Det är en fantastisk kväll för löpning. Temperaturen ligger på 20 grader och det är sommarfeeling i luften. Men jag hittar ingen tagg. I startfållan spelas ösig musik men jag tänder liksom inte till. Står och känner mig ensam. Ingen att prata med.

Två minuter före utsatt tid går plötsligt starten.  Fröken Ur måste haft semester just ikväll men det spelar liksom ingen roll. Jag står ju ändå där och hänger. Ett fyrverkeri kickar igång festen och förutom partystämningen får jag plötslig nattblindhet…  Jag ser ingenting. Utom stjärnor. Vill starta lugnt men fältet drar iväg i en helt galen fart.

Jag kämpar för att inte ryckas med, men det är svårt när man inser att man är typ sämst, sist och hopplösast. Jag ser inte klockan i mörkret men det känns som fyraminutersfart. Hallå, ska ni ta död på mig eller?

Hänger på efter bästa förmåga innan jag bestämmer mig för att falla in i min egen fart. Det kommer väl upp folk från startgruppen efter som kan göra mig sällskap när alla andra lämnat mig i sticket…

Strax efter 1 km-markeringen blir det beckmörkt. Två gatlampor har slocknat och jag ser ingenting. Livrädd för att stuka fötterna ber jag till asfalteringsgudarna att de gjort ett gott jobb med markarbetet.

Det är tredje året i rad jag springer och nu börjar jag känna igen banan. Jag vet att efter mörkret kommer uteserveringarna, musiken och peppen. Parken, marschallerna och hejarklacken.

Ja, den hejarklack jag brukar ha. Dagens hejarklack är ny och består av Fredrik och äldsta dottern. Dem ser jag inte skymten av på hela loppet. Misstänker att de sitter och fikar, och vem kan klandra dem. Hur gott hade det inte varit med en cappuccino liksom?  Efteråt får jag bildbevis på att de sett mig vid flertalet tillfällen och enligt egen utsago även hejat ljudligt. Jag har varken hört eller sett. Det brukar kallas att vara fokuserad va…?

Det är jobbigt att springa milen och jag drömmer om maraton. Längtar efter att få springa lugnt. Men ett millopp är snabbt avklarat och med kilometern kvar kommer vi in på gågatan. Och gatstenarna, det svåraste underlag som finns. Stapplar fram, blir omsprungen av äldre herrar, svär en smula i tystnad och springer över mållinjen på en tid som är 36 sekunder bättre än förra året.

Men nu var det ju inte tiden som var huvudmålet idag. Det var att öva målgest. Och det glömde jag helt bort…

Postloppsmingel

40 anledningar att springa….

Midnattsloppet 2016 avklarat. Nu sover jag gott.

Starten går i Holmenkollen och vi roar oss med att beskåda folk som åker zipline ner från hopptornet innan start. Funderar hur arrangörerna tänkt när de laddat var och en av de tre bajamajorna med EN toarulle.

När startskottet går väntar två kilometer uppför.  Den värsta starten för en ouppvärmd traktor. Fredrik å andra sidan skuttar obehindrat upp…

I nerförslöporna som väntar säger något klick! Jag hittar nyckeln till hur jag snabbt kommer ner och för första gången i mitt liv är det jag som springer om nerför. Jag upplever att jag har full kontroll över alla kroppsdelar och njuter av fartvinden. Och åsynen av alla jag lämnar bakom. Underbart att jag fortfarande kan lära mig mer om hur jag funkar efter så många år i löpspåret!

Om jag njuter nerför har Fredrik den motsatta känslan. Nerförsbackarna slår sönder hans lår och vid 8 kilometer är han riktigt grinig, besviken, ledsen och arg!  Han planerar för att bryta vid 15 och jag måste ladda mentalt för att springa sista 30 kilometrarna själv. Inte sugen på det…

Vätskekontrollen vid 15 km är rena drömmen. Här finns ALLT man kan önska sig. Mackor, chips, choklad, cola, salta kex, jordnötter, apelsiner och bananer. Fredrik går loss på cola och choklad. Jag äter nog ett helt paket salta kex. Minst…

Cola och choklad i kombination med en längre teknisk löpning i skogen gör underverk för Fredrik. Han känner sig stark för första gången. Själv får jag koncentrera mig så hjärncellerna glöder men jag håller mig på benen. Fredrik får ordning på humöret och han bestämmer sig för att härda ut. Jag tackar för sällskapet även om vi inte byter många ord…

Vid 26 kilometer tankar jag på med fler salta kex innan vi ger oss ut på nästa etapp. Salta kex är verkligen da shit. Finns det ens något godare? Etappen ser flack ut på banprofilen men bjuder på en berg- och dalbana genom skogen. Fantastisk vacker bansträckning och jag njuter i varje steg. Trail när det är som vackrast.

Efter sista vätskekontrollen (som för övrigt kommer flera kilometer senare än utlovat och orsakar frustration extra allt hos min bättre hälft) återstår 7 km flack löpning in mot operahuset i Oslo. Folk hejar på norska och jag fattar ingenting. Uppfattar att jag ser ”SPREKT UT ALLTSÅ” men vet inte vad det betyder. Klingar ju inte jättepositivt!

Här har Fredrik deklarerat att han mår illa och har ont i hela kroppen. Han frustar som en döende häst och jag är rädd att han ska bryta ihop när som helst. Själv har jag autopiloten på och vill bara mata på för att nå målet innan nyår.  Det kliar i benen när jag blir omsprungen av folk som jag vet att jag hade kunnat slå, men jag lyckas hålla mig från att hänga på. Fredrik ber mig att ligga före i 6:15-tempo, men det tempot är liksom utanför min repertoar. Jag springer för fort och för sakta men aldrig blir det rätt.

Vi kommer till operahuset och inser att målet är på andra sidan. Och att hus-eländet är HUR. STORT. SOM. HELST!  Fredrik får nya krafter och släpar sig sista biten in i mål. Själv drivs jag av att kaffebaren stänger inom kort och att jag vill ha mina (pluralis!) latte.

Moffar svampiga våfflor i målet som efter 45 km känns som höjden av gourmet. Nästan lika gott som salta kex. Fredrik är sentimental och har gråten i halsen. Av smärta eller av stolthet över att ha fortsatt i 37 km när kroppen bara ville ge upp, förtäljer inte historien.

Jag är i alla fall glad att jag fick sällskap hela vägen. Men jag ska nog vänta med att fråga om han vill springa Hallands ultra med mig…

Klockan 9.30 släpps vi iväg efter en kort genomgång av banan. Jag har egentligen inget mål förutom att njuta av en hel dag i skogen och en halv dag vid fikabordet, efter 26 km. Jag är inställd på att få springa stora delar själv och så blir det.

Vi springer ganska samlat första fem kilometerna men sedan börjar fältet spricka upp. Jag är inte på prathumör idag och går ganska tidigt in i min egen bubbla. Tjuvlyssnar på andra och är nöjd med det. Benen går lätt men jag håller igen lite för att spara krut till bergsmassiven som väntar…

Den tyngsta biten är fram till 20 km då jag börjar nerräkningen mot fikat. När jag närmar mig vändpunkten möter jag de personer som ligger först. De som kanske ätit upp allt fika… Inser att jag inte möter en enda tjej vilket borde betyda att jag är först. Plötsligt blir det svårt att ta den där evighetslånga fikapausen. Jag har ju aldrig vunnit ett lopp. Det hade varit en mäktig känsla. Dessutom står ett par löparskor på spel. DET är ju aldrig fel…

Slänger i mig lite fika och fyller på vätskeryggan. Sen vågar jag inte slösa mer tid utan börjar jag gå tillbaka samtidigt som jag äter min medhavda hönökaka med skinkost. Alltså ärligt, det finns ingen godare långdistansmat!

Vägen tillbaka springer jag helt själv. Med min skumpande vätskerygga som jag glömt suga luften ur. Det blir ett meditativt ljud och jag går in i min egen värld. Inte så långt efter vändpunkten möter jag två tjejer. Bedömer att de är ca 5-10 minuter bakom. Det tappar jag fort om kroppsdelarna börjar protestera. Tänker att den där vinsten är i fara men gör inget speciellt åt det. Tuffar vidare i mitt traktortempo.

Vänder om med jämna mellanrum men det verkar lugnt. Ändå kan jag inte släppa tanken på att de ska komma med full kraft och bara glida förbi. Inte förrän det återstår 1 km känner jag mig lugn.

Sista kilometern börjar jag tänka på seger-gester. Sälen är inget bra, jag kommer aldrig upp från marken igen. Armen i skyn, ja kanske. Segertecknet känns lite mainstream. Hoppa! det hade varit coolt, men tänk om jag bryter benen.

När jag närmar mig mål söker jag efter mål-banderollen som fanns förra gången jag sprang. Den är tydligen SÅ 2010 och finns inte nu. Jag hittar liksom inte målet och all mitt fokus går åt för att leta upp mållinjen, diskret kamouflerad i gruset. Glömmer min segergest och får inga coola målfoton. Som vanligt.

Fast det hade jag ändå inte fått. För familjen fanns inte på plats. Jag hade sagt att jag skulle komma klockan 15.30 men kom 14.30. Antar att jag får skylla mig själv…

För första platsen vann jag alltså ett par löparskor.

Tävlingen BÄSTA NUMMERLAPP vann jag också. Pris: ett par löparskor.

Loppets snyggaste nummerlapp! Han klär i mustach Markus…

Någon som har en skohylla att donera?

Det är något med trail och lopp som är lite komplicerat i min värld. Trail är vacker natur och upplevelse. Lopp ska gå fort och genomförs ofta med tunnelseende. Att parera rötter och stenar samtidigt som det ska gå fort är läskigt. Jag tänker stukade fötter, brutna handleder och skrapsår på näsan. Fegar och blir frånåkt.

På grusvägsavsnitten kan jag jobba mig ifatt men så fort vi hamnar ute i obanad terräng är jag förlorad. Folk studsar fram, smidiga som gaseller. Sista två kilometrarna drar jag en tjej som flåsar som en blåsbälg bakom mig. I varje uppförsbacke tappar hon, i varje nerförsbacke hör jag henne närma sig.

Hade spurten varit i motlut hade jag tagit henne. Nu avslutas loppet i brant nerförsbacke och jag ser bara fartränderna efter henne när hon går om och lämnar mig bakom. När det gäller trail är teknik minst lika viktigt som VO2-max. Och brist på feghet en lika stor framgångsfaktor som uthållighet.

Jag har lite att jobba på.

Daniel, Johan, jag och vinnaren i damklassen – Sara!

Regnigt och kallt innan start och bara tanken på att ta av mig överdragsbyxor och jacka ger mig ångest. Fryser, hoppar på stället och vill bara in i bilen igen.

Kl 12 går startskottet. Startar i gruppen som satsar på 1.45. Målsättningen är att ta det lugnt och ha en trevlig upplevelse. Sara ska också ta det lugnt. Problemet är att hennes lugnt är lite snabbare än mitt lugnt. Kilometrarna tickar kring 4:30, vissa nere på 4:19. Det känns oförskämt lätt men jag inser ändå att det här är för bra för mig. Släpper Sara vid första vätskekontrollen.

Passerar milen efter 45 minuter, precis innan själva terräng-avsnittet börjar. Här väntar grus, gräs, sand, gropar och grenar. Bitvis springer vi på stigar som rymmer max en person i bredd. Där man befinner sig i turordning, där blir man liksom kvar. Det finns ingen omkörningsfil.

Här bestämmer jag mig för att dra ner på takten, acceptera min plats i ledet och njuta av den behagliga farten. Trampar fel ett tiotal gånger på det besvärliga underlaget men det känns inget. Ser två tjejer en bit framför och tänker att jag borde ta mig förbi. Den ena flåsar högt, hon borde inte orka så länge. Den andra är senig med långlöparvader, hon blir en tuffare utmaning.

Passerar båda två precis innan gräset övergår till ren sandstrand. Sandstrand är kul i bikini och solglasögon, inte när man springer. Sjunker ner, glider hit och dit, och springer nog mer på stället än framåt.

När 3 km återstår kommer vi äntligen upp på asfalt. Underbara asfalt! Fram tills nu har jag verkligen tagit det lugnt, och planen var väl att fortsätta så de sista tre. Men…

Ser en tjej i blå tröja därframme. I mindre lopp är det roligare att jaga placeringar än att jaga tider. Hornen växer fram. Jag vill förbi. Piskar upp tempot lite och springer förbi en hel hög med trötta killar. Men det var ju inte killarna som var målet…

Trots att jag ligger i 4:24-fart tar jag inte in en meter på tjejen i den blåa tröjan. Svänger in på spurtrakan (som de inte asfalterat i år heller). Grästuvor gör en spurt omöjlig. Jag känner mig som Bambi när jag försöker ta mig fram men lyckas ändå ta mig över mållinjen utan att stå på öronen.

1.37.03 blir tiden. 20 sekunder från tjejen i den blå tröjan. 1 minut och 40 sekunder från den berömda och numera befintliga pallen…

Med tanke på min målsättning är jag nöjd att bara vara 13 sekunder långsammare än förra året. Kroppen höll. Regnet övergick i sol och en helt fantastiskt eftermiddag.

Men än har jag inte tagit av mig strumporna och kollat blåsorna. Misstänker att det är en syn jag inte vill se…

Dagens stora dilemma var om jag skulle värma upp eller inte. Jag visste att jag hade 5 km smärtfri löpning innan knät skulle protestera, skulle jag verkligen ödsla några av dessa INNAN loppet?  Att starta genomkall kändes inte heller som någon bra idé, så jag hoppsa-skuttade lite i sidled och fick väl upp pulsen strax över 65… nåja, det fick duga.

Starten gick och farten kändes rätt långsam. Benen svarade inte riktigt som jag hoppades på utan kändes  småtunga och med ett litet stänk av mjölksyra. Insåg att det förmodligen inte skulle gå fortare än 50 min.

Tills jag kollade klockan och insåg att jag öppnat i 4:21-fart ouppvärmd. Kanske orsaken till syra och småtunga ben…

Lugnade ner mig och försökte hitta en bra rytm. Med jämna mellanrum njöt jag av utsikten men för det mesta svor jag över den stundtals obefintliga asfalten. På asfalt är jag stark, på mjukt underlag tappar jag driv.

Efter 6 km var jag ordentligt trött och undrade hur jag egentligen skulle orka i mål. Knät hade dessutom börjat bråka och benen kändes fortfarande rätt sega. Började bli omsprungen av folk som startat lite smartare. En situation jag inte brukar behöva uppleva, men som var otroligt jobbig mentalt!

Haltade mig fram till målet och kom i mål på en niondeplats med tiden 43:49. Tidsmässigt inget att hänga i julgranen, men med tanke på min ytterst sparsamma löpträning försöker jag vara nöjd. Måste dock erkänna att jag inte lyckas speciellt bra med den biten.

Nöjda kan dock mina vänner och min dotter vara. Vännerna krossade pers på löpande band och dottern lyckades nästan hålla jämna steg med självaste Stålmannen i sitt 400-meterslopp.

Daniel under efterlängtade 1.23. Erik, Malin och Andreas persade även de!

Idag var alla andras dag. En vacker dag är det min dag. Lite rehab  på det!

Nervös och frusen innan start…

Träffar lite kändisar i startfållan och snackar bort lite tid innan starten. Det är grym feeling innan startskottet går. Musik ur högtalarna, armar i luften. FEST! Jag är äntligen redo, har äntligen slutat gäspa och taggat till!

Glad efter 3 km. Bara 39 kvar.

Kilometrarna tickar iväg fort i början. Är förvånad att det känns så lätt fast jag är nere på 4:40-tider. Glider med, njuter av stämningen och försöker inte tänka på hur långt jag egentligen ska springa.

Västerbron kommer vid 8 km i år. Längs vägen trummas det på trummor, folk high fivar och hög musik strömmar ur högtalarna. Same procedure as last time – jag får gåshud och springer bron upp med ett enda stort leende på läpparna. Jag ÄLSKAR västerbron. I alla fall på första varvet…

Vid 10 km visar klockan 47:02 och jag bestämmer mig för att gå för pers. Ordentligt pers. Jag känner mig trygg i min fart och är övertygad om att det hålla. Självförtroendet är på topp och jag njuter.

Fredrik sköter sitt jobb som hejarklack till min fulla belåtenhet. Han dyker upp både här och där och peppar. Ute på Gärdet till och med med musik – BLACK JACK såklart. Vad annars? I övrigt är det inte många som hejar på mig. Ibland låtsas jag heta både Stefan och Andreas och suger åt mig av andras hejarklackar. Alla medel tillåtna när man går för pers…

33 km. Strax innan Västerbron på andra varvet upplyser en kille i publiken mig om att jag ser “SÅ JÄKLA FRÄSCH UT!”  Fast nu känner jag mig inte riktigt fräsch längre, men jag låtsas och tar mig upp även denna gång med hedern i behåll.

Fram till 35 kilometer känns det helt ok i kroppen, stundtals jättebra, men sedan får jag betala för uteblivna långpass. Benen stumnar och det känns som att springa med handbromsen i. Får ta till mitt mantra: SNYGG SNABB STARK och det underlättar. Någon kilometer senare känner jag lätt kramp i tår och ena vaden. Ändrar mantrat till INGEN KRAMP!!!

Vid centralstationen ser jag Fredrik som varit bortblåst senaste milen. Nu behövs all pepp. Min gamla granne från Umeå dyker upp bara några hundra meter längre fram. Via mail får jag senare höra att någon bredvid henne i publiken kommenterat min klädsel och sagt att jag såg så fint klädd ut – som om jag skulle ut och shoppa! De skulle bara veta…

En ynka kilometer kvar. Aldrig har den känts så lång…

Krampen håller sig stången. Men framsida lår är tjocka nu. Stumma. Stela. Ser Stadion och inser att äventyret snart är över. Men vägen är lång tills man äntligen får komma in. När jag äntligen är inne på Stadion är det Gyllene tider i högtalarna. Det är det här jag väntat på. Njuter av applåderna, viftar på händerna. Stapplar fram. Ser på klockan ovanför målet att jag kommer gå in under shopping-gränsen delux (3:24). Sträcker händerna i luften och kliver över målmattan.

Det gick! Vetetusan HUR det gick till, men det gick. Hinner knappt njuta av känslan innan det är dags för nästa utmaning. Hinderbanan till Östermalms IP. En lång promenad följt av en trappa NERFÖR följt av en massa kanter och otyg. Haltar, stapplar och tycker lite synd om mina ben.

Gott!!

Vågar inte sätta mig ner först. Vet att jag alltid får krampen ALLAN i mellangärdet efter lopp. Till slut tar jag mot till mig. Det går bra till en början. Lutar mig fram för att öppna presenten Fredrik varit och handlat till mig. Ödesdigert. Krampen slår till och jag kan inte röra mig på fem minuter…

Lite stelt här. Vågar inte röra mig..

Världens finaste finishertröja. Får man ha den på fest?

Paket från coachen!! Jag HAR världens bästa coach!

Springer (nåja) ihop med duracellkaninen själv – MIRANDA, i vimlet på ÖIP. Hon fick också till det idag. Grattis tjejen! (Och NEJ, jag lyckas inte få i mig korven i år heller…)

Det tar nog en timme innan jag vågar mig iväg från ÖIP. Rädd för kramp och vågar inte chansa. Haltar iväg mot min återhämtningslatte. Lyckan är fullständig!

Nu väntar middag. Känns som jag kan äta en hel älg!

I vanlig ordning sen till starten, det är mycket som ska hinnas med den sista halvtimmen. Lämna in kläder, värma upp, försäkerhetsskull-kissa. Och knyta skorna. Med dagisknut och dubbelknut. Inbrottssäkert, och tveksamt om jag någonsin skulle kunna få av mig skorna igen.

Pga min sena ankomst till startfållan missade jag lite viktig information. Typ att tiden inte togs när startpistolen gick utan ett par hundra meter längre fram. Så jag satte iväg i ett fasligt tempo, lite undrande över varför folk tog det så lugnt. Det kändes som värsta vårruset.

Men även efter den riktiga starten kändes det som ett fikalopp. Folk sprang och snackade och ingen verkade ha bråttom alls. Jag sicksackade mig fram och hörde någon i publiken säga:

-Hon såg fokuserad ut. Och med pulsklocka och allt…

Som om jag var den enda i världen med pulsklocka. Var hade jag hamnat? Hade jag tagit fel lopp?

Efter ett tag hann jag ifatt folk med lite mer fart under galoscherna och det började kännas “på riktigt”. Då kom uppförsbacken ALLAN. Den tog aldrig slut. Fast jag tyckte ändå jag pinnade på i rätt bra fart, kände mig stark.

Hittade en bra kille att lägga mig bakom. Sög fast blicken i hans orange sulor och gled med. Förmodligen stressade jag honom lite med min höga andhämtning. För plötsligt orkade han inte mer. Han klev till sidan och sa till mig:

– Du är stark!

Var jag inte stark så blev jag det. Den kommentaren satte fräs i benen och jag kände mig som en evighetsmaskin. Tuggade meter efter meter och plötsligt var jag inne på sista kilometern. Då leddes vi in på en cykelbana, smalt och tråkigt och inte alls läge för fartökning. Det blev en sicksack-historia ända till nittiograderssvängen upp mot mål. Plötsligt ser jag målgången, typ 30 meter framför. Ingen spurtsträcka alltså och jag som för en gångs skull hade så mycket spring i mina ben. Typiskt.

På min klocka sprang jag 4:15-fart i 10,3 km (inklusive extrasnutten innan startlinjen). Den officiella tiden blev dock bara 43:13.

Med tanke på backarna och den fantastiska känslan i kroppen är jag jättenöjd med dagens insats. Dock grämer det mig lite att tjejerna på åttonde och niondeplats sprang på 43:12…

Rullar på fint på platten genom stan, men var är musiken? Ser orkestrar här och där men ingen verkar sugen på att spela. På stortorget känner jag skosnöret piska mig på underbenet. Trots dubbla knutar har det gått upp. Muttrar lite innan jag tvingas stanna och knyta. En vänlig herre i publiken upplyser mig om att jag tappat 15 sekunder. Lite mer mutter.

Hinner 1 km innan SAMMA snöre går upp IGEN. Vad är det för fel på min knytförmåga? Missade jag den lektionen på dagis eller? Ett ofrivilligt stopp till. Lika många förlorade sekunder. Men framförallt total förlust av fokus. Resten av loppet är jag bara arg.

Ser tydligen så arg ut att Fredrik tror att jag har stukat foten igen. Men det har jag lyckligtvis inte. 62 sekunder långsammare än förra året, men får en silvermedalj i alla fall.

43.07. Inget att hänga i julgranen.

I vanliga fall bryr jag mig bara om mig själv när jag springer lopp. Det hela är alltid än tävling mot mig själv och mina personbästa. Det är en skön inställning att ha. Att inte titta på någon annan, att inte behöva oroa sig för att någon ser stark ut. Att bara fokusera inåt, på det jag själv kan påverka.

I vanliga fall har jag inte heller någon chans på första platsen. I Skrylle vann jag förra året. Vinna är kul, om inte annat för det fina presentkortet på skojiga delikatesser. Så någonstans i mitt undermedvetna fanns det där. Tävlingen var inte bara mot mig själv, det var mot alla tjejer och framförallt de i tantklassen, 35+.  För skulle det inte vara gott med lite Italienska delikatesser till middag???

Såg mig omkring. Såg inte alla väldigt sportiga ut i år. Snabba. Starka. Snygga. Skulle lilla jag verkligen ha en chans?

Startskottet går. Tjurrusning. Alla sticker som galningar och jag hänger på så gott jag kan. Känner tendens till mjölksyra redan i första NERFÖRSBACKEN och inser att jag måste tagga ner lite. Men så ser jag två tjejer framför… Vill inte släppa. Springer om och växlar sedan ner.

Kilometer tre. En rot. Ett felsteg. ETT SKRIK! Det är mitt skrik. Min fot. En sur jäkla stukning IGEN. Been there done that. Stapplar ett par hundra meter, tappar lite tid, men sen är foten med igen. Eller är det bara adrenalinpåslaget som är tillräckligt stort…

Foten efter målgång…

Springer fullt ut resten av loppet, känner inte foten nämnvärt. En balansgång hur mycket man vågar pusha inför sista backarna. Allt känns som en transportsträcka dit. Sen kommer de. En efter en, uppför, uppför och uppför. Vissa korta och branta, andra långa men lite mer humana i sin stigning.

Inför sista backen får jag veta att jag ligger tvåa. Krämar på uppför och nästan dör på toppen. Sista kilometern är nerför och brukar kännas behaglig. Idag var den inte behaglig alls. Jag ville bara sluta. SNYGG. SNABB. STARK. Meter för meter. Ser målet och lägger in en spurt. Jodå, det fanns lite spurtmån idag.

Stoppar klockan på 43.49. Det är 26 sekunder snabbare än förra året.

Så fort jag stannar börjar foten BULTA. Kan inte stödja på den. Den är svullen som en mindre melon.

Borde vara glad för min vinst i tantklassen (och andraplats totalt). Borde vara glad för Skrylle-PB. Men foten förtar glädjen.

Inte ens delikatesserna kan uppväga fotskrället. För det blev inga. Årets vinst var 30 minuter massage. I Malmö!!! Det är ju inte alls lika kul som vitlöksost!

Vinst igen! Men inte lika god vinst…