Sommaruppehållet i min yogautbildning börjar gå mot sitt slut och det är dags att lägga in en extra växel i yogapluggandet. Dels väntar en anatomitenta runt hörnet och dels måste jag både yoga mer själv och undervisa. Semestern har inneburit mycket löpning och cykling och tyvärr lite mindre yoga. Nu är det dags att komma in i gamla rutiner igen!

Så idag blev det dubbel yoga. Klev upp i ottan för att yoga själv och lära mig den nya sekvensen. Därefter en fantastisk gröt (ja gröt är alltid fantastiskt!) innan det var dags att undervisa en timme på gymmet.

Nu är jag mjuk som en gummiboll men antar att kvällens kettlebellklass råder bot på det.

Tur att det är länge till kjol-säsong!

Hamnade på ett sånt pass i torsdags. Börjar svinga. När jag är på nr 7 börjar folk knäböja. Shit jag är långsam. Ökar. När jag är på 9 känner jag mig stressad, nästan ensam kvar.

Färdig. Ner i knäböj. Någonstans vid 5 kastar sig de första ner i armhävningarna. Och så fortsätter det tills jag är ohjälpligt sist.

Tittar mig runt. Personerna runt om mig känns inte som några explosiva kettlebellmonster, hur kan de vara så snabba?

Börjar smygräkna. Efter 8 rep börjar någon byta övning. Och så fort någon bytt, byter nästa. Någon redan efter 6. Ingen vill vara sist.

Inte för det spelar någon roll för man hinner ju bara fler varv om man gör dem kortare. Men det är ändå intressant att folk är så fokuserade på vad alla andra gör. Och jag är ju inte bättre själv, då jag uppenbarligen blir stressad av att känna mig långsam.

Fast jag kortar inte ner mina set. Däremot gör jag några fler ibland, när det är extra roligt. Som upphopp. Även om det sinkar mig lite till…

Hur gör du? Byter när alla andra byter eller när du faktiskt är klar?

Ärligt alltså…

Mitt nya liv med löpvila och kettlebellträning har satt sina spår. Fast vad gör väl det när det är så himla roligt?

Hela kroppen burrar efter kvällens urladdning i kettlebell-salen. Skönt att sova nu!

Färgglad start på dagen! Fast jag höll mig till vänster bland färgerna…

Det är lätt att gå ut och cykla eller springa när solen skiner. Men i ärlighetens namn tror jag min kropp är i större behov av funktionell styrka än ännu en långpanna på cykeln.

Så. På en av sommarens enda fina dagar gick jag inomhus för en timmes tuff kettlebell. Svettades, plågades och förundrades över min svaga vänstersida. Svettades lite till och fick en välförtjänt belöning i form av fyra nya valkar.  Och den där underbara känslan av burr i musklerna.

Förhoppningsvis får jag lite nya muskler också vad det lider. Om jag klarar av att stå emot solen fler gånger vill säga…