Jag tappade feelingen. Eller kanske snarare slutade jag få löparknän på somrarna… Jag slutade cykla. Förra årets rafflande totaldistans var 50 km fördelat på ETT tillfälle.

Målet för 2018 är att bräcka det. Och jag är på väg…

Har bestämt mig för att INTE springa idag och letar febrilt efter substitut på gymmet. Men inget känns fancy nog. Det är nästan att jag ställer in mig på stretch i trädgården när tanken på cykeln dyker upp från ingenstans.

Jag är chockad. En cykel. Hur gör man ens? Tanken kittlar lite och jag känner mig nervös. Det var ju som sagt ett tag sen. Samtidigt lockas jag av utegrejen. Jag kan inte få nog av solen. Jag ska cykla!

Själva cyklingen visar sig inte vara så komplicerad. Ett tramptag i taget liksom. På rätt sida vägen. Det är värre med förberedelserna. För när man cyklat en gång sedan 2016 kommer man inte ihåg:

– Vilken som är ens favorittröja.

– Att man inte får bli kissnödig efter man spänt på sig hängselbrallorna.

– Var alla cykelflaskor blev av när man renoverade köket.

– Att ställa om Garmin på cykling. Hur störigt är det inte med kilometerpip varannan minut…!

– Att det tar minst tjugo minuter att få fram cykeln från sin parkeringsplats bakom bokhyllor, gräsklippare och överblivna resårbottnar.

Jaja. Jag kom ut i alla fall. Och hem. En standardrunda glömmer man inte så lätt!

Höjden i parkeringshuset skulle vara 2,35 meter enligt skylten, men visade sig bara vara 2,27. Åtta små centimeter som resulterade i ett ofantligt BRAK, nyfikna blickar, en avsliten sadel och ett trasigt takräcke. Vad mer som är trasigt har vi inte vågat undersöka.

Typiskt dumt slut på semestern.

Det smärtar i hjärtat men nu är det dags att säga adjö. Mina trotjänare i vått och torrt, mina absoluta favoritcykelbyxor, nu går det inte längre.

Det har pågått ett tag. Det började som rumpskav vid enstaka tillfällen, men inte värre än att jag stod ut. Ni vet, favoriter överger man inte så lätt. Ett par miljoner tvättar senare är det nu skavsår varje gång. Vet inte om det är min bakdel som drastiskt ändrat form eller om det är tvättandet som tagit ut sin rätt, men nu håller det inte längre. Det gör för ont.

Så jag gör som Sverker och slänger er i soptunnan. Gråter en skvätt och går vidare.

Ett nytt cykelkapitel kan börja.

Såg en cyklist med bomulls-tisha. Ja alltså ingen cykeltröja. Satte nästan sportdrycken i halsen. Så oväntat liksom.

Var lite sliten i benen efter söndagens långpass och drömde om en cykeltur i kompressionsstrumpor.  Eftersom jag är gift med en cyklist vet jag att jag hade blivit både mobbad och utfryst i mitt eget hem av ett sådant tilltag. Cyklister har inte kompressionsstrumpor, de har välrakade ben och vita strumpor (med ett skaft på 7 cm)…

Och då undrar man liksom… VARFÖR? Borde inte den omtalade kompressionseffekten vara lika bra för cykling som för löpning? Om inte annat så hade väl ett par ljusgröna underben piggat upp cyklistens vardag lika mycket som de förgyller min löptur?

Och omvänt. Dessa fantastiska cykeltröjor med miljoner fickor. Varför springer man inte i sånna? Tänk så praktiskt för förvaring av gels, kartor och taxipengar (om man sprungit för långt och inte orkar sig hem).

Tänk om man skulle ta och bli rebell. Göra lite bakåfram. Kanske en rosa och en grön på nästa cykeltur…

När man är många är det lätt att hitta en som är jämnstark. Idag är vi bara två. En stark och så jag…

Å andra sidan är det ju oftast roligare med sällskap. Även om det ibland går för sakta och ibland blir alldeles för jobbigt. Idag blir det cykel med sällskap. Och sällskapet råkar vara både snabb och stark. Jag har erbjudit mig en plats på rulle. Jag kan se tungan hängande på framhjulet. Jag kommer att bli trött.

Lite nervös nu.

Nu har sprungit färdigt runt Playitas. Tror tamejtusan jag hinner runt de tre varven på cykel också.  5 mil kvar. 12 dagar. Borde gå till och med på trehjuling…

Anyway. Istället för att vara bakis idag var jag otroligt cykelsugen. Så där cykelsugen att jag drog till med en tiomilarunda bara sådär. Inkluderat en tur uppför den ökända Lotta på Åsen, Skånes motsvarighet till Mount Everest. Backen där man cyklar med tungan hängande någonstans vid knäna…

Vill man kan man stanna och äta våfflor på mitten, på cafét med samma namn. Annars kan man (efter man rullat in tungan igen) få en surprise-picknick med familjen på toppen.  Så himla mysigt!

Hur dom tog sig dit? Med bil. Fast Alva 8 år ville också testa Lotta på Åsen. Backen alltså, inte cafét…  Hur det gick?

“Det var väl inte så jobbigt?”

I natt är det sommarsolstånd. För något år sedan kläckte Sara idén att man skulle fira detta med lite nattlig träning och i Kävlinge hakade vi på med sommarsolståndscykling (svenskans i särklass svåraste ord).

För att fortsätta en nyskapad tradition planerade vi in en sommarsolståndscykling även i år. Pimpad med en räkmacka. Vi blir 13 st som äter och cyklar. Men inte idag. Något gick fel i planeringen och rundan bokades av någon anledning in i morgon…

Idag firar resten av Sverige alltså sommarsolstånd. I Kävlinge är vi som vanligt lite efter och tar det i morgon istället. 

Njut av kvällssolen ni som har bättre koll på datum och tider!

(Bild lånad av Jessica)

Jag dreglade en skvätt och drömde om hur snygg och snabb jag skulle bli i skogen, bara jag fick ett par sådana glasögon…  Visade inlägget lite diskret för Fredrik, i syfte att ge honom lite present-idéer inför stundande namnsdagar, bröllopsdagar och 20-år-sen-studenten-dagar (allt kan firas!).

Han tittar lite konstigt på mig och upplyser mig om att jag faktiskt redan har ett par Rudy solglasögon, rosa bågar, fast med svart glas.

Stenkoll på livet alltså. Hade han varit riktigt smart hade han slagit in dem och gett mig dem i present… en gång till!  Nu var han inte fullt så kvicktänkt, som tur var!

Dags att börja använda mina cykelglasögon alltså. Premiär redan idag!

Men tillhörande hjälm har jag inte. Ifall det är någon som behöver presenttips…