Sökresultat för

sydafrika

Aktuellt

Taffelberget

Taffelberget är ytterligare ett must do när man är i Kapstaden. Antingen tar man linbanan upp eller så går man. Kön till linbanan så här års är uppemot två timmar.  Då kan man lika bra gå…

Det finns ett par olika vägar upp och vi väljer Smuts track som utgår från Kirstenboschs botaniska trädgård. För att komma åt själva trailen måste man betala entré till trädgården, men det får det vara värt. Vi sparar ju pengar på linbanan.

Vi har haft sol alla våra dagar i Sydafrika men just idag ligger molnen täta över staden. Bra ur ett vandringsperspektiv men lite tråkigare med tanke på utsikten…

Vägen upp går inledningsvis på breda grusade stigar. Lättvandrat men inte helt ojobbigt. Det finns inga platåer utan vi rör oss hela tiden i höjdled. Stigarna avlöses efterhand av stenblock och vi får scrambla oss upp på alla fyra. Pulsen är hög och svetten lackar. Under ett parti är det så brant att det behövs stegar för att ta sig upp. Här hopas människor, och från att ha gått ganska mycket i fred är det plötsligt lite småtrångt. Hela familjen älskar detta parti. Kittlande, spännande och roligt!

Vandringen har hittills gått genom skog, inte helt olik Söderåsen därhemma, och det tar ett tag innan vi kommer ut och ser en skymt av utsikten. Fast mest ser vi moln. Någonstans här uppe delar sig stigen och många viker av åt ett annat håll. Vägen upp till toppen har vi ganska mycket för oss själva och bara ibland stöter vi på annat folk.

Här i ligger den stora skillnaden jämfört med Lion’s Head häromdagen. Taffelberget är en längre vandring och kanske skrämmer det den stora massan. Här känner vi oss mer i fred och som ett med naturen på ett helt annat sätt. Det är inte förrän vi är nästan framme vid linbanan som vi känner av turistgrejen.

Här trängs folket om de finaste utsiktsplatserna, här ringlar toalettköerna långa och här lever souvenirshopsägaren sin dröm. Man hade kunnat gå ner också men med hela familjen i bagaget känns det som en bra idé att ta linbanan ner. Molnen har skingrat sig och vi hoppas få ta del av den grymma utsikten.

Fyrtio minuter tillbringar vi i kön innan vi kliver ombord. Utsikten är makalös men vagnen är fullproppad så vi får nöja oss med att studera bakhuvuden och solhattar.

Familjens betyg till dagens utflykt är högsta möjliga. Alla är överens om att vandringen var top notch och ingen ångrar beslutet att skippa linbanan upp. Hade vi vetat om kötiden ner och bristen på utsikt från linbanan, hade vi nog övervägt att gå ner också, men då hade man fått preppa en större matsäck.

Turen hela vägen till linbanan tar 3,5 timme varav 2,5 timme är till toppen. Vägen från toppen till linbanan tar ungefär en timme och går stundtals VÄLDIGT nära kanten. Läskigt och häftigt på samma gång. Det finns ett annat rekommenderat alternativ för den som är lite höjdrädd…

Tillbaka i civilisationen upptäcker jag jordens godaste mellanmål. Stay tuned för detaljer….

Aktuellt

Ett annorlunda nyår…

Nyår i Sydafrika går inte att jämföra med nyår i Kävlinge. Årsskiftet 2016/2017 testar vi en helt ny upplevelse!

Redan under förminglet noterar vi skillnader. Vi befinner oss på en takterass utan att någon fryser ihjäl. Inte ens jag… Bara en sån sak!

Mitt i själva firandet upptäcker dottern att ljuset råkar vara perfekt och vi får avbryta för en photoshoot innan vi drar vidare på middag. En snabbis till stadsdelen Bo Kaap för lite urflippade bilder förgyller vilken nyårsafton som helst. 19.30 och det är inte ens mörkt!

Efter utförd fotografering tar vi en Uber till  restaurangen och taggar nyår med sydafrikanska radioplågor. Inte någon Avicii så långt örat når.

Vi har alla klätt upp oss för den stora kvällen men upptäcker tidigt att dresscode nyårsafton i Sydafrika är shorts och t-shirt, även på en mycket fin restaurang.

Vi festar loss på ostron istället för hummer och byter ut oxfilén mot sju andra spännande rätter… Det förstnämnda hade jag dock klarat mig utan, sörpla havsvatten liksom! Att sitta utomhus på självaste nyårsaftons kväll hade jag gärna gjort fler gånger. Fast inte hemma!

Vi ersätter grevinnor och betjänter med högklassig serveringspersonal som räddar vår kväll med två huvudvärkstabletter till dottern som plötsligt mår konstigt och blir yr. Hon repar sig snabbt och är på banan lagom till efterrätten.

När klockan är 15 sekunder i tolv har vi fortfarande inte hört eller sett en enda raket. Att börja tjuvskjuta redan på torsdagen är uppenbarligen inte the way to go…

Vi är fortfarande kvar på restaurangen och har fått varsitt TOMTEBLOSS att fixa nyårsstämningen med. Klockan 00.00 försöker vi tända dem i ljuset på bordet. Trettio sekunder senare har alla lyckats och lite försenat skålar vi in det nya året.

Knappt hinner vi svälja innan alla rusar ut på gatan för att se raketer. Det går sådär,  för raketer är tydligen förbjudna här. Himlen är svart så när som på miljoner vita fåglar som skrämts i flykt av en tutande partybuss.

I Waterfront hålls ett stort fyrverkeri men uberföraren har varnat oss att det kommer vara fyra timmars bilkö att ta sig där ifrån så vi nöjer oss med tomteblossen…

Och är lika glada för det.

Skillnaderna fortsätter även på nyårsdagen:

Klockan 07.00 när Sverige sover som godast är det fullt hålligång på strandpromenaden i Kapstaden. Inga spår efter ölflaskor eller raketrester. Alla springer, vi springer, och ingen äter pizza.

Ingen tittar heller på backhoppning.  Det närmsta vi kommer är pingvinspaning. Faktiskt snäppet coolare…

Aktuellt

Run Cape Town

Löpning är världens bästa sätt att lära känna en ny stad, få koll på hur den hänger ihop och var olika saker finns. Jag brukar ge mig ut själv, men här i Kapstaden kändes det som en bra plan att ta någon till hjälp. För att inte förirra sig i fel områden. Till vår första dag i storstan bokar vi en löpande sightseeing med Philippa från Run Cape Town, som punktligt står utanför vår dörr klockan 08.00.

Hela familjen ska med och vi har bokat en distans på 8 km, som vi tror ska funka för alla. Men det blir inte alltid som man tänkt…

Philippa börjar med att berätta att dagens runda är 12 km, och när övriga deltagare skyltar med t-shirtar från Berlin marathon och Two oceans marathon, blir tonåringarna nervösa. Den ena biter ihop medan den andra inte kan dölja sin ilska. Världen har precis rasat samman…

Philippa fattar grejen och erbjuder en kortare version för kidsen, men det är inte förrän hon bjuder på friterade donuts med kokos och kanel som mungiporna vänder riktning på den yngsta…

Anyway. Förutom den lilla distansfadäsen har vi en riktigt bra runda. Vi blir visade de bästa löparstråken, turisthaken och shoppingcentren, men också Kapstadens mindre flashiga områden och en hel del historiska platser. Vi får en lektion i sydafrikansk mat, slaveri och hur man kan bygga in ett kyrktorn i en husvägg…

Att springa med en lokal guide är ett ypperligt tillfälle att fråga om allt man kan tänkas behöva veta för sin vistelse, och vi får många bra tips att ta med oss!

Så här efteråt tror jag dessutom att barnen är rätt stolta över att faktiskt sprungit över 11 kilometer. Om inte annat är de glada för mutan vi i desperation fick slänga upp med. Två klädesplagg var för den felaktiga distansuppgiften….

Efter den löpande starten på dagen känner vi att vi har lite bättre koll på läget. Vi har dessutom redan hunnit testa två grymma kaffeställen och en roof top bar. Vi checkar av på vår bucket list. En sak i taget. I morgon blir det Lions Head där vårt största dilemma är om vi ska ta repen eller stegarna. Familjen är inte överens…

I morgon är det kanske jag som behöver mutas med klädesplagg!

Aktuellt

2016 – sammanfattningen. Part 4.

Sista delen nu. Den rafflande upplösningen…

OKTOBER

I oktober testspringer jag mest, utan sådär lysande resultat. Benet slutar liksom inte bråka. Och mitt i allt detta kaxar jag mig på bloggen och blir som straff anmäld till Ultravasan 90 km.   Hoppet är det sista som överger mig och någon gång måste ju benskrället ge upp. Men det är inte dags än…  Först ska jag försämra oddsen genom att springa vilse och låta mitt sargade ben ranta runt i skogen i 20 kilometer.  Mycket vilse har jag varit i mina dagar men det här var nog mesta möjliga vilse någonsin.

NOVEMBER

Det sista jag känner av Vänsterbenet är vid ett snedsteg under Kristianstad trail i slutet av november. Sen dess har det varit tyst. November är den bästa månaden på hela året. Jag trodde aldrig jag skulle skriva det…

DECEMBER

Det blev julmånad i år igen.  Med BUS-löpning, tomtelöpning och allt. Den sjunde december erkänner Vänsterbenet sig besegrat och ordningen är återställd. December bjuder dessutom på sydafrikansk mark att utforska. Mer om det i andra inlägg. Som skrivs på plats och inte från en hård kontorsstol i Kävlinge…

Snart stänger vi 2016. Taggar till och laddar upp för 2017. Ultraåret.