Det har blivit mycket träning, 15 mil mtb och 26  km löpning, men minst lika mycket mat. Så här blev gårdagens middag:

 
Förrätt: Ceviche med piggvar, pilgrimsmussla, lax, sötpotatis, rabarber, koriander och lime. Huvudrätt: Kalvfilé med skink och nässellasagne, salviasmör, prosciutto och citronsky.

Efterrättsbuffé. Say no more. Blev några vändor till efter denna…

Hela gänget samlat för middag: Åsa, Viktor, Jessica, Jaime, Sara, Kent, Sofie, Hans, Sofy, Fredrik och jag.  Alla inte med på bild dock…

Summa summarum. En kanonhelg på Högbo Brukshotell, med utmärkt mat och goda träningsmöjligheter. Hit kommer jag gärna tillbaka.